Att leva som en gud

Hej! Jag heter Love Kölle och kommer under våren gästblogga här på samfundets hemsida. Jag bor för närvarande i Linköping i Östergötland, men kommer ursprungligen från Sundbyberg strax norr om Stockholm. Till vardags varvar jag studier med jobb. När jag inte arbetar eller pluggar skriver jag böcker, och är just nu aktuell med en ny bok. I mitt första gästinlägg här på bloggen tänkte jag skriva lite om hur makterna kan fungera som ledstjärnor i tillvaron.
 
Våra gudar och gudinnor har många ansikten och namn. I de gamla myterna är det inte alls ovanligt att en och samma gudom spelar flera roller, och fyller olika funktioner. Oden är exempelvis såväl krigsgud som en kunskapens och poesins gud. Tor kan ses som en naturgud med stark koppling till åska och regn, men symboliserar även styrka, beskydd och handlingskraft. Freja förknippas av många med sexualitet och fruktbarhet i första hand, men även hon har koppling till kriget då hon ju hämtar upp hälften av alla fallna krigare och tar dessa med sig till Folkvang. Vårt nordiska panteon är minst sagt mångsidigt, i vissa avseenden till och med direkt rörigt, med en mängd gestalter med ofta överlappande och delade funktioner och domäner.
 
Lika varierade som gudaskaran i sig, är människornas olika föreställningar om asars, vaners och jättars natur och karaktär. Det finns nog lika många olika uppfattningar om hur makterna är betingade, som det finns utövare av seden. Vissa menar att makterna är självständiga väsen, lika verkliga som du och jag. Andra ser ju makterna mer som symboler för naturkrafter, eller andra slags metaforer eller arketyper. En del kombinerar synsätt och förklaringsmodeller. Variationen är som som sagt lika varierad som makterna är mångfacetterade.
 
Ett sätt att se på makterna, är att betrakta dem som ett slags ledstjärnor i tillvaron, som olika sätt att leva, helt enkelt. Förkroppsligade livsstilar, skulle man kunna säga. Det här är ett synsätt som jag tror kan vara rätt givande och värdefullt, även om man kanske bör passa sig för att rakt av kopiera asarnas och vanernas beteenden. Mycket har hänt sedan Eddadikterna nedtecknades, och forn sed är inte lajv eller historisk teater. Det jag talar om här handlar alltså inte om att leva som om det fortfarande var vikingatid, att lägga sig till med ett gammaldags språkbruk, eller ignorera idag rådande normer, lagar och regler.
 
Jag talar istället om olika livsfilosofier, om olika attityder till livet, om olika prioriteringar i tillvaron. Ta Tor till exempel. Han är antagligen, kanske jämte Oden, den gud som är vanligast förekommande i myterna, vilket ger oss en förhållandevis klar bild av hans personlighet och karaktärsdrag. Det ger oss rätt mycket stoff att så att säga arbeta med, att bygga en livsfilosofi kring. Han är djärv och stark, om än kanske inte den allra visaste av asar (även om han vid ett tillfälle faktiskt lyckades överlista dvärgen Allvis). Inte heller är Tor överdrivet introvert eller blygsam, och skrider ofta snabbt till handling. Lite för snabbt, skulle kanske somliga säga. Odens i det närmaste besatta jakt på kunskap och visdom står inte att finna hos Tor, som istället värdesätter ett gott mjöd, god mat och ett gott skratt över det mesta annat. Det här är värden och strategier som enkelt kan appliceras på en nutida människas liv, personlighetsdrag som i varierande utsträckning delas av alla människor, och som vi kan välja att bejaka. Samtidigt finns det mycket med Tors sätt att leva som skulle vara mycket problematiskt att försöka införliva i vardagen här och nu – hans tendens att drämma till sina motståndare, till exempel. Kanske behöver man inte gå så långt som att bokstavligen ta till våld i konfliktsituationer, bara för att Tor gör det i vissa Eddadikter. Kanske räcker det med att låta sig inspireras av hans mod att ta sig an utmaningar, och ovilja att låta sig trampas på eller ge upp.
 
Även om de mer namnkunniga gudagestalterna såklart är lättare att ta efter och inspireras av, skall man heller inte underskatta den norröna kosmologins doldisar. Vid första anblicken kan det kännas som en utmaning att försöka krama levnadsråd ur historierna om Delling eller Gna, för att på rak arm ta två mindre kända gudomar. Men även en endaste handling eller funktion kan bli en grund att själv bygga vidare på, och något som rymmer förvånansvärt stort djup när man väl börjar skrapa på ytan. Mycket har att göra med i vilket sammanhang och syfte man väljer att vända sig till makterna för livsfilosofisk vägledning. Många gånger kan grunnandet också sätta egna mentala stenar i rullning, vilket är nog så givande som att konsultera till exempel Havamal. Jag skulle vilja påstå att alla mår bra av att ibland grubbla över etik och moral, och hur livet egentligen ”ska” levas. Huruvida det är en av de kändare makterna, eller någon av bakgrundsgestalterna, som fungerar som språngbräda in i såna funderingar är egentligen mindre viktigt. Vidare är makterna med mindre framträdande roll i myterna mycket mer ”blanka ark” är till exempel Oden eller Loke. Naturligtvis går det också bra att ha flera gudar som ledstjärnor. Seden är som sagt mycket varierad, och det finns egentligen inga rätt eller fel, i alla fall inte i det här sammanhanget.
 
Avslutningsvis behöver man heller inte stirra sig blind på gårdagens myter, utan kan låta sig vägledas av makterna här och nu, i det spirituella utövandet. Min erfarenhet är att asar, vaner och rådare svarar om de blir tilltalade vid blot eller bön, men att deras repliker ofta är rätt subtila. Andra hedningar har säkert en helt annan uppfattning, och andra erfarenheter. Däremot tror jag att de flesta hedningar är överens om att det är möjligt att i det andliga arbetet föra dialog med makterna och genom den få uppslag och vägledning i livet. Att läsa Eddan och de gamla sagorna är ett sätt att få råd och inspiration. Att blota, bedja, sejda, galdra eller arbeta med runor är andra metoder att få svar och uppslag.