Urds väv- tankar om forn sed

2018 > 06

Henrik tillsammans med Professor Susan Jean Palmer Henrik tillsammans med Professor Susan Jean Palmer

För några dagar sedan hade jag två professorer på besök hemma hos mig. En av dem – Liselotte - kom från Uppsala, den andre – Susan – kom från USA. Susans forskningsområde handlar främst om barnuppfostran inom olika religiösa grupper. Och det var därför de besökte mig. De ville intervjua mig om hednisk barnuppfostran.

Nu är det nog så att det inte finns någon särskilt gemensam uppfattning bland hedniska föräldrar kring hur barn bör uppfostras. Men jag märkte att jag har en del ganska tydliga övertygelser kring det.

Jag hör då och då – från både hedningar och andra – åsikten att barn inte bör präglas av föräldrarnas religion. Barnen skall få växa upp fria från en sådan påverkan till dess de är gamla nog att själva ta ställning kring vilken religion de vill utöva – om någon alls. Det antas vara ett sätt att undvika indoktrinering och ge barnen frihet.

Jag håller inte med. Jag håller verkligen inte med. Jag menar att detta är ett fullkomligt förvrängt sätt att förstå religionen, människan och samhället. Grundantagandet är då att det finns någon slags neutral uppfostran. Men det finns inget sånt som en neutral uppfostran. Värderingar förmedlas hela tiden till våra barn, från föräldrarna och från samhället. Att ta med sina barn in i köpcenter och köpa leksaker till dem förmedlar också en världsbild och en livssyn om hur livet ska levas. I det kapitalistiska samhället är konsumtionen vår tids nya ritual. Det är inte mindre påverkan att låta barnen besöka leksaksaffärer eller McDonalds, eller flyga till Thailand på semester, än att låta dem delta i ett blot.

Barn växer upp i ett sammanhang och lär sig förstå sig själva och världen genom detta sammanhang. Att låta barn delta i blot kan ge barnen utrymme att uttrycka tacksamhet för livet och livskrafterna. Blotet ger dem möjlighet att uppleva en förtrollad värld. Blotet ger barnet sinnlig kontakt med eld och skog, doft av honung och rök och jord. Varför tror vi att det är mer ”neutralt” eller ”tolerant” att istället låta barnen sjunka ned i soffan i den teknologiska hypnos som en Ipad erbjuder?

En hednisk barnuppfostran innebär inte att tvinga barnen att blota eller att säga till dem att de måste tro på Tor. Men det handlar om att ge dem möjlighet till den påtagliga erfarenheten av en magisk värld, en hednisk värld. Det är en värld där vi umgås i respekt med allt levande, där det inte finns några skarpa gränser mellan människa, natur och gudar. Det handlar om att låta vår kulturella skatt – myterna, symbolerna, riterna – finnas närvarande i barnens liv för att spegla och uttrycka deras livsupplevelser. Varför skulle detta förhållningssätt vara mer problematiskt än det sekulära samhällets ”humanistiska” syn - där naturen kanske inte ses som något annat än en råvara, en ägodel eller en trevlig kuliss att promenera igenom?

Professor Susan verkade hålla med om mitt resonemang, Hon menade till och med att barn behövde få vara ”dogmatiska”. När de tänker på livet och döden behöver de höra från sina föräldrar att Freja finns där, eller att Tor beskyddar dem. Bara så. Nyanserna, perspektiven och relativismen kommer senare. Jag funderar på det. Jag har aldrig tvekat att ta med min dotter på blot, eller att tala om den forna sedens värderingar. Och jag tror det har påverkat henne djupt. Jag känner ingen med så stark empati för djur och växter som hon. Men däremot har jag ibland haft svårt att veta hur jag ska förhålla mig till hennes frågor om exempelvis döden. Jag har själv ingen klar uppfattning om vad som händer efter döden och jag har lite svamligt försökt förklara att det kan ses på många olika sätt, att det är svårt att veta. Det sättet att prata har inte funkat så bra. Det är inte vad hon behövt höra. Kanske skulle jag kunnat tillåta mig att vara lite mer ”dogmatisk”? Bara berättat för henne att Frejas skimrande salar väntar bortom döden. Och när hon sedan blir äldre kan bilden djupna och bli mer komplex, mer osäker och mångtydig, allt utifrån vad hon behöver? Å andra sidan vet jag att hon redan i småbarnsåren berättade om sin syn på gudarna utifrån ett perspektiv som ibland var förunderligt djupt och komplext. Så jag vet inte riktigt om jag tror på det där med att ge en förenklad bild i början, men det är intressant att fundera kring.

Att låta mitt barn delta i blot, att leva med gudarna i vardagen, ser jag som en gåva som jag gett och fortfarande ger henne. Om jag skulle undanhålla henne denna gåva, och istället enbart låta henne ta del av konsumtionssamhällets ”gåvor” i form av godis, prylar, TV-spel, och tro att det skulle vara mer ”förutsättningslöst” – det menar jag skulle vara självbedrägeri. Tvärtom tror jag det är oerhört viktigt att balansera barnens upplevelse av det sekulära konsumtionssamhället med ett annat sorts varande. Där barnen genom blot och sed redan i tidig ålder kan få möjlighet att uppleva gudarnas kraft, närvaro och mystik.

Henrik Hallgren, Riksgode
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: barn, uppfostran

Ni vet hur man ibland tar något för givet, tills man träffar på något som är så annorlunda, att man inser det man gjort eller tänkt inte alls är självklart.

Så brukar det vara med det jag kallar för det "hedniska tänket". Jag är så van vid mitt sätt att tänka på religion och andlighet, att jag ibland blir lite hemmablind.

Jag diskuterar en hel del religion online, exempelvis på Facebook. Ja, vilken röra sociala medier kan vara! Så lätt det kan vara för människor att slänga ur sig hårda ord, när vi bara skriver, istället för att ses i verkligheten. 

Majoriteten av deltagare i sådana allmänna religionsgrupper är kristna, muslimer eller ateister. Även ateisterna brukar vara mest pålästa om just kristendom och islam, och vara uppvuxna i sammanhang där monoteism vanligt. Jag tror, att för att kunna diskutera - eller ens inse om det är lönt att diskutera, så måste vi först klargöra våra bakgrunder. Om vi hela tiden utgår från oss själva, och antar att den vi pratar med tänker likadant (fastän med annan gudssyn), så kan vi råka missförstå varandra. Därför har jag punktat ner några tankar som jag ser som centrala för hur mitt sätt att tänka kring min andliga sed, kan skilja sig från den genomsnittlige monoteisten jag möter i sociala medier.
 

  • För mig är polyteismen lika självklar som monoteismen är för dem.
  • Gudarna är mäktiga och fantastiska, men inte perfekta eller allsmäktiga.
  • För mig är religiösa berättelser och myter inga skolböcker att följa till punkt och pricka, utan berättelser att tolka, inspireras av och läsa mellan raderna på.
  • För mig är det inte viktigt att exakt definiera hur jag tror, det är viktigare för mig vad jag upplever och gör.
  • För mig är mångfalden en naturlig del av mitt andliga liv. Flera gudar, flera dödsriken, flera tolkningar.
  • Rätt och fel, synd och förlåtelse, är mänskliga påfund. Gudarna har viktigare saker för sig än att bestämma detaljerade lagar och straffa människor som bryter mot dem. 
  • Cirkulär tidssyn. Högtider osv utgår från återkommande fenomen i naturen, inte från historiska händelser. Generationer föds och dör, och allting börjar ständigt om. 
  • Människan är inte alltings mått, eller naturens herre. Utan vi är en del av myllret av liv, beroende av vår omgivning. Människan har en plats i ett nätverk istället för i en hierarki.

Du behöver inte hålla med mig om allting här, förstås. Men kanske, hjälper detta någon där ute att bättre formulera sina egna tankar och erfarenheter. Det vi inte pratar om, kan vi heller inte söka förståelse för, kan vi inte jämföra. Genomtänkt kommunikation är nyckeln.

// Emma Hernejärvi, riksgydja
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter