Urds väv- tankar om forn sed

2012 > 09

I onsdags morse när jag gick med min fyraårige son till dagis – det var en sån där vacker höstmorgon med sprakande färger på träden, hög luft och vattenpölar perfekta för en liten pojke att hoppa i för att stänka ner sin far – började han helt spontant att sjunga sången som vi använder för att bjuda in Tor till Torshelgden. Det är i och för sig kanske inget märkligt eftersom vi sjungit den sången nästan varje torsdagskväll hela hans liv, men det var första gången jag hörde honom sjunga den helt och hållet på eget initiativ.

 

Det är ganska ont om hedniska sånger och ramsor för barn. (Jag gjorde ett försök och skrev om texten till "My bonnie lies over the ocean" till att handla om gudar, så långt har det inte slagit igenom bland hednabarnen...) Jag skulle nog kunna gå så långt som att säga att vi generellt är ganska dåliga på att inkludera barnen i vår religion; även om vi gör ett långt bättre jobb än vissa andra hedningar.

 

I sedsammanhang är det visserligen nästan alltid ok att ha med sig barn, på blot, gille eller ting, något som jag som förälder tycker är fantastiskt, men vi är sämre på att fånga upp barnens intresse och att hjälpa till att ge dem sammanhang eller aktivt lära ut Sed. Vi behöver inte bedriva någon slags söndagsskoleverksamhet, men små barn tycker kanske inte att blotet är så roligt alltid – vi vuxna vill ju gärna vara tysta eller allvarliga eller åtminstone stå stilla långa stunder när vi blotar, och det kan vara svårt när man har spring i benen.

 

Jag har själv inte kommit på någon bra form för blot som ger både barn och vuxna möjlighet att få ut det mesta av firandet, men det finns ju mycket man kan göra i samband med högtiden för att ge barnen en fin upplevelse. Självklart kan man ju berätta myter kopplade till högtiden, men även lekar och spel, eller utklädnad kan öka upplevelsen – för alla. I samband med höstdagjämningen kan man leka lekar där man slår kastanjer mot varandra och vid Lusse, Jul och/eller vårdagjämningen kan man klä ut sig.

 

Och det finns mer, antingen att hitta i gamla traditioner eller ta till sig eller skapa nya traditioner. Det viktigaste är bara att ställa om tankesättet så att man ordnar firandet för alla som delar.

 

Varför ska man då sträva efter att inkludera barnen i religionen? Ska man inte bara låta dem göra som de vill och själva få välja när de är tillräckligt gamla? Det är självklart att vår Sed inte ska bli något som man tvingar barnen att delta i, och det finns inget självändamål i att barn blir hedningar bara för att deras föräldrar var det. Friheten och öppenheten i Seden är, som jag ser det, grundläggande. Men en religion som inte också inkluderar barnen blir bara halv. Vi lär dem, men de lär också oss, och vi har möjligheten att upptäcka andligheten på nytt genom deras sätt att möta den. Därför bör vi varken förvägra dem eller oss djupa rötter i vår väg. Oavsett vilken deras väg i slutänden blir.

 

Markus Skogsberg Gode, Götalands godeord

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: barn, sång, lek, ritual
Har kopparödlorna några gudar? Har kopparödlorna några gudar?

Hej.

Dags för mitt första blogginlägg här. Som djurvän är jag intresserad av djur. Som biolog vet jag också att även människan bör räknas som ett djur. Men hur förhåller sig olika kulturer och religioner till det?

 

I många andra religioner beskrivs människan som skapelsens krona. I kristendomen säger man att människan skapades till Guds avbild. I hinduismen menar man i regel att det åtminstone är bättre att födas som människa än som djur. Många människor går åtminstone omkring med en uppfattning om att människan står över resten av djuren, ja, över resten av naturen.

 

Finns det något sådant inom vår forna sed? Nu har ju alla hedningar olika åsikter om allt, så något tydligt svar kanske är svårt att ge. Men tittar vi i Eddan så ser vi en berättelse om hur de första människorna skapades. Förstås inget att ta bokstavligen, speciellt i en tid då vi har tillgång till fossil och genetik, men en text som beskriver människans förhållande till det gudomliga. Tre gudar skapar människorasen från två stockar. Men inget säger riktigt att de skapades för att styra på jorden, eller som gudarnas avbild. Det finns inga källor som kan berätta om hur andra arter kom till. Kanske står vi på samma nivå som andra djur.

 

Sen kan man ju peka ut att enligt alla myter och avbildningar är våra gudar extremt lika människor. De bär kläder, använder verktyg, reser harg, dricker mjöd och ser ut som oss. Innebär detta att gudarna faktiskt är mer lika människor, eller att vi människor väljer att tolka det gudomliga genom en mänsklig lins? Och om asar, vaner och andra gudar vi känner oss bekanta med liknar människor eller bryr sig mest om människor... kan det vara så att det finns djurgudar för andra varelser? Ulvgudar, hästgudar, grodgudar. Som polyteist är det svårt att dra gränsen. Kanske finns det ett myller av makter. Gudar med händer och fötter, gudar med tassar, gudar med fenor eller smala spindelben. Vem vet?

 

Emma Hernejärvi, rådsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: djur, gudsbild

Allt har sina fördelar och nackdelar, heter det ju ibland. Eller som det står i Havamál: Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig att till intet han duger.

 

Det kanske inte bara gäller personer. Det kanske även gäller religioner.

 

Hos de allra flesta religioner finns det värdefulla insikter, andliga skatter, kloka anhängare. Varje religion har sina egna unika karaktärsdrag och kan ge sina speciella gåvor till världen. Men varje religion brottas också med sina egna omöjliga frågor och logiska inkonsekvenser eller moraliska svårigheter och varje religion kan snedvridas på sitt eget särskilda sätt. Jag tror inte att någon religion är helt immun mot det.

 

Att leva med en religion kan ha sina fördelar och sina nackdelar.

 

Även att leva med forn sed, det har sina fördelar... och det har sina nackdelar.

Forn sed är ju som bekant polyteistisk – vi erkänner en mångfald av olika gudar. En nackdel med detta – rent socialt – är att i det moderna svenska samhället så ses knappast polyteism som något normalt och självklart. Tvärtom ses det ofta som verklighetsfrånvänt, suspekt eller rent av lite knasigt.

 

Det normala i dagens samhälle är kanske att inte tro på någon gud överhuvudtaget. Vetenskapen ses som fullt tillräcklig. Om man erkänner en andlig dimension av tillvaron så kan det ändå vara rätt okej – om den beskrivs just på detta abstrakta sätt utan specificering– som en andlig dimension av tillvaron, som en andlig kvalité, en helhetsupplevelse, eller som energier. Energier – det är populärt! Då är man till och med ganska trendig.

 

Om man till nöds vill tala om gudar, ja då kan det på sin höjd vara okej att tala om en gud, och då ska han helst heta Jahve.

 

Ingen eller maximalt en gud går alltså an – men att tro på många gudar! Nä, där går gränsen för många. Det kan man väl inte tro på? Det är ju bara sagor! De som kallar sig polyteister i dagens moderna samhälle döms ut som personer som hört för många sagor som barn, som förläst sig på fantasyböcker och spelat för mycket rollspel i sin ungdom.

 

Och ja...jag får väl erkänna det...personligen så hörde jag mycket sagor som barn, slukade fantasy och jovisst...jag spelade rollspel också!

 

Ur mitt perspektiv ser jag däremot inte detta som ett tecken på att jag gjort verklighetsflykt till religion. Tvärtom ser jag det som att allt mitt förkovrande i fantasy och rollspel var uttryck för en mytologisk längtan – eller kanske en eggande viskning från gudarna själva? En mytologisk längtan, en viskning, som efterhand mognade till en andlig livsväg.

 

Men polyteism verkar alltså vara hopplöst ute i vårt land. Då kan det kännas ganska svårt att vara polyteist.

 

Det finns dock några saker som kan göra mig optimistisk. Jag tränar yoga. För tjugo år sedan sågs yoga som något oerhört flummigt som det fanns tydlig sektvarning kring. Men idag är yoga helt accepterat i samhället. Det verkar som om nästan alla i hela Stockholm plötsligt börjat träna yoga och sjunga mantran. Fascinerande utveckling på bara ett par årtionden. Det intressanta är också att yogan är rotad i en indisk polyteistisk tradition – hinduismen, vilket säkert på sikt kan bidra till att göra polyteismen som livshållning mer hemtam för vanligt folk. Märkligt. Att det kanske är den indiska religiösa traditionen som förmår göra oss mottagliga att upptäcka det nordiska, hedniska arvet på nytt.

 

Ur ett globalt och framförallt historiskt perspektiv är det däremot inte konstigt att vara polyteist. Det verkar människor ha varit i alla tider. Idag så hittar vi starka polyteistiska traditioner inte bara i det hinduiska Indien, utan vi har även Shinto i Japan, Voudou på Haiti, för att nämna några.

 

Och här ser vi en av de stora fördelarna med att vara polyteist: Polyteister har inga större problem att förhålla sig till andra kulturers och religioners gudar. Visserligen vänder vi som utövar nordisk forn sed oss främst till de nordiska gudarna, men vi påstår inte att de skulle vara de enda gudarna. Jag har inga problem att erkänna hur många gudar som helst. Det verkar finnas gudar överallt! Små som stora.

 

Då måste det vara krångligare att vara den som inte tror på några gudar alls, eller som bara tror på en gud. Per definition måste man då döma ut alla andras gudar som falska, påhittade, icke-existerande, eller så kan man hävda att de inte är riktiga gudar utan snarare demoner och satans anhang. Inga av dessa ovan nämnda varianter kan med lätthet kopplas ihop med respekt och öppenhet för andras religioner.

 

Vissa monoteister vill vällovligt försöka göra sin gud mer inkluderande, genom att se andras många gudar som den ende gudens olika uppenbarelseformer. Jag kan verkligen hysa respekt för detta synsätt, men det kan samtidigt bli väldigt krystat och nästan komiskt när de då försöker klumpa ihop alla olika gudar och andar av de mest skiftande slag och påstå att den hinduiske Shiva, en shintoistisk förfadersande och den nordiska tomten är en och samma gud. Det krävs en hel del mental ansträngning för att få ihop det på ett någorlunda vettigt sätt, och tillslut blir "gud" då så abstrakt att han/hon/hen/den är allt och därmed inget.

 

Så mycket skönare att utifrån polyteismens perspektiv låta de olika gudarna vara just det som deras egna tillbedjare beskriver dem som: Att guden Shiva är just guden Shiva, att den shintoistiska förfadersanden är varken mer eller mindre än en förfadersande, och att vår tomte är just – en tomte.

 

Då kan det kännas ganska lätt att vara polyteist.

 

Henrik Hallgren, gode i Svealands godeord

Läs hela inlägget »

Härom dagen hörde jag om planthotell för första gången. Ett planthotell är ett ställe där man kan lämna in sina krukväxter för omvårdnad och vattning medan man åker på semester. Jag har inte närmre undersökt saken, men jag antar att det fungerar ungefär som ett husdjurspensionat, eller surdegshotell som också finns nu mera (jo, det gör det faktiskt). Praktiskt, kan man tycka, att kunna lämna in saker man är rädd om men inte har tid eller lust att ordna med själv under en period, betala för sig och sedan kunna var säker på att det man bryr sig om sköts om på bästa sätt.

 

Med husdjur förstår jag att det kan vara nödvändigt, men krukväxter? Vattna blommorna, är det inte typiskt sådant som man ber en granne eller en bekant som bor hyfsat nära om hjälp med när man reser bort? Bara lånar ut en nyckel, ställer fram alla krukväxter på köksbordet, skriver en lapp med instruktioner och ett tack för hjälpen och drar iväg? Tydligen finns det en marknad för en inrättning som ser till att människor slipper göra just det. Som hellre letar upp ett proffs, betalar och släpper hela saken.

 

Lite så tycker jag att det verkar vara med religionen också. Tänk bara på hur de flesta bröllop går till. De flesta verkar ha en önskan om högtidlighet och rit av något slag, men allt för lite tid och ork att själva utforma den ritual som rimligen sätter tonen för ett helt äktenskap. Istället lämnar man över det hela till experter, oftast svenskkyrkliga präster, och låter sig nöja. Hur kommer det sig? Kanske är det inte så mycket en fråga om tid och ork, som avsaknad av självförtroende och tillit till det egna mandatet att själv utforma sina riter efter eget huvud och hjärta.

 

Heden sed har den i jämförelse med många andra religioner speciella förutsättningen att den inte har några institutioner som sköter och ser efter dess utövares behov. Både vårt samfund och den hedniska rörelsen i stort är en grupp av människor som i mångt och mycket är hänvisade till att skapa egna gudabilder, skriva egna sånger och utforma egna ritualer. Gydjor och godar bistår gärna med förslag, utgångspunkter och goda råd, men inget är hugget i sten. Allt täljs och vävs, odlas och utövas, av oss, här och nu. Det kräver mod, engagemang och tillitsfullt samarbete. Men just de egenskaperna tror jag också kan utgöra grunden för en i längden livskraftig och livsnära religiös utövning – en god sed.

 

För seden finns inga planthotell, inga religiösa institutioner, inga proffs som tar över och ordnar det som någon tycker är viktigt men inte har mod eller ork att ordna med själv. Istället bygger vi sed genom att be varann om hjälp, bjuda in varann i egen hög fysisk person i våra hem och våra liv och lita på varandras omdöme och hjälpsamhet. I religiösa frågor så väl som för blomvattning.

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

Läs hela inlägget »
Etiketter: sed, väv, religion, bröllop
Urds väv -tankar om forn sed
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter