Medan Alvatid nalkas...
FOTO: Nathalie Otterberg
Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.
Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.
I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.
När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.
/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Per Lundberg » Blot + bön + sejd: ”Hello levgeniia, Odin is much more than a god of war. Also of sejd, runes and g..”
-
Ievgeniia » Blot + bön + sejd: ”Aslo i have follow question. As I understood Odin is God of war. For him, war an..”
-
Ievgeniia » Blot + bön + sejd: ”Good day. I had read your words for Ukraine. I'm very much thankful for your car..”
-
Ilari Sole » Bekänna färg: ”Människan har varit, är, blir endast en liten frö i den stora evige evolutionens..”
-
Jocke drage » Disablot: ”Intressant ”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
gåva myter, vetenskap, ymer väv kläder tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa grunna monogami video polygami vardag metoo industrialism organisation bronsålder odr uppfostran häfte nyckelord bifrost landskap begravning heliga platser sedvandrare vårdande hallar tolerans gydja tiden alva gudamakter registrerat ginnungagap påsk vetenskap studier dakota access insida val identitet ordning och kaos ursprungsfolk bok odla ukraina nutid tranafton berättelse naturens rättigheter tradition feja kurs arbete göteborg mytologi tjänstgörande ekologistisk morsdag tid, årstider, vår, personliga reflektioner gud monokultur djur verdandi förstörelse personlig sed vanadis media utbrändhet ogrundand misstänksamhet årsväntan hälsa tyr frej november trana beklagande källor torshammare asynja tomhet rune forssén stockholm solvända årsting kyla myter vinternätterna midsommar bön vårblot ragnarök förmödrar bröllop urd äring helighet hedningar samhälle demokrati carl lundbäck trossamfund asatro disa politik årstider mörker döden ceremoni vår död jord skalleper känslor frigg yggdrasil samfundet forn sed sverige vinter jul forn sed per lundberg andra religioner natur personlig berättelse blot livsåskådning religion barn polyteism ritual liv gerd freja mångfald alvablot sed andlig erfarenhet höst gemenskap gudar höstdagjämningen sång gudsbild hemmet högtider gamla uppsala tempel nornor frey förnyelse tankar kultur faq historisk sed oden lusse sommarsolstånd interreligiöst alver lek medlemmar modern hedendom monoteism emma hernejärvi traditioner lucia förfäder disablot etik mångkultur vårfrudagen sejd filosofi ägg siv ledstjärnor bildning skola blotlag skörd föda osynlig inkluderande storm midgård det implicita moder tankesmedja jättar vlogg religionsfrihet kommunikation väven rådet kristendom eugene gendlin tor helig plats ví sekulär folkräkning äktenskap skade hlodyn skuld frågor ödet sociala medier makter fördomar standing rock förnimmelse vanatro jolner tacksamhet julafton dröm jötnar edsring värderingar konferens växa in i seden kropp familj toreblot nationalistisk feminism sigurd fafnesbane hiero gamos älvor liberal blota skålgropsten fulltrogen utbildning mat vana internet symbol mimameid påvestenen jämstäldhet vintersolståndet moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr eir ting konst