Samfundet Forn Sed Sverige

 

Medan Alvatid nalkas...

20 oktober 2013 « Tillbaka
FOTO: Nathalie Otterberg FOTO: Nathalie Otterberg

Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.

Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.

I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.

När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

video hälsa mat earth hour tid, årstider, vår, personliga reflektioner emma hernejärvi' ogrundand misstänksamhet jämstäldhet symbol tranafton jötnar siv tjänstgörande sigurd fafnesbane mimameid media nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse inkluderande jolner kropp nationalistisk helig plats konferens skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr utiséta tor ledstjärnor registrerat metoo diser religionsfrihet kristendom storm polygami vanadis personlig sed internet feja mytologi djur bildning verdandi värderingar toreblot landskap vetenskap vintersolståndet insida årsväntan det implicita vlogg källor växa in i seden vanatro arbete kvinnlighet trana november bifrost vårfrudagen hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande väven julafton midgård skålgropsten berättelse folkräkning vinternätterna lek ragnarök lusse interreligiöst rune forssén myter sommarsolstånd bröllop kyla etik faq bön förmödrar solvända traditioner historisk sed vårblot politik högtider gamla uppsala disablot årstider höstdagjämningen nornor trossamfund hemmet tempel mörker jord död gemenskap höst skalleper mångfald vinter yggdrasil freja gerd per lundberg ritual andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur forn sed polyteism liv alvablot jul samfundet forn sed sverige känslor gudar sed andlig erfarenhet frigg demokrati tankar ceremoni vår döden förnyelse sång carl lundbäck gudsbild disa asatro frey urd helighet lucia monoteism midsommar kultur oden alver medlemmar stockholm årsting emma hernejärvi samhälle hedningar förfäder modern hedendom äring kommunikation tradition förnimmelse liberal bronsålder sociala medier heliga platser rådet moder monokultur val frej kläder gåva ordning och kaos monogami ginnungagap gydja tolerans torshammare feminism beklagande organisation kura skymning fördomar odla häfte odr ví identitet naturens rättigheter sekulär osynlig familj tiden standing rock asynja industrialism gud nutid gudamakter hlodyn jättar påvestenen sejd alva påsk vardag edsring vårdagjämning frågor tacksamhet begravning blota föda vana eugene gendlin dröm ting älvor ekologistisk myter, vetenskap, ymer skade eir mångkultur skuld kurs hiero gamos makter tyr äktenskap grunna ödet ukraina göteborg ägg konst skola utbrändhet sedvandrare filosofi bok