Urds väv- tankar om forn sed

2014 > 02

Sitter vid Mimameid Sitter vid Mimameid

Tänk dig att du vandrar i skogen. Träd står runt om dig med vinden susande i bladverket. Träd med rötter ned i jorden, stammar som stabilt håller upp kronan. Vätska flödar full med näring från rot upp till krona och ned igen. Blad som insuper Solsmekande energi och nyttoämnen.

Bladverk, Rot, Stam och Krona.

Träd, Vårdträd och heliga lundar var fordom ytterst viktiga för religiöst liv. Vetskap om detta finns i många texter på olika sätt. Att blota vid träd, att till och med prata med träd vittnar en lag om på grund av lagförbud att tala med träd. Därav vet vi att det är en aktivitet som fordom gjordes.

I dagens naturvetenskapliga avmystifiering så kan det te sig konstigt och avvikande. Träd har ingen mun eller öron som människan, att ljudkommunicera med! Så självklart och nästan banalt. Ljuden som du och jag som människor använder för samtal är vibrationer i luftrummet. Vibrationer är energi, rörelseenergi. Samtal med träd görs på andra sätt än med medmänniskor. I att uppfatta oss i gemenskap i livets flöde med trädet är det ett annat typ av samtal som kan föras på ett icke intellektuellt sätt genom att sätta sig vid ett träd, ryggen lutad mot stammen, rumpan på marken vid trädets fot. Blicka upp längs med stammen mot kronan som finns högt ovanför med bladverk som susar i vinden. Tänka sig smälta samman med trädet. Att dina tankar är som bladens sus i luften och berörs av Makternas närvaro uppe i kronan.

Värdet med att i tanken kunna kommunicera med träd är även för att vi människor är i relation med vår omvärld och den lever den med inte alltid på samma sätt som människa. Allt har sin livscykel och därmed förändring såsom människa. Träd får precis som människan näring från Jord och Solens interaktion med vatten som flödar inombords bark eller hud. Myterna berättar så klart om det största trädet, Yggdrasil eller Mimameid. Det är inte ett bokstavligt träd utan en metaforisk bild av trädet som håller hela existensen. Från rötter, stam och krona. En bild av livets träd där alla är i gemenskap med varandra bortom art, ras eller form.

Vi människor är i relation med vår levande omvärld. I ekologisk och hållbarhetssynpunkt kan detta vara självklart. Jag finner att innebörden är djupare och större än bara fysisk . En relation innebär ömsesidighet, ge och ta. Det vi människor ger till Jord, Vatten och Luft är den tacksamhet vi visar för det vi får.

Vi får gå i skogen omgiven av stammar, rötter och trädkronorna som susar ovanför.

Läs hela inlägget »

Som nybliven pensionär vill jag skriva om mina reflektioner inför en del fenomen i dagens samhälle och varför mitt liv växlade in på ett annat spår.

I mitt sjuttiotal fanns många s.k. ”gröna vågare” och det startade en hel del kollektiv. Själv levde jag i en väldig småborglig värld med en fast månadslön, villa, bil och två barn i en kärnfamilj.

Det som förändrade synen på hur jag levde mitt liv var det fackliga engagemanget och hur vi människor blir utnyttjade i arbete och konsumtion i en ständig spiral.

Då en man klargjorde för mig att ”vi ska ha ett holistiskt betraktelsesätt på tillvaron” hände något. Själv ordet visste jag inte vad det betydde men då jag alltid kollat i svenska akademins ordlista och som vanligt (för en dyslektiker/ordblind) hittade ”något som är mer än summan av delarna”!

Det är så jag idag ser på mitt utövande av den Forna Seden.

Inom utbildning idag borde detta (holistiskt) betraktelsesätt få större inslag i undervisningen!

Vi har ett sätt att utbilda oss som är anpassat för ett arbetsliv inom det industri- och urbansamhälle som vi rör oss ifrån.

Fråga dig varför dagens elever har svårt med att känna kreativitet och nyfikenhet. Pedagoger (med vissa undantag) tar inte fram det som finns i varje elev utan vill bara stoppa in så mycket fakta och siffror som möjligt.

Så länge som dessa utbildningsmönster finns kvar sker det ingen utveckling mot ”hållbart samhälle”.

Många i vårt samhälle känner en djup oro av nervös natur vilket avspeglas i vårt sätt att hysteriskt konsumera oss till lycka.

Om inte konstnärskap och andlighet, i nära kontakt med naturen och utbildning i praktiska kunskaper, utgör grunden för samhället kommer det här regressiva tillståndet att fortsätta. Både mänskligt och planetärt liv kommer att kvävas!

Den stora kreativa potential som finns i varje människa måste få komma fram i annat fall så vänder den sig inåt och blir en nedbrytande kraft som dagen psykiatri inte klarar att hantera.

Det är utbildningens roll att se till att detta inte händer!

Viktigt är att andliga krafter leds ut från sitt inre rum och kanaliseras in i det kreativa formandet av ett civilsamhälle som hela tiden blir bättre. Hela tiden utvecklar sig till ett mer subtilt och mer meningsfullt uttryck för kärlek, skönhet och glädje.

På sjuttiotalet och även idag så vill de som har makten (bestämmer agendan) kalla detta för ”flum” men det som jag beskrivit är för mig den enda vägen till Framsteg för mänskligheten!

Före den judiska-kristna undervisningen i västliga samhällen existerade mer informella och diversifierade sätt att nå fram till andliga världen och överföra detta till kommande generationer.

Så kallade hedniska ritualer och festligheter kopplades direkt ihop med Jorden och utnyttjade naturens energi (Megin) genom att ge den tillbaka till Skaparen i form av ritualiserade årstidsbundna glädje- och tacksamhetsyttringar. En tacksamhet för naturens frikostighet och den i säkerhet insamlade skörden.

Vi sådana tillfällen kom hela samhället samman och fann spontana – kraftfulla uttryck för sina känsloflöden som frigjorde spänningar och stimulerade sinnena.

Vi inom Forn Sed tillämpar idag många av dessa ritualer!

Med önskan om ett fint Disablot tecknar Rune Forssén.

Läs hela inlägget »
Källa: howstuffworks.com Källa: howstuffworks.com

För snart ett år sedan var jag med om ett uppslitande uppbrott. En tidigare vän och jag kom att gå skilda vägar. Under flera år hade vi umgåtts intensivt och även arbetat nära tillsammans. Brottet mellan oss blev därför ett sår.  Det var inte roligt. På sätt och vis kändes det som en skilsmässa. I våra gräl och konflikter tyckte jag mig uppleva helt nya sidor av min forne vän som tycktes för alltid solka det vi en gång haft. Hur hen själv upplevde saken vet jag inte men också där fanns säkert mycket smärta och sorg. Under en tumultartad vecka var det verkligen som om hela världen störtade samman. Det var som om Ragnarök hade kommit.

Och på sätt och vis var det så. Myten om Ragnarök berättar om hur världen går under. Hur själva gudarna kämpar, tappert men förgäves och hur de till slut faller och ingenting blir kvar. Skildringen av dessa händelser i Völvans spådom är febrig och intensiv, fylld av förtvivlan. Men som starkast blir det när dikten vänder. För efter att världen gått under stiger en ny värld upp i spillrorna av den gamla. En ny generation makter tar över efter de som fallit och universums största kretslopp börjar om på nytt på samma sätt som årets hjul eller dygnets hjul alltid gör.

Det finns en tröst i detta. Visst - Ragnarök är en myt som kan användas för att förstå stora kosmologiska kretslopp. På ett eller annat sätt kommer den värld som vi lever i idag en gång att dö, liksom vi alla gör. Poängen med myten är att den påminner oss om att död och återfödelse går hand ihand. Och även om ett stort Ragnarök kan sägas infalla den dag då universum måhända störstar samman i motsatsen till the big bang kan vi också se att Ragnarök inträffar hela tiden, varje dag, runt om kring oss. Vänner vi har går bort, vi förlorar sådant som vi har kärt, vi tvingas lämna något gammalt bakom oss, vi tappar fotfästet i tillvaron. Alla upplever vi sådant i stort och smått. Och hur litet det än kan verka för den som ser på utifrån känns det världsomvälvande för den som står mitt i kaoset.

När sådant händer i mitt liv försöker jag minnas vart myten pekar - till en ny värld som kommer när den gamla försvunnit. Är denna nya värld bättre än den gamla? Det kan jag inte svara på. Kanske, kanske inte. Jag vet bara att den alltid kommer.

Erik Otterberg, gode Götalands godeord.

Läs hela inlägget »

Snön kom sent den här vintern, i alla fall i vår del av landet, men när den kom blev det med besked. Här i Dalsland föll den ihärdigt och länge, tills täcket låg tjockt och bländvitt över skogar och byar, och i pulkabackarna for barnen som galningar. Och allt var min äldste sons förtjänst – i alla fall om du frågar honom.

När julen 2013 närmade sig frågade min son om det inte skulle bli någon jul om det inte snöade. Jul är ju förknippat med gnistrande snö och is, så det var inte en så konstig fråga, men det ledde till ett spännande samtal om julens mening, i hednisk och kristen kontext. För honom var snöfrågan viktig, men i slutänden inte riktigt lika viktig som att julbocken skulle dyka upp i tid.

När julen var överstånden och snön fortfarande lyste med sin frånvaro hamnade den frågan dock överst på dagordningen. Varje Torshelgd blotade sonen till Tor och Freyja, och ibland även till Ull och Skade och eventuellt även till någon annan, för att det skulle snöa. När det inte kom någon snö frågade han mig varför gudarna inte hade kommit med snön som han bett om. Han hade ju faktiskt blotat för det, varför kom då inte snön?

Det kan vara svårt att prata om sådant. Det blir många ”jag vet inte”, och det är nog ganska frustrerande när man är liten. Att bli frustrerad är i och för sig inte något farligt för barn, tvärtom, det är nyttigt för utvecklingen, men som förälder vill man ju gärna erbjuda en begriplig förklaring. Jag vet inte om han ser någon skillnad på teologiska samtal och samtal som handlar om atomer och molekyler, båda kan ju vara väldigt svåra att förklara eftersom de förutsätter ord och begrepp som i sin tur bygger på att man känner till och förstår sammanhang som kan ta år att lära sig.

Naturligtvis försöker jag att tala i liknelser och metaforer istället för att försöka beskriva det jag talar om med vuxna ord, men jag är rätt dålig på det. Dessutom finns det saker som inte går att förklara – det går inte att visa hur en atom ”ser ut”, för den ser inte ut. Saker som är mindre än ljusets våglängd går liksom inte att se, hur mycket man än förstorar.

För det mesta är det här inte något som bekymrar honom, men det kommer frågor ibland som är svåra att svara på. Det vanligaste frågorna handlar om sådant som vilka dagar i veckan han kan få godis på – fram tills nyligen var lördagsgodis ett okänt begrepp för honom eftersom han alltid fått veckans godisranson på torsdagar här.

Men det var ju det där med snön. När han blotade för att det skulle snöa förra året blev det en riktigt rejäl vinter, och även i år fick han sin vinter tillslut. Han var väldigt stol den morgonen när vi gick till dagis, och han pratade massor om att åka pulka och bob och skidor. Väl framme på dagis berättade han stolt för favoriten, fröken E, om att snön hade kommit för att han blotat till Tor och Freyja. Vi har tur som har jättebra personal där han går, och som sedan länge känner till att vi är hedningar, men jag undrar hur det går för andra hedniska barn när de berättar sådant. Vad svarar andra förskollärare? Och vad svarade fröken E?
”Vilken tur att vi har dig! Hänger du upp din overall då, så kan du gå in till de andra.”

Och så var det inte mer med det.


Räv Skogsberg, gode i Götalands godeord

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Arkiv