Medan Alvatid nalkas...
FOTO: Nathalie Otterberg
Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.
Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.
I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.
När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.
/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
november bifrost vårfrudagen hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande sociala medier bronsålder väven skålgropsten berättelse folkräkning video hälsa mat earth hour tid, årstider, vår, personliga reflektioner emma hernejärvi' ogrundand misstänksamhet jämstäldhet symbol tranafton jötnar siv tjänstgörande sigurd fafnesbane mimameid media nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse ekologistisk älvor inkluderande dröm eugene gendlin konferens skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr utiséta tor ledstjärnor registrerat metoo diser religionsfrihet kristendom storm polygami vanadis personlig sed internet feja mytologi djur bildning verdandi tiden familj osynlig sekulär naturens rättigheter vetenskap årsväntan det implicita vlogg källor växa in i seden vanatro arbete kvinnlighet trana bön förmödrar solvända traditioner historisk sed vårblot äring modern hedendom förfäder hedningar samhälle emma hernejärvi årsting stockholm medlemmar alver oden kultur ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala disablot årstider höstdagjämningen nornor trossamfund skalleper jord död gemenskap höst mångfald vinter yggdrasil freja gerd polyteism forn sed natur religion livsåskådning blot personlig berättelse andra religioner barn per lundberg ritual liv alvablot jul samfundet forn sed sverige gudar sed andlig erfarenhet frigg känslor vår döden förnyelse sång carl lundbäck gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet faq etik kyla bröllop sommarsolstånd myter rune forssén interreligiöst lusse ragnarök lek vinternätterna urd helighet lucia monoteism midsommar feminism beklagande organisation kura skymning fördomar odla häfte odr ví identitet insida vintersolståndet värderingar landskap toreblot standing rock asynja industrialism gud nutid gudamakter hlodyn jättar påvestenen sejd alva påsk vardag edsring vårdagjämning frågor tacksamhet begravning blota föda vana ting helig plats nationalistisk kropp jolner myter, vetenskap, ymer skade eir mångkultur skuld kurs hiero gamos makter tyr äktenskap grunna ödet ukraina göteborg ägg konst skola utbrändhet sedvandrare filosofi bok kommunikation tradition förnimmelse liberal midgård julafton heliga platser rådet moder monokultur val frej kläder gåva ordning och kaos monogami ginnungagap gydja tolerans torshammare