Att samarbeta med andra religioner

När jag var yngre, och precis hade fått upp ögonen för hedendomen, så var jag arg och bitter. Jag var arg på kristendomen, vars utbredning i Norden hade i stort sett utrotat min religion. Det var tur att jag var en ganska lydig 8-åring, inte en impulsiv och rebellisk tonåring. Så min ilska ledde inte till något värre än att jag viskade svordomar för mig själv när vi hade skolavslutning i kyrkan.

När jag blivit äldre, även om jag fortfarande är ung med många mått mätt, så har jag börjat släppa på den ilskan. Ja, jag är fortfarande arg över att så mycket kultur och kunskap har gått förlorat när hedniska sedvänjor förbjöds eller tystades ner under Sveriges kristna historia. Men jag inser också att dagens kristna inte kan bära den skulden.

Numera så finns det en önskan i mig om samarbete. Jag ser hur dagens ungdomar går igenom samma problem som alltid, fastän med lite olika etiketter. De ser världen i svart-vitt. Om det i min ungdom handlade om fjortis – goth, poppis – tönt, kristen – ateist, så kanske det är andra ord som slängs omkring numera. Men en del av att bli vuxen är att börja se nyanser. Att kunna vara oense om något, men ändå enas om annat.

Jag har nyligen blivit inblandad i projektet Tillsammans För Sverige på Fryshuset i Stockholm. Ett projekt vars mål är att öka ungdomars förståelse för olika religioner och kulturer. Vi, rätt så unga själva, ska lyssna på varandra och berätta om oss själva. Jag är än så länge den första hedningen/asatroende i gruppen. Men jag har bara fått respekt och vänlighet från andra i gruppen: hinduer, judar, kristna, muslimer, ateister, agnostiker, buddhister. Vi kan sitta och förklara våra traditioner för varandra, berätta om högtider och personliga upplevelser, utan att känna ett behov att övertala eller övertyga. Bara växla mellan att ödmjukt lyssna och ärligt berätta.

När jag började där tänkte jag att jag vill sprida kunskap om det jag gör. Den forna seden, eller om man hellre vill kalla det hedendom eller asatro, tror många är helt utdöd och bortglömd. Jag ville visa att vi finns.

Även om jag fortfarande har det målet, har jag fått ett till mål - att lära mig mer om andras traditioner. Kanske, om jag träffar på någon ung och arg hedning, som jag själv var i lågstadiet, kan jag visa att det går att bli vän med monoteister.

Emma Hernejärvi,
chefredaktör för Mimers Källa.

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln