Urds väv- tankar om forn sed

2020 > 01

Disa är längtan efter våren, efter liv och värme.
Det vi vet skedde under julen, årshjulets vridning från mörker till ljus, börjar nu synas. 

Dagarna är märkbart längre. Vi kan tänka oss att Sunnas dotter som har tagit sin mors plats i solvagnen, börjar växa i sin roll och orkar åka högre och högre upp på himlen för varje dag. Det är fortfarande vinter i stora delar av landet, men Sunna ger hopp om vår och om liv.

Diser är gudinnor som kopplas samman med fruktbarhet, liv och död, födsel och strid. Vilka av gudinnorna som räknas som diser är inte säkert förutom Freja, som har binamnet Vanadis. 

Så sent som under medeltiden hölls en marknad som kallades Distingen i Uppsala runt vårvintern. Det är anledningen till att blotlagen i Samfundet Forn Sed håller Disablot i början av februari. Äldre fornisländska sagor (tillexempel Víga-Glúms saga kapitel 6 och Egils saga kapitel 43) talar också om disablot, men dessa hålls då under de så kallade vinternätterna som äger rum under hösten. Det kan alltså ha varit olika traditioner på Island och i Sverige rörande när man firande diserna. Eller så var diserna, som de fortfarande är, omtyckta och firades flera gånger per år. 

De makter vi oftast vänder oss till under disabloten är Freja och Sunna, men kanske också till Skade nu när hon tar på sig sina skidor och tar sig från Njords kust hem till fjällen. 

Ett annat firande som äger rum strax innan Disa är Eldsborg. ”Eldborgs skål” är en norsk och bohuslänsk sed som går av stapeln vi julens slut. Då blotas öl i härdens eld och eldens rådare Eldsborg ombeds att inte skada gården genom vådeld och brand, utan att hålla sig i härden och vara till nytta för oss människor. Om du inte har lyft din skål för inne innan, så passar det utmärkt att göra det nu under Disablotet. 
 
Linda Stiernberg, riksgydja

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv