Vintersolståndet ägde i år rum söndagen den 22:e december. Söndag – solens dag, riktigt passande. Olika solsymboler går att finna på hällristningar och bildstenar runt om i Norden från årtusenden tillbaka, långt innan asar och vaner dyrkades. Längtan efter solen under den mörka hösten och vintern har inte försvunnit utan bearbetats in i myter och seder. I Völvans spådom nämns solen några gånger, två av de verserna handlar om solen under Ragnarök, den första om hur solen går under och den andra ger nytt hopp om att solens dotter kommer fortsätta moderns väg över himlen när alla strider är slut. Under julen är det väldigt tydligt att seden har en grund i soldyrkan.
 
Hur vi sedvandrare firar jul är såklart olika, överlag skiljer det sig inte mycket åt hur övriga Sverige firar. Vi tänder ljus för att vänta in julen, vi firar Lusse, vi tror på tomten, ibland kommer bocken på julafton istället för jultomten. Men det är Sunna, Freja och Oden som står i centrum för vårt firande. Guden Jolner är troligen den som gett namn till högtiden jul. Jolner är ett av alla Odens binamn.  
 
Detta inlägg tar upp några hedniska traditioner som förekommer runt jul. Som hedning bestämmer du själv vad som är viktigt för dig att fira och vilka traditioner, nya eller gamla, som du vill följa.

Solväntan
Många av oss börjar så smått vårt julfirande några veckor efter Alva med den moderna tradition som kallas Solväntan (eller bara Vänt). Den traditionen startades av fornsedare som bor i Västsverige. Allt fler hedningar, både i Sverige och utomlands, följer nu traditionen med Väntljusstaken som låter oss tända levande ljus som ett uttryck av vår längtan efter solens ljusets återkomst under vinterns mörker. Väntljusstaken har sex ljus och tänds under torshelgden på torsdagar, och räknar ned till vintersolståndet. 
 
Kalenderbyte
Julen börjar för de flesta hedningar i Sverige vid Lusse den 13 december. Lussenatten anses enligt folktraditionen vara årets längsta natt. Att just denna natt anses vara årets längsta kan uppfattas som lite konstigt eftersom den verkliga längsta natten infaller vid vintersolståndet (runt 21-22 december). Förklaring är att före år 1753 användes den julianska kalendern i Sverige, en kalender som inte följde solåret lika noggrant som idag och medförde en förskjutning av dagar under årens lopp. Denna förskjutning innebar att i mitten av 1700-talet inföll vintersolståndet runt den 13 december, och då var alltså årets mörkaste natt just runt Lusse. När sedan kalenderbytet skedde från den julianska till den nuvarande gregorianska kalendern, justerades datumen med flera dagar och vintersolståndet hamnade runt den 21 december. Men vi fortsatte fira den 13:e i alla fall. 
 
Lucia
Lusse har firats på många olika sätt under årens lopp. Hur firandet började kan vi inte vara säker – kanske var det Sunna som stod i centrum för firandet. Från 1700- och 1800-talet finns det nedskrivna berättelser om hur lussefirandet gick till, ungdomar som gick från gård till gård och tiggde mat och dryck, hur man klädde ut sig och utsåg en lussebrud. Traditionerna var olika i olika landskap och ändrades över tiden. Det katolska helgonet Lucia har också sin dag den 13:e december, på 1920-talet startades traditionen med att utse en Lucia som kröntes i en ceremoni och ytterligare några årtionden senare utvecklades traditionen med luciatåg med tomtar, pepparkaksgubbar, stjärngossar och tärnor. Fornsedare idag ser Lussebruden som en av Frejas gestalter, hon som kommer med ljuset när det är som mörkast. Lussebullarna med sina solsymboler och gyllene saffran passar bra både för att ära Sunna och att ära Freja, många av lussebröden har dessutom former och namn som kan kopplas till seden.  Och fortfarande, år efter år, sjunger lussetåg över hela Sverige att det är hon som kommer med ljus och julefrid, hon som betvingar trollsejd och mörkermakt. 
 
Vintersolståndet
Några veckor efter lussefirandet, runt vintersolståndet, hålls själva julblotet som ibland kallas midvinterblot. Det är ju detta som är själva kärnan i firandet av julen - att solen och ljuset besegrar mörkret. De flesta blotlagen planerar in bloten när det fungerar praktiskt för deltagarna, därför är det vanligt att blot hålls på den helg som ligger närmast högtiden, medan andra blotlag ser till att fira det exakta datumet. Gudar som hyllas under julblotet brukar vara Sunna, Oden, Freja, Frej och Skade. 
 
Julafton
Julafton den 24 december firar nog hedningar på samma sätt som de flesta svenskar vill, med släkt och vänner, mat och klappar. Vi tolkar gärna in hedniska symboler i julsederna: Julkärven sätts ut till Odens häst Sleipner när Odens vilda jakt går genom luften i juletid. När julskinkan sätt fram på bordet tänker vi på det fantastiska svinet Särimner och på Frejs galt Gyllenborst, när granen bärs in i stugan så ser vi det evigt grönskande trädet Yggdrasil framför oss och i julbocken under granen ser vi Tors bockar framför oss. Julgröten är nornornas gröt. Gröt sätt såklart ut till tomten, gärna tillsammans med annan julmat. Inte till jultomten så klart, utan till gårdstomten som hjälper oss året om. Det är viktigt, särskilt om det inte redan gjordes under julblot eller vintersolståndet. 

Toreblot
Det hedniska julfirandet tar slut runt den 12:e januari med Toreblotet, ett sista firande nu när julmaten är slut och ljusen är nedbrunna. Nu kan det vara gott med vanlig, enklare, mat igen. 

Det finns också ett firande som kallas för midvinter. Då verkar ett blot ha hållits under mitten av februari, då det faktiskt känns som mitt i vintern och det kan vara kallare och mer snö än under december. Det är inte vanligt att asatroende idag ser det som en del av julfirande, om vi alls firar det. Vi har ju redan börjar fira Disablot då – och glädjes att det nu märks att vi går mot ljusare tider och löftet om våren och nytt liv. 

Vad som var det ursprungliga julfirandet kan vi inte veta. Vår sed, den forna seden, har ingen början och ingen har skapat den. Den har uppstått av många generationers längtan och behov i de landskapet de levde i och i den tid de levde i.

För oss fornsedare är vår sed det som förenar oss. Och vår sed, är jul. 
 
Från oss alla, till er alla, en riktigt god jul!

”Den forna seden är arvet från våra förfäder och förmödrar. Den har vuxit fram genom årtusenden i samspel med naturen och i öppen kontakt med andra kulturer.”
 
Så står det i våra stadgar och att leva med seden handlar i grunden om att upprätthålla goda relationer mellan människor, natur och makter. Redan för 1000 år sedan användes begreppet ”den forna seden” som en benämning på den hedniska traditionen.

Sed
Men vad är sed i allmänhet? Sedvänja eller sedvana är gammalt vedertaget handlingsmönster som blivit en oskriven regel, ett praxis eller kutym. Ett exempel för oss som bor i städerna är att vi står till höger i rulltrappan och går till vänster. Föralldel så springer de flesta till vänster. Men det finns ingen regel hur du ska stå eller gå i rulltrappan, det har med tiden utvecklats till en oskriven regel, en praxis, en vardagens sed helt enkelt. Förty, nåde den som står fel.
 
Vana
Vana till skillnad från sed är en återkommande handling som vanligtvis utförs omedvetet och som triggas igång av utomstående händelser. Som tex att gå upp ur sängen när du vaknat och sätta på espressomaskinen och därefter sitta och sippa kaffe och läsa morgontidningen. En typisk vana som er ordförande ägnar allt för stor del av sin morgon på.
 
Tradition
Tradition kommer från latinska verbet tradera som betyder överlämna, att föra vidare det kulturella och sociala arvet så som värderingar, språk, arbetsformer, seder och sagor. Vi som lever med seden för över den organiskt till nästkommande generation och därmed skapar vi tillsammans traditioner. Vi utövar seden här och nu och den växer och utvecklas med oss och nya seder läggs till gamla vilket gör att den forna seden aldrig har en början eller ett slut, den lever med och i oss alla hela tiden.

Årsväntan
Årsväntan är bland annat en sådan ny sed som en del hedningar utövar där ett ljus tänds i en väntljusstake varje torsdag sex veckor fram till vintersolståndet. Den har redan efter 10 år gått från en generation till nästa och därmed blivit en tradition. Den har till och med spridit sig ut i Europa och ända bort till Amerika.

Idag är det sjätte vänt och på söndag är det vintersolståndet, då årshjulet påbörjar ännu ett varv och Sunna kommer åter med ljuset.
 
God jul och til árs ok friðar
Önskar ordförande Bruse LF Persson

Foto: Stina Jarenskog/Pantheonskulptur/Väntljusstaken

Vet du, hur du rista skall?
Vet du, hur du reda skall?
Vet du, hur du färga skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du slopa skall?

Havamal, 144, Brates översättning

Samfundet Forn Sed Sverige har nu i veckan givit ut en ny bok – ”Vet du, hur du blota skall?”

Det är den första i en mindre bokserie om blotet som samfundet planerar.
 
Efterlängtad information
Information om hur man utför ett blot har varit efterfrågat länge, vi har varit lite eftertänksamma med att komma med för mycket tips. Inte för att vi har något att dölja, eller vill behålla något för oss själva, nej utan för att risken finns att det uppfattas som om vi viftar med pekpinnar och sätter upp regler, vilket är motsatsen till vad vi vill. Blotet är levande, som ett samtal med makterna. Det utförs olika beroende på vem som blotar, var blotet hålls, när det hålls och såklart till vilka makter det blotas. 

Konkret religiöst utövande utan dogmer
Blotet är det mest konkreta religiösa utövandet som vi har i samfundet, och det utgör en stor del av vår sed. Seden är, som ni vet, inte uppbyggd kring ett trossystem eller skriftliga dogmer, utan på bruket – det vi gör. Därför finns det ändå en vits med att bloten har vissa ramar, en blotordning som vi kallar det. Blotordningen ger en grund att stå på för den som håller i blotet och en trygghet för dig som deltar eftersom oavsett var i Sverige blotet hålls kan du känna igen dig och följa med.

Enskilda blot eller i grupp
De allra flesta blot hålls nog i enskildhet, då du själv talar med gudar eller rådare och lägger någon liten gåva vid en sten ett träd, eller framför en bön eller sång. Om ni är flera som vill blota tillsammans är det enklast att någon håller i blotet, den kallas då blotsgode eller blotsgydja.
Det kan krävas lång förberedelse för att hålla i ett blot där fler deltar, det ska kännas meningsfullt både för den som håller i blotet och för dem som deltar. Sånger och myter tränas in. Blotgåvor förbereds. Kanske förbereds blotet långt innan genom att mjöd och öl brygges, kläder sys eller en blotgåva skapas för hand.

Alla är delaktiga i blotet
Även om blotsgydjan eller blotsgoden håller i blotet och ser till att blotordningen följs, så utgör alla deltagarna en viktig del, vi är alla delaktiga. Alla får chans att tala eller höja hornet om man inte vill höja sin röst, alla får tid till att bära fram sina offer och hålla sitt samtal med gudarna. 

Levandegör myterna
På vissa blot levandegörs myterna genom skådespel, när det sker är det oftare på större blot eftersom det kräver att ytterligare personer har möjlighet att lägga tid på förberedelse. Det vanligaste är dock att det inte är något skådespel. De flesta bloten som blotlagen håller i är mindre och lugnare, full med vänskap och trygghet. Om du är helt ny på att blota med andra kan du känna dig lugn med att den som leder blotet, eller någon annan utsedd deltagare, vägleder dig genom de olika stegen. Vissa blotlag låter andliga samtal och tankar ta plats under blotet. Samtal som är riktat till både deltagare och gudar. I blotlag som är trygga med varandra kan även gråt och skratt får också ta sin tid. Bloten samfundet håller i är äkta och de stärker gemenskapen mellan människor och makter. 

Krångla inte till det
Var inte orolig för att hålla i blot själv eller tillsammans med andra. Det är sällan något här i livet går exakt som man har tänkt. Våga skratta åt dig själv, och tillsammans med blotlaget, så kommer gudarna säkert att skratta med er.

Blotordningen, blotets historia och även tips på hur du kan hålla i blot finns med i ”Blotboken del 1 – Vet du, hur du blota skall?” som du kan beställa i Samfundsboden.

Fred och äring, Linda, riksgydja
 
 
 
 
 
 

Om du är hedning eller asatroende och vill vara medlem i ett seriöst samfund med stark och glädjefull gemenskap, utbildade godar och gydjar, fina traditioner och ett Råd som är demokratiskt valt och arbetar för medlemmarna – välkommen till Samfundet Forn Sed Sverige! 

Samfundet är det äldsta befintliga samfundet för asatro i Sverige. Vi är registrerade som ett religiöst samfund hos Kammarkollegiet. 2010 bytte vi namn från Sveriges Asatrosamfund till Samfundet Forn Sed Sverige. 

Anledningen till namnbytet är ganska enkelt, vi vänder oss inte bara till asar utan till alla norröna hedniska makter. Det ville vi betona även i vårt namn, även om vi redan innan namnbytet såklart vände oss till alla norröna makter, vilket de flesta asatroende gör idag. 

En annan anledning till namnbytet var att det finns många olika sätt att närma sig makterna, inte bara genom att tro. Sed är en bättre beskrivning på det vi gör, vi är hedningar varje dag och utövar vår sed varje dag – inte bara under bloten.  

Bloten är vårt mest konkreta religiösa utövande. Men seden är så mycket mer. Inom seden utforskar och bevarar vi ”de klokas” kunskaper och den folkliga magin tillexempel örtmagi, sejd och skyddsrunor. Vi utvecklar vår kultur genom sång, dans, musik, mat, dryck, skaldekonst, berättande och hantverk. Vi vårdar, värnar och väcker de heliga platserna i landskapet. Vi söker kunskap och visdom genom att studera och utforska den forna sedens myter, världsbild och kosmologi.

Vi är hedningar, fornsedare, asatroende, vanatroende, sejdare och sedvandrare. 
Vår sed är en levande religion, en andlig väg med rötter i norröna hedniska och folkliga seder.
Vi anser att naturen och tillvaron är heliga.
Vi ser Eddan och de äldre sagorna som inspirerande texter med mycket kunskap. De är skrivna i sin tid och vi följer dem inte som någon helig bok. 
Vi ser ett större djup och helighet i den forna seden än hur asatron beskrevs under 1800-talets nationalromantiska vurmande. 

Vi har en stark värdegrund som grundar sig i heder och livsbejakelse i våra relationer till människor, natur och makter. Det betyder att vi är inkluderande och erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller funktionsvariation.

Självklart behöver du som medlem inte vända dig till alla norröna makter, men samfundet i stort gör det. Inte heller behöver du utöva alla delar av seden, utan du gör det som är meningsfullt för dig. Värdegrunden däremot är ett måste att följa om du vill vara medlem. 

Om du känner att detta vore rätt gemenskap för dig, hör av dig till oss så blir du kontaktad av någon av våra gydjor eller godar (via e-post eller telefon). Du kan också skicka in medlemsansökan direkt. 

Mer om vår sed:
https://www.samfundetfornsed.se/seden-23981524
Kontakt:
https://www.samfundetfornsed.se/kontakt-23982447
Hur du blir medlem:
https://www.samfundetfornsed.se/medlem/bli-medlem-1282530

Linda Stiernberg, riksgydja
 

-”Varför blev du vald till riksgydja?”, blev jag frågad. Jag skämtade bort svaret lite med att säga att det är för att jag är så bra och sedan beskrev jag lite hur goderingen är uppbyggd.

Men efteråt har jag funderat på frågan, och undrar om det inte egentligen var en fråga om hur Samfundets organisation fungerar – varför finns det riksgydjor/godar och hur väljs de? 
Det kanske det är fler som funderar på, så jag låter mitt första blogginlägg handla om det.
 
Samfundet Forn Sed Sverige är ett registrerat trossamfund. Grunden för hur Samfundet fungerar rent praktiskt skiljer sig inte mycket åt från hur religiöst obundna föreningar fungerar i Sverige. Vi vilar alltså på demokratiska grunder. 

Varje år hålls ett årsmöte, där alla medlemmar som har betalt årsavgiften har rösträtt, och en styrelse väljs. Det finns flera aktiva utanför styrelsen tillexempel valberedning, ekonomisk granskare, verksamhetsgranskare, personer som arbetar med Samfundets tidning, representanter som ansvarar för kontakt och samarbete med andra samfund och föreningar. 

Så långt fungerar vi alltså som vilken annan förening som helst i Sverige. Men vi är ett religiöst Samfund och även om vi utövar en levande sed i dagens samhälle, så har vi en fot i den historiska myllan. Det ger avtryck i hur Samfundet är uppbyggt och fungerar. Vi kallar årsmötet för årsting, och styrelsen för rådet. De vanligaste ceremonierna inom forn sed kallas för blot, blotet är hjärtat i själva seden. Det är genom blotet vi möter makterna och skapar balans inom oss själva och med landskapet vi lever i. Blotet kan utföras i enskildhet eller tillsammans med familj och vänner. Det kan vara enkelt som att lägga en blomma vid ett träd eller sjunga en sång till makterna. Det kan också vara stort som vårbloten i Gamla Uppsala med flera hundra deltagare. 

Enskilda medlemmar som bor nära varandra kan gå ihop i ett blotlag, för att blota och på andra sätt utveckla sin sed tillsammans. Om medlemmarna vill kan de registrera blotlaget som ett officiellt blotlag inom Samfundet. Ett blotlag är inte en egen förening, utan fungerar då som en lokal grupp eller krets inom Samfundet. Det är vanligt att bloten leds av en eller två personer, beroende på hur många som deltar. De som leder blotet kallas blotsgydja (kvinna) och blotsgode (man).

Samfundet har valt att utbilda gydjor och godar som kan stötta andra medlemmar i seden, både praktiskt och andligt. Förutom att hålla i årsblot erbjuder de livsstegsriter och själavård, och vidareutvecklar sig i seden för att kunna svara på frågor, stödja och hjälpa till när det behövs. Godarna och gydjorna bildar goderingen som har möte ungefär en gång per månad. Nya gydjor och godar utbildas av goderingen under ungefär ett år. Om utbildningen slutförs, kan goderingen rekommendera rådet att välja in den nye personen till gode/gydja inom Samfundet. 

Gode och gydja i Samfundet är ett förtroendeuppdrag utan tidsbegränsning, till skillnad från förtroendeuppdraget inom rådet som är på ett eller två år. 

Som jag tänker mig det, är Samfundet uppbyggd som en harg*. Rådet och goderingen är stenarna i botten som håller de andra stenarna uppe; medlemmarna, blotlagen, tidningen. 

Men riksgydja då?
Jo, på årstinget väljs en gode och en gydja på två år för att vara samordnande av goderingen och den andliga verksamheten i samfundet. Dessa kallas då riksgode och riksgydja och fungerar som Samfundets ansikte utåt tillsammans med ordförande. Minst en av riksgydjan och riksgoden ska ha en plats i rådet och fungera som kontaktperson mellan rådet och goderingen.
  
När den förra riksgydjan, Emma Hernejärvi, valde att avgå frågade de andra i goderingen mig om jag var intresserade av att vara riksgydja. Jag funderade länge på det, det innebär ju mer ansvar och risk för publicitet (vilket Emma skött galant under flera år). Det kändes som att jag skulle kunna göra ett bra jobb, så jag tackade ja. Efter att jag (och Henrik Hallgren) blivit valda av årsmötet, just när årsmötet tog lunchrast, så kom Emma fram till mig och hängde på mig riksgydjans halsband. –”Nu är det din tur att bära den här”, sa hon. Och vet ni, den lilla handlingen kändes som en rit lika viktig för mig som hela vårblotet dagen innan. 

Linda Stiernberg, riksgydja 

(*en harg är en plats där man kan blota, traditionellt anses den vara uppbyggd av stenar  - som en stenhög ungefär. Det finns nya rön som beskriver att hargen också bestod av en träbyggnad, som ett tempel. Mer om det kan du läsa i boken ”Tempel och kulthus i det forna Skandinavien: myter och arkeologisk fakta”). 

Den officiella organisationsplanen kan du hitta på sidan Samfundets organisation.