Livsvägar och livslandskap
Jag tänkte mig länge livet som en väg.
Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.
Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.
Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.
Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.
Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.
Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.
Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.
Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.
Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.
Karin Boye har uttryckt något liknande:
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Tack.
Martin Domeij, rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
-
Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa: ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”
-
Johan Settersjö » Glad Lusse!: ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”
-
Louise Wessel » Glad Lusse!: ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”
-
Raven » Hur ser gud ut: ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
hälsa video utbrändhet mat ogrundand misstänksamhet jämstäldhet emma hernejärvi' tranafton göteborg ukraina tyr grunna äktenskap hiero gamos makter skuld media förstörelse mångkultur eir skade kropp ekologistisk dröm eugene gendlin nationalistisk moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana begravning tacksamhet blota registrerat påsk metoo diser påvestenen alva sejd gudamakter jättar hlodyn industrialism mytologi djur standing rock asynja landskap värderingar toreblot insida sekulär ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation tolerans gydja torshammare tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap monogami ordning och kaos gåva val kläder frej vårdande monokultur moder bronsålder väven julafton förnimmelse folkräkning berättelse äring lek modern hedendom lusse interreligiöst emma hernejärvi myter sommarsolstånd stockholm kyla oden faq bön förmödrar solvända lucia urd historisk sed politik högtider disa disablot årstider höstdagjämningen nornor döden hemmet tempel mörker jord död gemenskap höst skalleper mångfald vinter yggdrasil freja gerd per lundberg ritual andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur forn sed polyteism liv alvablot jul samfundet forn sed sverige känslor gudar sed andlig erfarenhet frigg demokrati tankar ceremoni vår trossamfund förnyelse sång carl lundbäck gudsbild gamla uppsala asatro frey vårblot traditioner helighet monoteism midsommar kultur etik alver bröllop medlemmar årsting samhälle rune forssén hedningar ragnarök förfäder vinternätterna tradition kommunikation liberal skålgropsten sociala medier midgård fulltrogen utbildning heliga platser rådet studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag morsdag hallar bifrost november vårfrudagen kvinnlighet feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi gud nutid internet personlig sed feja polygami storm vanadis vardag edsring kristendom religionsfrihet frågor ledstjärnor tor skörd konferens föda ting helig plats jolner inkluderande älvor väv uppfostran myter, vetenskap, ymer kurs dakota access nyckelord sigurd fafnesbane mimameid siv jötnar tjänstgörande symbol ödet konst skola ägg sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi
ÄoF