Samfundet Forn Sed Sverige

 

Medan Alvatid nalkas...

20 oktober 2013 « Tillbaka
FOTO: Nathalie Otterberg FOTO: Nathalie Otterberg

Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.

Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.

I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.

När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

alva göteborg torshammare konferens rådet djur jötnar religionsfrihet väven monogami vlogg jolner bronsålder insida personlig sed verdandi frågor mat vanadis ogrundand misstänksamhet filosofi årsväntan november sekulär eir kristendom toreblot gudamakter myter, vetenskap, ymer jättar väv förstörelse vintersolståndet interreligiöst tacksamhet bok inkluderande vardag organisation vana hälsa sociala medier asynja hiero gamos nyckelord uppfostran heliga platser skade älvor nationalistisk tradition konst vårdande grunna myter växa in i seden jämstäldhet registrerat värderingar påsk internet vetenskap fulltrogen media vanatro lucia val folkräkning liberal skörd ödet landskap skola eugene gendlin naturens rättigheter trana vårblot stockholm historisk sed oden faq äring etik traditioner rune forssén monoteism förmödrar medlemmar emma hernejärvi vinternätterna förfäder kyla döden demokrati carl lundbäck freja trossamfund tempel höstdagjämningen gudsbild förnyelse politik frey hemmet sed skalleper mångfald höst vinter jul alvablot samfundet forn sed sverige forn sed per lundberg natur religion livsåskådning blot personlig berättelse andra religioner barn ritual polyteism yggdrasil liv gerd andlig erfarenhet gemenskap död känslor årstider asatro sång jord ceremoni nornor frigg vår högtider tankar gamla uppsala gudar mörker sommarsolstånd bröllop kultur årsting midsommar modern hedendom disa samhälle hedningar alver helighet urd lek solvända ragnarök äktenskap sigurd fafnesbane helig plats tyr nutid feja ursprungsfolk odla häfte begravning ordning och kaos bildning storm industrialism blotlag midgård tankesmedja moder tid, årstider, vår, personliga reflektioner monokultur det implicita tjänstgörande kläder dröm tor edsring sedvandrare hallar tranafton källor familj skuld ledstjärnor feminism utbildning odr beklagande standing rock lusse studier föda video polygami bön påvestenen dakota access tiden tolerans kommunikation vårfrudagen mångkultur gydja ägg kurs arbete skålgropsten utbrändhet berättelse osynlig identitet blota symbol metoo fördomar mimameid förnimmelse tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa julafton ting moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr ginnungagap tomhet mytologi ví kropp ekologistisk