Medan Alvatid nalkas...

Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.
Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.
I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.
När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.
/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Jocke drage » Att se på väven: ”Fenris ulvens kätting vet vi ju vad den gjordes av, Och vilka som gjorde den. Så..”
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
älvor inkluderande jolner eugene gendlin nationalistisk föda konferens skörd tacksamhet blota frågor religionsfrihet kristendom edsring påvestenen alva sejd gudamakter jättar hlodyn industrialism mytologi djur standing rock asynja osynlig tiden familj vetenskap vintersolståndet ví odr årsväntan växa in i seden häfte arbete vanatro trana organisation vårfrudagen november bifrost hallar morsdag blotlag tomhet val kläder frej vårdande monokultur moder rådet midgård sociala medier skålgropsten liberal kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare ägg skola tranafton göteborg ukraina tyr grunna äktenskap hiero gamos makter dakota access kurs förstörelse mångkultur eir skade hedningar rune forssén samhälle årsting stockholm medlemmar alver etik kultur midsommar monoteism lucia helighet historisk sed äring lek modern hedendom disablot sång förnyelse trossamfund vår ceremoni tankar demokrati politik högtider disa carl lundbäck gemenskap höst skalleper jord död jul alvablot liv mångfald per lundberg ritual natur barn personlig berättelse blot livsåskådning religion andra religioner polyteism forn sed samfundet forn sed sverige gerd freja yggdrasil vinter frigg känslor gudar sed andlig erfarenhet gudsbild gamla uppsala asatro frey mörker tempel hemmet döden nornor höstdagjämningen årstider ragnarök förfäder vinternätterna urd vårblot traditioner solvända förmödrar bön faq oden kyla bröllop sommarsolstånd myter emma hernejärvi interreligiöst lusse väv uppfostran myter, vetenskap, ymer nyckelord media skuld sigurd fafnesbane mimameid siv jötnar tjänstgörande symbol ödet konst jämstäldhet ogrundand misstänksamhet mat utbrändhet video hälsa berättelse folkräkning förnimmelse julafton väven bronsålder fulltrogen utbildning heliga platser tankesmedja studier ursprungsfolk gåva ordning och kaos monogami ginnungagap tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa torshammare gydja tolerans feminism beklagande fördomar källor vlogg odla identitet det implicita naturens rättigheter sekulär insida toreblot värderingar landskap bildning verdandi gud nutid internet personlig sed feja polygami storm vanadis vardag metoo påsk registrerat begravning ledstjärnor tor vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr dröm ting helig plats ekologistisk kropp