Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
älvor inkluderande jolner helig plats ting skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor utiséta registrerat vardag påsk metoo diser påvestenen alva sejd gudamakter jättar hlodyn industrialism mytologi verdandi bildning familj osynlig tiden naturens rättigheter vetenskap vintersolståndet det implicita identitet källor växa in i seden häfte fördomar kura skymning trana organisation tolerans gydja torshammare monogami hallar morsdag ordning och kaos gåva val kläder frej rådet heliga platser utbildning bronsålder väven julafton förnimmelse folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat earth hour ogrundand misstänksamhet jämstäldhet emma hernejärvi' ödet symbol äktenskap tyr grunna mimameid sigurd fafnesbane nyckelord dakota access kurs skade myter, vetenskap, ymer uppfostran lusse interreligiöst rune forssén myter sommarsolstånd medlemmar kyla etik kultur bön förmödrar solvända helighet historisk sed vårblot äring ragnarök modern hedendom sång förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik asatro gamla uppsala disablot andlig erfarenhet sed gudar känslor frigg vinter yggdrasil freja gerd samfundet forn sed sverige forn sed polyteism andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur ritual per lundberg mångfald liv alvablot jul död jord skalleper höst gemenskap carl lundbäck gudsbild disa högtider frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen årstider förfäder lek vinternätterna urd lucia traditioner monoteism midsommar faq oden alver stockholm bröllop årsting emma hernejärvi samhälle hedningar eir mångkultur förstörelse väv media skuld makter hiero gamos siv jötnar tjänstgörande ukraina göteborg tranafton skola ägg konst sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation liberal skålgropsten sociala medier midgård moder monokultur vårdande fulltrogen studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag ginnungagap tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa bifrost november vårfrudagen kvinnlighet feminism beklagande vanatro arbete vlogg odla årsväntan odr ví sekulär insida toreblot värderingar landskap asynja standing rock gud nutid djur personlig sed feja internet storm vanadis polygami edsring kristendom religionsfrihet vårdagjämning frågor blota tacksamhet begravning konferens föda nationalistisk eugene gendlin dröm ekologistisk kropp
ÄoF