Medan Alvatid nalkas...
FOTO: Nathalie Otterberg
Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.
Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.
I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.
När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.
/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
-
Anna » Hell Eir: ”Vackra ord som ger energi och ännu mer förenar oss i det godes namn. Må fred och..”
-
Sandra Lindblom » Hell Eir: ”Tack Linda för denna vackra text. Det blev med ens mindre ensamt att sitta ensam..”
-
Aslak Halfdan » Äntligen är det jul: ”God dag kære svenske trosfæller, jeg er jeg bor i Danmark halv dansk halv finsk..”
-
Charlotte Magnusson » Äntligen är det jul: ”I en föränderlig värld rullar årshjulet på, oavsett vad som händer. Naturen har ..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation vårfrudagen november monogami bön ginnungagap ordning och kaos tankesmedja ursprungsfolk studier rådet heliga platser utbildning midgård sociala medier skålgropsten liberal folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat konst ägg skola ödet symbol tjänstgörande jötnar mimameid sigurd fafnesbane skuld media väv förstörelse mångkultur eir kropp ekologistisk dröm eugene gendlin nationalistisk skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor blota registrerat religionsfrihet kristendom edsring påvestenen vanadis storm gudamakter jättar djur nutid verdandi bildning landskap värderingar toreblot insida sekulär etik kultur midsommar monoteism traditioner historisk sed vårblot äring disa ragnarök modern hedendom samhälle emma hernejärvi sommarsolstånd medlemmar kyla nornor trossamfund vår ceremoni tankar demokrati politik asatro frigg carl lundbäck freja höstdagjämningen höst känslor död gemenskap gerd vinter yggdrasil liv polyteism forn sed barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner per lundberg ritual alvablot jul samfundet forn sed sverige sed andlig erfarenhet mångfald skalleper förnyelse sång årstider gudsbild gamla uppsala högtider frey mörker tempel hemmet gudar döden alver stockholm bröllop årsting rune forssén hedningar förfäder lek jord vinternätterna urd helighet solvända förmödrar faq oden vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj standing rock mytologi industrialism personlig sed feja internet alva myter polygami metoo påsk vardag frågor interreligiöst tacksamhet begravning konferens föda lusse ting helig plats jolner inkluderande älvor uppfostran myter, vetenskap, ymer skade kurs dakota access nyckelord hiero gamos grunna tyr äktenskap göteborg tranafton jämstäldhet ogrundand misstänksamhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation lucia förnimmelse julafton väven bronsålder monokultur vårdande fulltrogen kläder val tomhet blotlag hallar tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa torshammare gydja tolerans feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita