Nyskapad myt om disa

Den nyskapade myt, med knappt ett tio-tal år på nacken, som jag tycker bäst om vid disa är den om Skade skiddis och Freja vanadis. Den handlar om en ursprunglig kamp, den mellan död och liv, mellan vinter och vår, mellan skada och magi, mellan den frusna stillheten och den porlande bäcken. Det är en kamp utan vapen, den sker helt via ord, en förhandling via tinget. En fredlig förhandling som vi hoppas leder till att Barrelunden tinar.

Freja beslutar sig, och far från Njords stränder till Skades fjäll, hon vet att där hennes fars förre fru bor ligger ofta snön djup. När de möts vid skiddisens hov har redan många av diserna, asynjorna, gudinnorna samlats där, kallelsen till ting har nått långt.

Efter att tingsfrid förklarats höjer Freja sin röst och deklarera för alla diser att vintern behöver ta slut. Men Skade ser ingen anledning till det. Vintern är vacker, gnistrande, luften är lätt att andas och livet myllrar också under vintern. Vár håller i detta ting som ska besluta mellan de två främsta diserna. 
Freja talar om solen, och visar hur högt den redan nu står på himlen. Det är dags att vintern tar slut.
Skade gläds också åt Sunnas dotter, och ljuset får snön att glittra ännu mer. Men det är ingen orsak till att vintern måste ta slut. Vinterns stillhet och lugna tid behövs.

Freja talar då om våren, om hur vackra vårblommorna är, hur viktigt det är att humlorna och bina vaknar och kan äta. Hon talar om fåglarnas vackra kvitter om morgnarna och det klirrande ljudet som bildas när bäcken porlar.
Skade berättar om hur vacker vinterns ljud är, knastret när man går i riktig kall snö, rovfåglarnas tysta mjuka ljud när de flyger över himlen, vargarnas ylande är alltid vackrare än fiskmåsarnas skri. Hon berättar om doften av nyfallen snö och ljuset från gnistorna vid elden och om snabba steg på skaren.

Freja berättar då om livet. Vilken skör tråd det nu hänger på. Hon berättar om sin bror, Frö, som varje dag sluter sig allt mer inom sig och inte vill le. Växtkraften, livets frö, glädjegivaren, äringsguden. Utan hans värme kan inte den frusna jorden tina, utan hans kraft kan inte den inhägnade åkern sås. Hur kan saven stiga i stammen när vintern är som kallast?
Skade oroar sig över sin bonusson, de gåvor han lockar fram ur jorden behöver alla. 

Den mest ursprungliga av kamper, den vars utgång kunde ge liv eller död, avslutas så. Utan vapen, med ord sagda i frid. Tinget beslutar om en överenskommelse, en kompromiss. Vintern kommer sakta men säkert släppa sitt grepp över landet. Vintern välkomnas tillbaka, efter att livet under våren och sommaren har fått sin tid. 

Tinget hölls i frid och avslutades i frid och fest, som ting bör och efteråt beger sig Skade tillsammans med Freja mot Asgård för en snabb visit medan snön ännu når ända fram till Noatun. Både Gudheim och Frej förtjänar att hon håller ett vakande öga över dem. De är ju ändå familj. ”

Linda Stiernberg
 
Utdrag ur Skirnismal
”Upp med dig, Skirne,
skynda dig att be
vår son om ett samtal.
Försök få veta
vad som fattas honom
och vållar den vise sorg”

Skades tal till Frejs dräng, ur gudadikten Skirnes resa, i den poetiska Eddan, översättning Lönnroth