Medan Alvatid nalkas...
FOTO: Nathalie Otterberg
Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.
Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.
I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.
När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.
/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Raven » Hur ser gud ut: ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”
-
Per Lundberg » Blot + bön + sejd: ”Hello levgeniia, Odin is much more than a god of war. Also of sejd, runes and g..”
-
Ievgeniia » Blot + bön + sejd: ”Aslo i have follow question. As I understood Odin is God of war. For him, war an..”
-
Ievgeniia » Blot + bön + sejd: ”Good day. I had read your words for Ukraine. I'm very much thankful for your car..”
-
Ilari Sole » Bekänna färg: ”Människan har varit, är, blir endast en liten frö i den stora evige evolutionens..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
hiero gamos sigurd fafnesbane heliga platser sedvandrare vårdande feminism kropp växa in i seden gydja tiden gudamakter registrerat edsring julafton tacksamhet dröm studier insida val förnimmelse makter sociala medier ödet odla ukraina frågor nutid tranafton naturens rättigheter tradition berättelse helig plats tor göteborg mytologi tjänstgörande arbete kommunikation religionsfrihet vlogg gud monokultur moder djur personlig sed vanadis förstörelse media utbrändhet skörd föda skola blotlag november trana bildning källor torshammare beklagande mångkultur asynja konst ting kläder tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa eir jämstäldhet påvestenen mimameid symbol internet vana mat utbildning skålgropsten bronsålder häfte nyckelord blota kyla emma hernejärvi vinternätterna midsommar bön vårblot ragnarök sommarsolstånd lusse bröllop äring helighet kultur faq etik stockholm förfäder årsting asatro politik gamla uppsala årstider mörker döden ceremoni vår demokrati carl lundbäck frey känslor frigg död gemenskap skalleper mångfald freja gerd liv forn sed per lundberg barn andra religioner personlig berättelse blot livsåskådning religion natur polyteism ritual alvablot jul vinter samfundet forn sed sverige yggdrasil höst jord gudar sed andlig erfarenhet trossamfund förnyelse tankar höstdagjämningen sång gudsbild hemmet högtider disa tempel nornor lucia solvända disablot rune forssén samhälle hedningar historisk sed oden urd förmödrar interreligiöst alver lek medlemmar modern hedendom monoteism myter traditioner älvor liberal fulltrogen uppfostran odr organisation industrialism metoo vardag polygami video monogami grunna vintersolståndet moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr väv myter, vetenskap, ymer gåva tomhet filosofi vårfrudagen sejd frej ägg siv ledstjärnor tyr hälsa årsväntan ogrundand misstänksamhet osynlig inkluderande det implicita storm midgård verdandi tankesmedja jättar ekologistisk tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag eugene gendlin väven rådet kristendom feja kurs folkräkning ví sekulär äktenskap skade hlodyn bok skuld fördomar ursprungsfolk ordning och kaos identitet dakota access standing rock vanatro jolner vetenskap påsk ginnungagap alva jötnar värderingar konferens familj tolerans hallar begravning toreblot nationalistisk bifrost landskap