2013 > 01
När jag senast skrev ett inlägg på den här bloggen hade den första snön fallit över mitt Vättlefjäll och jag beskrev den lättnad jag kände över det. När jag nu åter fattar den proverbiala pennan håller snön istället på att försvinna efter några dagars regnigt blidväder, som i sin tur föregicks av ett par veckor med kyla långt under nollan.
För mindre än en vecka sedan, när det fortfarande var tio minusgrader, besökte jag en kär blotplats där jag firar Valborg årligen. Det gick fort att gå dit, eftersom jag inte behövde följa några stigar, utan helt enkelt gick över sjön som den ligger vid. Platsen var tom, stilla och tyst. Lite som den där gamla reklamfilmen där ett höstklätt par återvänder till platsen där de firat midsommar, fast utan Tommy Nilssons röst i bakgrunden.
Det var ovant att se platsen i vinterskrud. Jag har aldrig sett den sådan, och den kändes annorlunda. Det var som att komma till en ny plats, skapad av att tiden förflutit.
Herakleitos påstod att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger, men det kan jag inte riktigt hålla med om, annat än på ett strikt fysikaliskt plan där jag kan se genomströmningen av vattenmolekyler som signifikant.
Känslomässigt ser jag i stället den där blotplatsen som densamma, varje Valborg när jag besöker den. Nu, i januarivintern, var det däremot en ny plats för mig. En plats där minnen bor, men på ett helt annat sätt än på försommaren.
I vinterns stillhet sköljde en mängd minnen från platsen över mig. Här träffade jag min sambo. Här har jag sovit under bar himmel. Här lärde jag känna många av mina vänner. Här har jag grillat mat över öppen eld. Här har jag trotsat den sista aprilkylan, klätt av mig alla kläder och simmat ut till den plats där jag nu stod och sedan sprungit mig torr på stranden. Minnen som inte riktigt ryms när man har ett nytt majblot att fira, i den där fantastiska försommarnatten då allt ligger öppet.
Som jag skrev i mitt förra inlägg ger vintern mig möjlighet att tänka längre tankar. Det är kanske för att det är så stilla i nuet. Precis så kände jag i alla fall när jag stod där på sjön och tittade på blotplatsen.
Kanske hörde jag ändå Tommy Nilssons röst där någonstans på fjället.
Här bor nu allt det jag minns och bevarar,
dagar jag levt och dom vänner jag saknar...
Martin Domeij, rådsgode
Jag sitter och bläddrar i min almanacka. Om några veckor infaller Disa, en av de åtta stora högtiderna inom seden. Jag sitter och funderar över när vi ska fira den i det blotlag jag tillhör. Som så ofta med våra högtider och blot är det inte det exakta datumet som är det betydelsefulla, det är ofta praktiska hänsyn som spelar in när vi bestämmer oss för att samlas och blota. Ibland kan det bli ett väldigt pusslande. Helger är oftast mer praktiska för firande än vardagskvällar, men inte alltid.
Disablot håller vi någon gång i början av februari. Den tredje februari har Disa namnsdag i kalendern. (Det är dessutom en söndag i år, så det skulle kanske kunna passa?) Vill man fira något senare är det Alla hjärtans dag den 14:e. Somliga hedningar har lanserat tanken på att föra in det sekulära Alla hjärtans-firandet i Disa som högtid. Jag tilltalas av den tanken. Vi har flera år haft just röda geléhjärtan som blotgåvor, just på Disa.
Annars är Disa en högtid som kan vara lite svår att sätta fingret på. Jag har ofta funderat på varför det är så. Våra högtider är ju kopplade till årshjulet, till årstidernas växlingar. Kanske är det just så att det som händer i naturen vid den här tiden är lite vårt att lägga märke till om man inte tittar noga? Det är kallt, snön ligger allt som oftast som ett täcke över marken. Naturen förefaller fortfarande som i vila.
Men någonting händer ändå, även om vi inte ser det ännu. Därför handlar Disa på många sätt om att gå i väntans tider. När vi talat om detta i samfundets gode/gydjering har vi talat om högtiden i termer av graviditet. Jorden är liksom gravid med den vår och den sommar som ska komma. Den är inte här ännu, men snart. Med den utgångspunkten blir det naturligt att vi i dsatid lägger vårt fokus på de kvinnliga makterna. Det betyder också att Disablotet är särskilt lämpat för att uppmärksamma och helighålla eventuella graviditeter som kan vara på gång i gruppen.
I vårt blotlag har vi också valt att göra disafirandet till en parallell till alvablotet. I alvablotet blotar vi till de som gått före oss, de som är döda. I disablotet vänder vi oss till de som kommer efter, till de som inte är födda ännu. Beroende på hur man ser det är de kanske samma, men hur vi kallar makterna har också betydelse för hur vi möter dem. I Disa, i väntans tid, är det livet som ska komma som står i fokus. Vi längtar alla så...
Nu ska vi bara se om vi kan få ihop ett bra datum...
/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord, samfundets ordförande
Nyligen la en arbetsgrupp inom Centerpartiet fram ett förslag till nytt partiprogram. Det inslag som väckt allra mest uppmärksamhet är förslaget att arbeta för en antalsneutral äktenskapslag; med andra ord skulle alltså Centern arbeta för att göra polygami tillåtet i Sverige. "Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar."
FSS har, såvitt jag vet, ingen hållning i frågan, så det jag skriver här är min egen uppfattning. Om beslut skulle tas, av råd eller årsting, för hur vi gydjor och godar ska förhålla oss till flersamma relationer (flersamhet, bildat till ord som ensam och tvåsam) kommer jag naturligtvis rätta mig efter det, men tills dess följer jag mitt eget huvud, och jag har inga problem med att genomföra en vigsel för fler än två personer.
Polyrörelsen (av polyamori alltså "mångkärlek") är en rörelse av människor som vill leva i flersamma förhållanden. Polygami är äktenskapsformer där fler än två människor gifter sig, vanligen polygyni (en man med flera kvinnor) eller polyandri (en kvinna med flera män). Polygyni praktiseras eller har praktiserats inom många kulturer och samhällen runt om i världen. Idag är det främst vissa muslimer och vissa mormoner som lever så, men samma samlevnadsform har funnits i Norden. Att ha frillor var inte ovanligt bland högreståndsmän på vikingatid och medeltid, och då frillors rättigheter reglerades i lag och frillobarn hade viss arvsrätt är det rimligt att jämställa med andra former av polygyni. SAO anger ordet "bihustru" som synonym till frilla, vilket rimligen måste anses betyda att det rör sig om en form av polygami.
Det är dock inte den typen av polygyni, frilloskap eller mostsvarande jag pratar om när jag pratar om polyrelationer eller flersamhet. Ett äktenskap är mer än ömsesidig kärlek, det är ömsesidiga åtaganden och förpliktelser. För att jag skulle känna mig bekväm att genomföra en religiös vigsel mellan fler än två personer måste det vara tydligt att alla inblandade är villiga att leva upp till sådana förpliktelser och att man vill hjälpa och stödja varandra och ta hand om varandras barn. Alltså, att alla gifter sig med varandra, snarare än att en person gifter sig med flera.
I ett öppet förhållande, alltså där båda parter har lov att ha sexuella relationer med andra, behöver inte regleras i lag eller stadfästas i offentliga handlingar och ritual. Det är en överenskommelse mellan de inblandande människorna. Samlevnadsformer som innebär familjebildning och gemensamma hushåll är däremot viktiga att reglera eftersom det påverkar människor och framförallt barn. Om jag skulle viga en flersam relation skulle jag vilja att de satte sig ned med mig och diskuterade hur de tänkte lösa till exempel en eventuell skilsmässa. Tråkiga saker att tala om för dem som vill gifta sig, men nödvändiga eftersom det inte finns färdiga lösningar i lagen.
Jag vill avsluta det här långa inlägget med att poängtera att jag inte är ute efter att propagera för flersamhet, utan för rätten att leva flersamt. Jag ser inga hinder för att flersamt äktenskap ska kunna ingå i Seden, men jag är nyfiken – finns det hedningar som efterfrågar det? Är du hedning och polyamorös? Kommentera gärna och ge din syn på ämnet.
Markus Skogsberg, Gode i Götalands godeord
UPPDATERING: Efter en diskussion med ett par kollegor känner jag ett behov av att förtydliga mig. När jag skriver att en relation inte behöver regleras i lag eller stadfästas i offentliga handlingar och ritual menar jag varken att det vore fel eller mindre nödvändigt för dem som vill göra det.
Detta är frågan jag har ställt mig. För handlar blotet om det materiella man ger, eller om tanken och tiden bakom? Kan det variera? Jag har sett folk dedikera sånger och dikter till gudarna, och sajten Cirkus Eros kallar sig själv "ett blot till Frej och Freja". Här börjar vi närma oss ett digitalt blotande. Kan man känna helighet även när man inte gör något fysiskt?
Jag har prövat att bygga tre tempel i det populära spelet Minecraft. Mitt första försök var en konstruktion åt Frej. Byggnaden ligger bredvid en djungel och har väggar och tak av glas. Inuti växer ett trädskott, och i en kista kan jag lämna blotgåvor. Utanför templet har jag planterat säd som aldrig ska skördas. På en annan server byggde jag först ett stort tempel för Oden av sten, och med en björk växande i en innergård. Templet har ett separat sejd/meditationsrum, dekorerat med "eh"-runan på rummets långsida. Salen för blot har en avbildning av Oden, gjord av sten och blå ull. Mitt tredje försök var en liten harg för Siv och Tor, men jag måste säga, jag blev inte särskild nöjd med den.
Kan den tid, och de spelresurser jag lagt ner i Minecraft åt gudarna glädja dem? Eller måste blotgåvor vara sådant som gudarna själv skulle tänkas att ha nytta av? Spelar Frej Minecraft, har han nytta av de digitala frön och brödlimpor jag har blotat?
En annan intressant fråga är hur polyteism framställs i spel. Vissa spel, så som Elder Scrolls-serien, har ett system av gudomar som tillbes av olika karaktärer i spelet. Själv är jag mer bekant med Dwarf Fortress, där varje spelare får en slumpvis genererad fantasyvärld när de börjar spela. Legender, historiska händelser, namn och platser är alla framslumpade. Detta inkluderar världens gudar som spelets dvärgar hedrar, bland annat genom att tillverka statyer och ristningar föreställande dem.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, annat än att öppna upp för en diskussion. Kan den digitala världen, som blivit så stor del av mångas vardag, också ha plats för heliga handlingar och mytologiskt berättande?
Emma Hernejärvi, rådsmedlem
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”