Medan Alvatid nalkas...
FOTO: Nathalie Otterberg
Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.
Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.
I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.
När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.
/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
mångkultur växa in i seden feminism kurs ting begravning hallar moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr emma hernejärvi' konferens påvestenen eir jötnar polygami vanatro ginnungagap metoo djur mat utbildning förnimmelse odr uppfostran fördomar liberal ägg sigurd fafnesbane bok landskap sedvandrare folkräkning väven feja kura skymning vlogg göteborg registrerat kommunikation tacksamhet edsring jättar vanadis utiséta förstörelse ordning och kaos ursprungsfolk inkluderande skuld älvor nutid tranafton naturens rättigheter tradition blotlag tor filosofi mytologi tjänstgörande beklagande religionsfrihet vintersolståndet gåva monokultur video kläder vardag grunna midgård storm dröm osynlig ödet ogrundand misstänksamhet industrialism tyr fulltrogen siv ví häfte sejd vårdagjämning hiero gamos samhälle vinternätterna solvända äring traditioner kyla monoteism modern hedendom midsommar interreligiöst förmödrar lek helighet hedningar etik sommarsolstånd urd oden tankar gamla uppsala trossamfund nornor tempel politik höstdagjämningen vår disablot årstider carl lundbäck andlig erfarenhet död känslor gudar jord freja samfundet forn sed sverige gerd yggdrasil liv per lundberg forn sed andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse natur barn polyteism ritual alvablot jul vinter mångfald höst gemenskap sed frigg skalleper frey demokrati förnyelse sång mörker ceremoni gudsbild hemmet högtider disa döden asatro förfäder lusse ragnarök kultur faq historisk sed bröllop årsting medlemmar alver emma hernejärvi myter vårblot bön lucia stockholm rune forssén källor blota torshammare ledstjärnor bronsålder trana november äktenskap skola skörd internet utbrändhet media vana personlig sed jämstäldhet earth hour moder ekologistisk tankesmedja konst asynja tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag väv rådet kvinnlighet bildning frej vårdande sekulär hälsa skade föda ukraina odla det implicita sociala medier makter diser standing rock studier gud verdandi påsk arbete kristendom eugene gendlin tiden helig plats berättelse tolerans toreblot nationalistisk hlodyn vårfrudagen frågor nyckelord identitet dakota access skålgropsten insida årsväntan organisation jolner val julafton alva symbol mimameid gudamakter vetenskap monogami gydja tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa kropp familj värderingar myter, vetenskap, ymer heliga platser bifrost tomhet