Samfundet Forn Sed Sverige

 

Till vintern

2 december 2012 « Tillbaka

Jag har en vän som satte ord på en sak jag har tänkt länge. Det handlade om snö. Hon sa:

 

"Det är som att naturen andas ut: Vila. Äntligen."

 

Så är det för henne, och så är det för mig. Snö och kyla är ingenting vi bävar inför eller hoppas på att få lite som möjligt av. Vi längtar till vintern, och vi andas ut med naturen när den kommer.

 

Häromdagen föll den första snön över mitt Vättlefjäll. Det är förstås inte något fjäll i alpin mening, utan i den gamla betydelsen "höglänt skogsområde", och än så länge ligger bara ett tunt puder på marken som inte ens förmår täcka enskilda grässtrån, men jag andades ändå ut när jag såg den komma. Jag blev lugnare.

 

Samtidigt har dagarna blivit riktigt korta. Några veckor innan solståndet går solen upp efter åtta och ner före fyra vid Göteborgs horisont. "Obehagligt", säger en del, och även om de menar att ljuset måste ha sin motvikt i mörker längtar de nog till våren, eller försöker åtminstone tända så många ljus eller lampor som möjligt som möjligt för att jaga bort den där mörka känslan.

 

Visst tycker jag om sommaren. Jag tycker om de varma och ljusa sommarnätterna då det är svårt att få någon sömn för att det spritter i benen, och jag tycker om att vara ute i naturen när den svämmar över av liv. Men vintern, ja, på vintern, då är jag lugn och liksom "i mig själv" och skådar inåt snarare än utåt. Jag omfamnas av mörkret och den vila som kylan ger, jag tänker längre tankar och känner mig levande på ett annat sätt än på sommaren.

 

Vintern och mörkret är liksom "min" tid. Det är då jag gör saker för mig själv

 

I år känns det som att julskyltningen har börjat extra tidigt. Jag uppfattas kanske som konservativ när jag suckar över detta, och det är jag kanske, men det är inte bara för att "det skall vara så" som jag inte gillar att julen tjuvstartas redan i november. Tids nog skall vi fira ljusets högtid, men kan jag inte få njuta av mörkret fram tills dess? Kan jag inte få se den första snön falla utan blinkande neonljus, vinkande tomtar och perfekt formade plastgranar som effektivt stöter bort all snö som försöker lägga sig på dem?

 

Jag var med i skapandet av den tradition som kallas årsväntan eller bara vänt. Sex ljus i staken gör att man tänder det första redan i mitten av november. En fin tradition; ljus är fint och att tända dem i torshelgden är mycket trevligt. Men ändå är det som att en del av mig varje år vill säga "Nej! Inte än! Låt mig njuta av det mörka en liten stund till innan vi tar fram ljusen och börjar räkna ner! Låt mig bara få vara i mörkret!"

 

För mig är inte mörkret en nödvändighet för att ljuset skall kunna komma tillbaka. Kanske är det rentav tvärtom – alltså att ljuset är en nödvändighet för att det skall kunna bli mörkt igen. Åtminstone längtar jag inte mer till sommaren än till vintern.

 

Kom mörker, kom vinter. Kom kyla, kom snö. Kom tankar, kom skaparlust.

 

 

Martin Domeij, Rådsgode

Etiketter: vinter mörker kyla

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

konst ting gåva moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vintersolståndet monogami video jämstäldhet polygami vardag vana mat utbildning odr uppfostran fulltrogen nyckelord blota landskap bifrost nationalistisk toreblot begravning heliga platser tolerans familj konferens värderingar jötnar alva gudamakter tacksamhet dröm julafton vanatro standing rock dakota access insida ordning och kaos ursprungsfolk fördomar odla ukraina frågor skade äktenskap naturens rättigheter tradition berättelse kurs feja kristendom rådet väven eugene gendlin kommunikation religionsfrihet vlogg monokultur gud moder djur personlig sed vanadis förstörelse osynlig inkluderande skörd föda tyr hälsa november trana bildning källor torshammare beklagande mångkultur asynja etik stockholm förfäder årsting kyla emma hernejärvi vinternätterna midsommar bön vårblot ragnarök sommarsolstånd lusse bröllop äring helighet samhälle hedningar demokrati carl lundbäck frey asatro politik gamla uppsala högtider mörker döden ceremoni vår död jord skalleper känslor frigg yggdrasil samfundet forn sed sverige vinter jul forn sed per lundberg andra religioner natur personlig berättelse blot livsåskådning religion barn polyteism ritual liv gerd freja mångfald alvablot sed andlig erfarenhet höst gemenskap gudar höstdagjämningen sång gudsbild hemmet årstider disa tempel nornor trossamfund förnyelse tankar faq kultur historisk sed oden urd förmödrar interreligiöst alver lek medlemmar modern hedendom monoteism myter traditioner lucia solvända disablot rune forssén tomhet filosofi vårfrudagen sejd frej ägg siv ledstjärnor blotlag skola årsväntan ogrundand misstänksamhet utbrändhet media det implicita storm midgård verdandi jättar tankesmedja ekologistisk tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag göteborg arbete tjänstgörande mytologi helig plats tor folkräkning ví sekulär hlodyn tranafton nutid bok skuld identitet ödet sociala medier makter förnimmelse val jolner studier ginnungagap vetenskap påsk edsring registrerat gydja tiden hallar växa in i seden kropp feminism vårdande sedvandrare hiero gamos sigurd fafnesbane häfte älvor liberal bronsålder skålgropsten industrialism organisation internet metoo symbol mimameid grunna påvestenen eir tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa kläder väv myter, vetenskap, ymer