Samfundet Forn Sed Sverige

 

Till vintern

2 december 2012 « Tillbaka

Jag har en vän som satte ord på en sak jag har tänkt länge. Det handlade om snö. Hon sa:

 

"Det är som att naturen andas ut: Vila. Äntligen."

 

Så är det för henne, och så är det för mig. Snö och kyla är ingenting vi bävar inför eller hoppas på att få lite som möjligt av. Vi längtar till vintern, och vi andas ut med naturen när den kommer.

 

Häromdagen föll den första snön över mitt Vättlefjäll. Det är förstås inte något fjäll i alpin mening, utan i den gamla betydelsen "höglänt skogsområde", och än så länge ligger bara ett tunt puder på marken som inte ens förmår täcka enskilda grässtrån, men jag andades ändå ut när jag såg den komma. Jag blev lugnare.

 

Samtidigt har dagarna blivit riktigt korta. Några veckor innan solståndet går solen upp efter åtta och ner före fyra vid Göteborgs horisont. "Obehagligt", säger en del, och även om de menar att ljuset måste ha sin motvikt i mörker längtar de nog till våren, eller försöker åtminstone tända så många ljus eller lampor som möjligt som möjligt för att jaga bort den där mörka känslan.

 

Visst tycker jag om sommaren. Jag tycker om de varma och ljusa sommarnätterna då det är svårt att få någon sömn för att det spritter i benen, och jag tycker om att vara ute i naturen när den svämmar över av liv. Men vintern, ja, på vintern, då är jag lugn och liksom "i mig själv" och skådar inåt snarare än utåt. Jag omfamnas av mörkret och den vila som kylan ger, jag tänker längre tankar och känner mig levande på ett annat sätt än på sommaren.

 

Vintern och mörkret är liksom "min" tid. Det är då jag gör saker för mig själv

 

I år känns det som att julskyltningen har börjat extra tidigt. Jag uppfattas kanske som konservativ när jag suckar över detta, och det är jag kanske, men det är inte bara för att "det skall vara så" som jag inte gillar att julen tjuvstartas redan i november. Tids nog skall vi fira ljusets högtid, men kan jag inte få njuta av mörkret fram tills dess? Kan jag inte få se den första snön falla utan blinkande neonljus, vinkande tomtar och perfekt formade plastgranar som effektivt stöter bort all snö som försöker lägga sig på dem?

 

Jag var med i skapandet av den tradition som kallas årsväntan eller bara vänt. Sex ljus i staken gör att man tänder det första redan i mitten av november. En fin tradition; ljus är fint och att tända dem i torshelgden är mycket trevligt. Men ändå är det som att en del av mig varje år vill säga "Nej! Inte än! Låt mig njuta av det mörka en liten stund till innan vi tar fram ljusen och börjar räkna ner! Låt mig bara få vara i mörkret!"

 

För mig är inte mörkret en nödvändighet för att ljuset skall kunna komma tillbaka. Kanske är det rentav tvärtom – alltså att ljuset är en nödvändighet för att det skall kunna bli mörkt igen. Åtminstone längtar jag inte mer till sommaren än till vintern.

 

Kom mörker, kom vinter. Kom kyla, kom snö. Kom tankar, kom skaparlust.

 

 

Martin Domeij, Rådsgode

Etiketter: vinter mörker kyla

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

älvor inkluderande jolner helig plats ting skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor frågor vardag påsk metoo polygami vanadis storm internet feja personlig sed djur nutid gud standing rock asynja landskap värderingar toreblot insida sekulär ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation vårfrudagen november bifrost tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap blotlag tomhet tankesmedja ursprungsfolk studier fulltrogen vårdande monokultur moder midgård sociala medier skålgropsten liberal kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare ogrundand misstänksamhet jämstäldhet tranafton göteborg ukraina tjänstgörande jötnar siv hiero gamos makter skuld media väv förstörelse mångkultur eir hedningar samhälle emma hernejärvi årsting bröllop stockholm alver oden faq midsommar monoteism traditioner lucia urd vinternätterna lek förfäder disablot sång förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik asatro gamla uppsala carl lundbäck gemenskap höst skalleper jord död jul alvablot liv mångfald per lundberg ritual natur barn personlig berättelse blot livsåskådning religion andra religioner polyteism forn sed samfundet forn sed sverige gerd freja yggdrasil vinter frigg känslor gudar sed andlig erfarenhet gudsbild disa högtider frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen årstider modern hedendom ragnarök äring vårblot historisk sed helighet solvända förmödrar bön kultur etik kyla medlemmar sommarsolstånd myter rune forssén interreligiöst lusse uppfostran myter, vetenskap, ymer skade kurs dakota access nyckelord sigurd fafnesbane mimameid grunna tyr äktenskap symbol ödet skola ägg konst mat utbrändhet video hälsa berättelse folkräkning förnimmelse julafton väven bronsålder utbildning heliga platser rådet frej kläder val gåva ordning och kaos morsdag hallar monogami torshammare gydja tolerans feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi mytologi industrialism hlodyn jättar gudamakter sejd alva påvestenen edsring kristendom religionsfrihet registrerat blota tacksamhet begravning konferens föda nationalistisk eugene gendlin dröm ekologistisk kropp