Urds väv- tankar om forn sed

2012 > 11

 

Det kan tyckas sorgligt när det sista lövet har fallit, när världen är grå, kal och mörk, och de där ljumma sommarnätterna vid Gotlands ringmur känns oändligt avlägsna. Jag väljer nog ändå att sätta mig ute på trappen, blicka upp mot den fagra Natts mörka, stjärnprydda hår, och tänka på hur lyckligt lottade vi är här i det "ödsliga nord", som får uppleva skiftena kring fyra årstider och se världen skenbart dö för att sedan födas på nytt.

 

En amerikansk vän till mig, Matt, har vanligtvis sitt hem i Kalifornien – vilket jag är tveklöst övertygad om att många vinterglåmiga svenskar offra sin samling av Marimekkoporslin för – men istället för att hylla det ständiga solskenet och de långa stränderna, längtar Matt till... Sverige. Han menar att vi ska vara tacksamma som har vintrar, vårar och höstar; som får uppleva både singlande snö, färgsprakande löv och skogar fulla av vitsippor. Bara sol och värme, menar han, blir ganska trist i längden.

 

Att en cirkel måste slutas för att vara komplett är förmodligen de flesta matematiker överens om (men man ska aldrig ta något för givet; trots allt kan även matematiker vara oberäkneliga). För mig är det här kretsloppet med fyra årstider en sådan komplett cirkel. Det går egentligen inte att säga var strecket till cirkeln ska börja dras – vid tolvslaget på nyår, vid sommarsolståndet, vid vintersolståndet, när den första tussilagon slår ut? – eller var det ska avslutas. Cirkeln är färdig först när alla årets delar ringats in. Inget kan uteslutas.

 

Inom till exempel hinduismen ses världen som en ständigt upprepande cirkel, även om tidsåldrarna här är oändligt långa. Tänk dig att en fågel vart tusende år flyger till ett berg av diamant och vässar näbben mot dess yta. När berget är helt nedslitet, har en tidsålder gått. Plötsligt verkar vår lilla cirkel av vår, sommar, höst och vinter mycket kort!

 

Hinduerna håller också förstörelse för lika centralt som skapande. Guden Shiva, som symboliserar fruktbarhet, kan också förstöra världen med sin destruktiva dans; på samma sätt som hans milda hustru Parvati ibland förvandlas till den fruktansvärda Kali, som ödelägger allt i sin väg.

 

Inom forn sed ses trickstern Loke inte sällan som kontroversiell, då han inte bara är den som sviker förtroenden och förstör det som är vackert och fungerande för sitt eget nöjes skull, utan också den som bidrar till Ragnaröks ankomst. Men behöver detta nödvändigtvis ses som något av ondo? Efter Ragnarök kommer ju en ny och bättre värld och mildare tider, precis på samma sätt som våren följer vintern.

 

Kanske behöver vi se på världen och oss själva med andra ögon. Man behöver kanske inte sträcka sig så långt som att se fram emot novembermörkret, men däremot acceptera det som en del av kretsloppet – precis som man kan välja att lugnt acceptera att de där vita hårstråna börjar komma (mina första tittade fram jag var tretton). Att en cirkel sluts betyder ju ändå att något blir komplett, vare sig det handlar om matematik, dagen, månfaserna, året eller livet i stort.

 

Så kom an, nordiska mörker, jag är beredd. Vi är ju trots allt gamla vänner, du och jag, och jag är glad att du är en del av min värld och att du bidrar till att göra varje årscirkel fullkomlig.

Läs hela inlägget »
Från Facebooksidan "Väntljusstaken" Från Facebooksidan "Väntljusstaken"

Vi som firar Årsväntan inför vintersolståndet har nu äntligen fått tända det första ljuset i väntljusstaken i torsdags. Det är mysigt och vackert att tända ljus i höst- och vintermörkret, och tända ljus sprider med sitt gyllene ljus även värme omkring sig och väcker barndomsminnen. Att seden är skamlöst stulen från det kristna adventsfirandet känns i sammanhanget ganska oviktigt.

 

Jag älskar julen och har länge försökt komma på anledningar att ta med mig saker från min barndoms jular in i mina vuxna hedendom. Många saker är oproblematiska, som granen, maten eller bockar och tomtar, men några saker som var viktiga när jag var barn har varit svåra för mig att ta med mig in i mitt hedniska julfirande. Pomandern, som jag fick lära mig hette "korsfararäpple" valde jag bara att kalla soläpple istället, medan adventsljusstaken och -stjärnan blev svårare.

 

Adventsstjärnan ska ju påminna de kristna om stjärnan över Betlehem som ledde de tre vise männen till det nyfödda Jesusbarnet. Så varför skulle jag då ha en stjärna i fönstret? För att det är fint att se på och känns juligt, naturligtvis, svårare än så behöver det inte vara, men för att känna mig bekväm med att sätta upp en egen julstjärna ville jag fylla traditionen med en ny mening. Efter ganska många försök och idéer fastnade jag för en tolvuddig konstruktion som får representera vår närmaste stjärna – Solen. Inte så långsökt, kan man ju tycka (men rätt så svår att bygga, kan jag avslöja!)

 

Att räkna ned till julen genom att tända ljus saknade jag länge, men för några år sedan slog det mig att jag, sedan min tid i Sunna godeord i Skåne oftast firade Alvablotet vid Mårten gås. Och mellan Mårten och vintersolståndet är det sex torsdagar (eller har varit hittills, om Mårten något år ligger så att detta inte stämmer vet jag faktiskt inte) så varför inte räkna dem? Torsdagarna firar jag ändå Torshelgd, och tiden mellan Alva och Jul är den mörkaste på året – efter Jul är det större chans att det ligger snö och framförallt vet vi ju att dagarna blir längre, något jag tror påverkar oss väldigt mycket. Men fram tills solen vänder är det mycket mörkt.

 

Jag vet inte om jag var först med idén att låna in adventsljusstaken i hedendom, men i min vänkrets visade det snart att det fyllde ett behov. Annars hade det bara varit min familj som skaffade oss en, nu tog flera vänner och vänners vänner till sig idén och förändrade den. Lade till runor på ljusen för att räkna ner. Hittade på verser. Ändra antalet ljus. Vi började kalla tiden för "Vänt" eller "Väntan", uppenbara lån/förvanskingar av ordet "advent", men sedan hittade jag det äldre ordet "Årsväntan" som jag tyckte bättre om. Så föddes en sed, en sed som fortsätter att växa och utvecklas. Som Sed är.

 

För mina barn kommer det vara julkänsla med en sexarmad ljusstake (eller i vårt fall en sexgrisad, eftersom vår ljusstake består av sex stycken grisar). Även om de inte skulle bli hedningar när de är stora kanske de tycker att sex ljus känns juligare än fyra, och att julbocken kommer med klapparna, inte tomten. Att julstjänor ser ut som solar och att lusse firas mitt i natten, och inte på morgonen. Säkert kommer något vara annorlunda, något jag inte ens kan gissa troligen, för sådana är traditioner, konstanta och samtidigt föränderliga.

 

Markus Skogsberg, gode i Götalands godeord

Läs hela inlägget »
Hades - i Disneys tappning Hades - i Disneys tappning

Då och då när jag berättar om att jag är hedning och vad det betyder för mig, eller om jag hamnar i en diskussion om religion i allmänhet, träffar jag på en inställning som kanske är förutsägbar, men tröttsam.

 

"Du har ju inte en riktig religion."

 

Nu vet jag att vissa hedningar föredrar att kalla det andlighet istället för religion, men för mig känns det inte konstigt att kalla en tradition där man tillber gudar, firar specifika högtider och tror på ödet för religion. Andlighet kan det väl också vara, men det är ett vagare ord. Oavsett, så har jag stött på, gång på gång, speciellt bland svenska ateister, att det jag sysslar med "inte är på riktigt". Nu kanske vän av ordning menar att ateister knappast tror att någon religion är "på riktigt". Men min erfarenhet säger att svenska ateister har sina rötter i sekulär kristendom, och de har fortfarande på sig det som jag vill kalla "kristna glasögon". De kan respektera eller förstå en religion som påminner om kristendom, som är bekant.

 

Har religionen en grundare eller ledarfigur? Är det tydligt med rätt och fel? Finns det en helig bok som utges för att vara "guds ord"? Är man tvungen att välja, dvs, religionen ifråga exkluderar andra religioner? Finns det en gud som alla inom religionen tror på?

 

Om svaret är ja på dessa, verkar folk kunna ta det på allvar. Monoteistiska religioner, med en grundare, med tydliga moraliska regler och en helig bok är något folk vet hur de ska förhålla sig till. En polyteistisk tradition utan grundare, som inte har en viss helig bok och utan tydliga moraliska regler, vad är det för något?

 

Så därför, har jag från ateister hört uttalanden som "men, om ni inte har någon bibel, vad baserar ni er tro på? Man kan väl inte bara plocka russinen från kakan och tro vad man vill?" (Jo, detta är exakt vad man kan) Jag har, som representant för samfundet, fått frågor från skolelever som känns irrelevanta: "Vad säger er religion om abort eller homosexualitet?" (Det viktiga är vad VI säger).

 

En del av detta att läsa om andra religioner genom "kristna glasögon" ser vi när icke-hedningar brukar jämföra Valhall med himlen och Hel med helvetet. Som om vår sed någonsin var så simpel. I dessa tolkningar brukar Oden få ta Jahves plats, och Loke jämförs med djävulen/ormen. Ibland kan även Surt framställas som en djävul. Det är inte ovanligt att andra polyteistiska traditioner råkar ut för samma sak: se hur Disney's Hercules framställer Hades som en satansfigur!

 

Ett utmärkt sätt att få folk att lägga ner sina "kristna glasögon" i diskussioner om andra religioner, är nog Discovery Channels serie "Out of Egypt", specifikt avsnittet "The Birth of the Devil", som handlar om hur i många religioner det inte finns någon enskild varelse som symboliserar ondska eller synd. Under tiden, får vi själva känna oss stolta över att känna till vår sed, även om andra skulle missuppfatta oss.

 

Emma Hernejärvi, rådsmedlem

Läs hela inlägget »

Lövträden står kala, bara några enstaka individer behåller ännu de gulbruna resterna av sin lövskrud. Grenarna avtecknar sig som spretiga fingrar mot en lite mulen himmel. Den senaste veckan har lysande pumpor och allahanda småväxta spöken och monster synts till. Halloween. Det gamla keltiska nyåret då de döda ansågs vara närvarande bland de levande.

 

I vår gamla nordiska hedniska tradition var detta en högtid som kallades Vinternätterna. Den inföll i slutet av höstmånaden som varade från mitten av september till mitten av oktober. Det var alltså om man ska vara petig en fest runt 14 oktober, men med vår moderna kalender så brukar vi hedningar idag istället fira i slutet av höstmånaden oktober, eller början av november. Alltså sammanfaller det med Halloween och Allahelgona.

 

Festen under Vinternätterna inleder vinterhalvåret. Vi hälsar nu vintern välkommen, precis som vi vid Valborg hälsade sommaren välkommen.

 

Men vad är det egentligen för en fest? Idag säger vi oftast att det är en fest för de döda och på så sätt så stämmer den överens med den sed de flesta utövar idag då vi minns de avlidna och tänder ljus på gravarna.

 

Men Vinternätterna är också något mer, tätare knutet till årets cykel. I gamla isländska sagor kallas högtiden ibland för höstblot eller höstsammankomst. Och ordet höst betyder skörd. Vinternätterna skulle alltså vara ett sorts skördeblot. Skörden skulle nu vara bärgad och omhändertagen. Vinternätterna markerade också inledningen på slakten och på slaktmånaden.

 

Festen vid Vinternätterna kallades ibland alltså höstblot, men den hade även andra namn. Ibland kallades den för Disablot. Diserna var namnet på de kvinnliga gudarna och andra kvinnliga makter som hade en koppling till fruktbarhet och skörd. Det bland hedningar idag vanligaste namnet på blotet under Vinternätterna är dock Alvablot. Ursprunget till det namnet hittar vi i den isländske skalden Sighvat Tordarssons dikt Östfararvisor. Där beskrivs hur Sighvat reser till Sverige och söker natthärbärge på en gård, men möts av orden att de på gården är hedningar och firar Alvablot. Alverna beskrivs ofta som fruktbarhetsväsen kopplade till vanerna och speciellt till guden Frej som råder över Alvhem. Med tanke på detta blir högtidens koppling till skörd och årsväxt ännu starkare.

 

Men, hur var det nu? Var inte Vinternätterna en fest för de döda? En del blir kanske förvirrade av detta. Är det en skördefest eller är det en fest kopplad till döden? Är det en fest för alverna eller är det en fest för de avlidna?

 

Den eventuella förvirringen ska nog dock ses som ett utslag av att vi blivit alltför präglade av en modern, dualistisk världsbild där liv och död hålls åtskilda. I en naturreligion däremot, bildar de en enhet. Döden är en förutsättning för liv. Skörden, växterna vi äter, har vuxit ur den mull som utgörs av våra förfäders och förmödrars kroppar. Vi äter de döda. Undersökningar av förhistoriska gravhögar visar att man ibland förberett begravningsplatsen genom att göra rituella plöjningsspår i marken varpå gravhögen skulle anläggas. Den döde lades i plogfåran, som ett frö som skall bli nytt, växande liv.

 

Och kanske är alverna och de döda egentligen samma väsen? De naturens fruktbarhetsväsen som vi kallar alver, kan vara våra förfäder. Efter sin död har de blivit väsen som bebor markerna och ger liv, fruktbarhet och god skörd. Det är då inte så konstigt att vi hittar uppgifter som säger oss att alverna bor i gravhögarna, eller att vissa avlidna stormän under vikingatid efter sin död kallades för alver. En parallell finns till vår välkände gårdstomte. Han är ett väsen som gärna bidrar till gårdens lycka och goda skördar, om man behandlar honom väl. Gårdstomten är i själva verket den förfader som en gång grundade gården. Det är hans ande som blivit tomten.

 

Men de dödas skördar kommer inte till oss enbart i form av god årsväxt på fälten. Där finns också en annan sorts skörd. Traditionen, seden. Vi får skörda frukterna av alla de erfarenheter som våra förfäder och förmödrar gjort under sin levnad. Det är en sorts skörd som kommer till oss i form av kunskaper, seder och bruk. Det andliga arv som vi kallar den forna seden är en skörd som vi tar tillvara, brukar och förvaltar.

 

När jag går till Alvablot ikväll vill jag föra dessa tankar med mig. Att vi firar vinterhalvårets början. Att skörden och döden hänger ihop. Att alver delar identitet med förfäder och förmödrar. Och att skörden innefattar såväl den hemmagjorda äppelmusten i min bägare, som de bruk, berättelser, ritualer och den andliga visdom som utgör vårt andliga arv – vår forna sed.

 

Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter