Urds väv- tankar om forn sed

2013

Källa: www.fotoakuten.se Källa: www.fotoakuten.se

Under tjugo års tid har jag firat vintersolståndet tillsammans med nära vänner. Vi samlas ett par dagar före solvändan, gör iordning huset och umgås. Vi vandrar genom markerna och vår vandring tar oss genom det år som gått. Vi stannar upp ibland och minns särskilt betydelsefulla händelser, innan vi vandrar vidare. Vi målar vårt årshjul och tar gott om tid för att dela minnena med varandra. Vid dagen för solvändan börjar vi så rikta in oss på året som skall komma, vi tydliggör våra bragelöften och tankar inför det kommande. Vi tar i solnedgången farväl av Sunna genom sång och genom att tända ett ljus som skall brinna under hela natten.  När skymningen omslutit oss i mörker håller vi julblot där vi bjuder in äring och fred i året som kommer och uttalar våra bragelöften. Vi äter gott vid julbordet och avslutar kvällen framför brasan i en ceremoni där vi drar våra årsrunor. På morgonen därpå vandrar vi ut medan det fortfarande är mörkt, vi håller skyddande ljuset som brunnit under natten. Vi sjunger upp solen och välkomnar ljuset. Först när Sunnas första strålar lyser upp oss eller då dagningen är tydlig, släcker vi vårt ljus. Då går vi och äter vår risgrynsgröt innan det är dags att avsluta ceremonin och ta avsked av varandra.

Så brukar det se ut. En ceremoni på tre till fyra dagar som har utvecklats, slipats och funnit sin form under tjugo år. Det var också tanken detta år. Jag och min dotter skulle fira hos några vänner utanför Enköping på deras gård.

Så blev familjen i Enköping magsjuk. Det blev inställt.

Jag har länge vetat att det hedniska julfirandet är väldigt viktigt för mig. Men aldrig har jag upplevt det så klart som nu – när det inte blev av.

Jag försökte kompensera, att jag och min dotter gjorde vissa delar själva, att vi deltog i det fina julblotet som Forn Sed Stockholm anordnade.  Men helheten gick förlorad. Och det kändes djupt inuti. Som att något inte stämde. Det var en känsla som gick genom märg och ben.  Vi hittade på bra saker och det blev fina dagar, men väldigt annorlunda än hur det brukade vara. Och inom mig malde en grundton av ångest. Som att jag missade någonting fundamentalt, betydelsefullt.

Det finns så klart ett stort värde i att vara flexibel. Att kunna anpassa sig efter omständigheterna på ett smidigt sätt. Jag brukar vara rätt bra på det. Att rycka på axlarna och med ett leende tänka att ”jaha, nu blev det så här i stället. Vad spännande!”

Men inte den här gången. Jag försökte le, men frustrationen lyste nog igenom. Och tillslut var det bara att erkänna för mig själv (och min partner) hur djup min besvikelse var. Och det var faktiskt vackert. För sorgen och besvikelsen visade på hur starkt jag värdesätter den hedniska ceremonin. Det är inget jag bara vill rycka på axlarna åt och vifta bort. Att erkänna ceremonins betydelse för mig blev ett sätt att hedra den och den forna seden.

Så visade det sig att även detta bakvända julfirande, ett firande i otakt och splittring, ett firande som föll samman – ändå i slutändan kunde bli en lärdom för mig, och ett sätt att än starkare tydliggöra den forna sedens betydelse i mitt liv.

Efter det samtalet satt vi stilla i midvinternatten. Klockan närmade sig tolv. Och jag kände mig till min förvåning hyfsat grundad igen. Det var som om min ärlighet med mina känslor fogat samman något inom mig. Och då visste jag att det var tid att dra våra årsrunor. Så det gjorde vi. Mitt i natten, i tiden mellan tiderna, under den längsta natten, så tog vi kontakt med de makter som spinner året. Jag kände världarna öppna sig och jag drog min runa. Och den sa mig det jag behövde veta.

God jul allesammans!

Henrik Hallgren
Rådsgode

Läs hela inlägget »
Etiketter: jul, högtider, ceremoni

Jag har alltid utgått från mina upplevelser. Det är i dem jag ser, känner, smakar, luktar och hör, men det är också också i dem jag bortom dessa fysiska sinnen upplever makterna: trollen som sjunger på fjället, rådarna som viskar till mig vid domarringen därhemma och Tyr som lägger sin saknade hand på min axel.

Denna utgångspunkt gör mig inte till sedare eller nordisk hedning. Den gör mig inte ens till hedning. De ord och de namn jag använder, troll, rådare, Tyr, och så vidare, har jag fått lära mig. De finns i de berättelser som de som gått och fortfarande går före mig fört vidare till mig, och de finns i de texter som skrivits ner för att bevara dem, såväl på 1900-talet som 1800-talet som 1200-talet.

Tillsammans med andra lever jag med dessa upplevelser, berättelser och namn. Vi blotar tillsammans, vi sjunger med trollen, vi hälsar rådarna vid domarringen, och vi för vidare dessa upplevelser, berättelser och namn, nya som gamla, så gott vi kan, till dem som kommer efter oss.

Jag tror att det är detta som gör mig till sedare eller nordisk hedning — en hedning som utövar forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det.

Jag tror att forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, är ett förhållningssätt till det vi upplever som knyter an till dem som gått före och dem som kommer efter, och till det som dessa människor gjort och kommer att göra. I detta förhållningssätt ligger, tror jag, en uppfattning om att det finns ett värde i det som dessa människor gjort och kommer att göra. I vårt utövande möter vi inte bara makterna, utan även dessa människor.

Jag tror inte att forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, är någon gemensam ”tro” på någots ”sanna natur”, någon gemensam uppfattning om vilken etik man bör leva efter, eller något gemensamt sätt att tolka eddamyter.

Forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, ger mig något att förhålla mig till. Vetskapen att någon har sjungit med trollen och hälsat rådarna före mig och att någon förmodligen kommer att göra det efter mig ger mig något slags sammanhang, trygghet och grund för mina upplevelser. Den gör mina upplevelser verkliga och levande, och ger mig möjlighet att dela dem med andra. Jag kan ta spjärn mot den i mitt utövande och i mitt liv.

Forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, gör mig levande. Den gör mig till den jag är.

Åtminstone upplever jag det så.


Martin Domeij
Ordförande och gode

Läs hela inlägget »

 Ämnet blotlag togs upp under årets rådshelg och väckte både frågor och svar. Det här inlägget redogör för de svar som gavs på frågor som väcktes inom ämnet under rådshelgen. Det här inlägget ger just dig en fråga och efterlyser just ditt svar.

Det klubbades en ny policy under rådshelgen. Inom ett dygn efter att ett blotlag ansökt om anslutning till samfundet skall Rådet skicka ett svarsmail. Svaret från Rådet till ansökande skall meddela vilket rådsmöte ansökan kommer att behandlas på. Sedan väcktes frågan om hur ett blotlag faktiskt ansöker om anslutning. Jag fick i uppgift att skapa en formell ansökningsblankett om anslutning av blotlag till samfundet, vilket jag gjort. Som komplement till ansökningsblanketten har jag skrivit ett förslag på bilaga med de rättigheter och skyldigheter som följer med en anslutning till samfundet. Blanketten och bilagan har skickats till Rådet och väntar på att bli behandlade. Av de blotlag som idag är anslutna till samfundet, fanns ett frågetecken kring vilka som faktiskt är aktiva. Goderingen fick i uppgift att undersöka vilka anslutna blotlag som i verkligheten fortfarande finns. Inte minst väcktes frågan om vad ett blotlag är. Definitionen baseras inte det minsta på blotandet i vår stadga. En sådan redogörelse lyser med sin frånvaro i § 28:

Ett blotlag är en lokal sammanslutning av personer som utövar seden tillsammans. Blotlagen bildas på frivillig basis och kan ansöka till rådet om att bli knutna till samfundet. Ett blotlag som är knutet till samfundet är skyldigt att bedriva sin verksamhet i enlighet med samfundets stadgar. Blotlaget har rätt att söka ekonomiskt och kunskapsmässigt stöd från samfundet.

I ett blotlag kan även personer som inte är medlemmar i samfundet ingå så länge dessa ställer sig bakom samfundets stadgar och värderingar.”


Som rådsmedlem, din tjänare och representant, vänder jag mig nu till dig.

Vad är ett blotlag?

Ditt svar är väldigt värdefullt för mig som förtroendevald.
Det är din bild av vad samfundet är och borde vara som jag skall rota mitt ämbete i. Den bilden skall tillsammans med alla andra medlemmars utgöra Rådets tjänstgörande för det samfund vi tillsammans utgör. Det samfundet skall gagnas i möjligaste mån tills det är dags att lämna över stafettpinnen, kanske på nästa årsting. Om du inte fått reda på det ännu, så kommer årstinget hållas i anslutning till vårblotet i Uppsala 2014. Jag hoppas att vi ses där.


För medlemmarna!

Carl Lundbäck, ledamot

Läs hela inlägget »

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Läs hela inlägget »
Etiketter: alvablot, forn sed, sång

Jag är beroende av listor. Jag har åtminstone tio stycken igång samtidigt. Jag har listor för mina olika uppdrag (mamma, livspartner, gydja, psykolog), för olika sammanhang (på kontoret, hemma, framför datorn, vid olika möten) och några idélistor för kommande projekt. Jag planerar min vecka mycket noggrannt i förväg för att hinna med allt som jag vill eller har lovat att göra. Ändå räcker tiden inte till.

Jag är som ni märker en organiserad (om än något tvångsmässig) person. Och det är tur. Just nu har jag femton större och mindre åtgärder på mina listor som är kopplade till mitt uppdrag som (råds)gydja i FSS. Lika många ligger på is efter åtgärd i väntan på ett mejlsvar, telefonsamtal eller annat sorts besked som bollar tillbaka uppgiften till mig. Trettio stycken uppgifter. Det är nästan lika många som väntar på min lista på jobbet i morgon bitti. Och många fler än vad det var i morse, innan jag använde stora delar av min lediga söndag med barnvakt åt att åtgärda samfundsrelaterade saker. 

Ibland undrar jag hur jag skall orka. Hur jag skall gå ihop motivation nog att göra arbete, som ofta inte märks förrän det inte utförts på rätt sätt och i rätt tid, utan ersättning, utan ett kontor att göra det på, utan utmätt tid som arbete skall eller får ta. Och utan att vara säker på att jag gör rätt, för det finns ingen manual.

Men så kommer jag på hur det är.

Mitt uppdrag är bara ett bland många. Jag är inte ensam om att lägga min dyrbara lediga tid på att försöka driva vårt samfund och finnas till hands för dem som behöver mig och samfundet. Mitt arbete är inte förgäves, inte bara för att det förhoppningsvis spelar roll för våra medlemmar, men för att det är en del av något större. Allt jag gör hänger nämligen samman med den stora väven.

Varje uppgift jag utför är en bit i ett stort pussel som består av allas vårt arbete, i rådet, i arbetsgrupper och i blotlag och andra grupper för sedutövning runt om i landet. Alla minuter, timmar och dagar vi lägger på att träffas, på att resa för att träffas, på att reda ut var vi skall vara och hur allt skall göras. Alla rader på bloggen och på facebook, alla ändlösa mejlkonversationer vi formulerar för att försöka nå fram till vad sed är och vad det inte är, vad som är viktigt, vem som skall göra vad, vad vi hade bestämt nu igen och när nästa möte är. Allt det är sammanvävt med de små punkterna på min lista.


Men inte bara det. Allt jag gör hänger också samman med allt som sedare och hedningar gör idag, har gjort i årtusenden före mig och kommer att göra långt fram framtiden när vårt samfund har ersatts av andra organisationer och ingen har en aning om vem den där Birka Skogsberg var. Nästa punkt på min lista "@dator" är sammanlänkad med oändligt många andra punkter i andra människors arbete genom tiderna. Min önskan att göra ett gott arbete och visa hur nära oss makterna finns, sitter ihop med andra människors vilja att närma sig makterna och sina likasinnade, nu, förr och i framtiden. Det är därför jag sitter uppe en stund till. För att kunna göra en vacker kryssformad knut i väven och känna att det jag gör har en mening, för mig och för andra.

Skriva mitt inlägg till samfundsbloggen. Check!

Birka Skogsberg, rådsgydja

Läs hela inlägget »
FOTO: Nathalie Otterberg FOTO: Nathalie Otterberg

Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.

Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.

I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.

När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord

Läs hela inlägget »


Med hösten kommer de långa tankarna tillbaka.

Jag tänker mycket på samfundet och på forn sed. På vad samfundet är, och på vad forn sed är.

Samfundet Forn Sed Sverige är ett samfund för norrön hednisk tro och sed. Det står redan i §2 av våra stadgar. Därpå följer utsagan att vi i våra stadgar använder begreppet "forn sed" för att beskriva "norrön hednisk tro och sed" och i §4 kommer ett slags utkast till en förklaring vad detta är.

För det är inte så lätt att förklara vad det är. Vi har ingen trosbekännelse. Vi har inga dogmer att lyda. Vi har inte ett sätt att tro, vi har inte ett sätt att utöva forn sed. Tvärtom skriver vi i våra stadgar att det finns en mångfald av sätt att tro och utöva forn sed.

Naturligtvis har vi riktlinjer för hur samfundet utövar forn sed, eller mer specifikt, vilka sätt som samfundet ser som vanligast och viktigast och därmed de som vi som samfund har vilja och möjlighet att främja och utveckla. Det betyder inte, är vi noga med att framhäva, att alla våra medlemmar måste utföra alla de sätt vi räknar upp, eller att det inte finns andra sätt. Tvärtom, säger vi, går det bra att utöva forn sed på andra sätt. Ramarna, i den mån de finns, är för vårt samfund, inte för forn sed i allmänhet, och inte heller för våra enskilda medlemmar. För att göra en lite fånig jämförelse kan man kanske säga att fotbollsklubben GAIS' stadgar inte reglerar hur fotboll går till, men däremot hur GAIS förhåller sig till och spelar fotboll.

Den stora frågan tycks alltså kvarstå: Kan vi ens definiera tydligt vad (vi anser att) forn sed är för något?

Fast det finns kanske en ännu större fråga: Behöver vi definiera vad forn sed är? Själv är jag övertygad om att jag utövar den, och jag tror inte att jag träffat på någon, vare sig inom eller utom samfundet, som sagt sig utövat forn sed men där jag har tyckt annorlunda.

Den här sortens definition, det vill säga att inte använda något objektivt och mätbart, utan istället låta det ligga hos utövarna själva bestämma vad som är och inte är forn sed, kan vi kanske känna igen från andra polyteistiska och pluralistiska traditioner. Hinduism vet inga exakta definitioner, liksom inte heller shinto eller någon annan polyteistisk och pluralistisk tradition. Istället är det upp till hinduerna att bestämma vad som är och inte är hinduism, shinto-utövare vad som är och inte är shinto, och så vidare.

En del kan måhända uppleva att detta blir väl enkelt. Man kanske vill ha en tydlig definition av vad forn sed är, och kanske framför allt vad det inte är. Själv tycker jag nog snarare att det ger ett ökat djup. Forn sed begränsas inte till någon akademisk definition. Forn sed kan inte fångas med samma terminologi som mer tydligt och stringent definierade religioner. Forn sed är inte instängd i någon låda. Forn sed är levande.

Forn sed är levande. Och det är vi som lever forn sed.

Martin Domeij, ordförande

Läs hela inlägget »


Jag börjar mitt första inlägg här med att förklara på vilka grunder jag blev vald in i Rådet. Som 
tjänstgörande i Rådet tjänar jag dig som medlem. Jag verkar för att du skall få din röst hörd, dina frågor besvarade och dina önskemål behandlade. Jag verkar för att du skall känna ett värde i ditt medlemskap och uppleva tillgång till det bräde samfundet är.

Sommaren är försvunnen och hösten har stämplat in. I Telge griper frostnätterna tag i landskapsmanteln om nätterna och släpper inte taget förrän solen vandrat en bra bit på himlavalvet. 

Ledamot Lundbäck drar på sig sockorna som världens bästa farmor stickat åt honom. I samklang med att kylan breder ut sig drar sig värmen inåt. Det gäller inte bara den kroppsliga värmen utan även sinnets, själselden. Lågans färg har gått över till vit, kärnan i allt blir starkare och sikten klarnar för fortsatt vandring nu när Balder fått sin dom. Efter att tankesmedjan släppt ifrån sig fallfrukten och 
klippt navelsträngen till de uppsåt vars vatten aldrig gick finns en desto större insikt i det gångbara. 

Detta gäller även Rådet med avseende på samfundet.
Under hösten hölls rådshelgen, där spretande tankar om och förslag för framtiden lades fram. Efter rådshelgen hade styrkan lyckats laga en reidning av alla tankar och förslag. Rådet hade sått frön för framtiden, frön som nu grott och spirat till ett skapligt ungträd. Ungträdet suger näring ur lärdomar från det förgångna och vattnas härnäst på kvällens rådsmöte. Tydlighet, lyhördhet och klarhet skall bli nyckelorden som rinner genom ungträdets ådror. Tydlighet, lyhördhet och klarhet mellan anslutna sammanslutningar, Rådet och medlemmar. Tydlighet, lyhördhet och klarhet för möten, mognad och mening.

Jag gör mitt yttersta för att trädet som Rådet vårdar skall bära frukt till vårblotet i Uppsala, gärna snarare. Jag hoppas att äringen blir till din hugnad. Jag är angelägen om att få ta del av dina tankar, frågor och önskemål. Det är för dig jag är ledamot, trots allt.

För medlemmarna!
Carl Lundbäck, ledamot

Läs hela inlägget »

Det är inte alltid lätt för religionen att få plats i vardagen. Särskilt inte när man har barn. När jag skriver det här inlägget sitter ett barn i min famn, och ett annat hänger sig på min arm och tittar på barnprogram. Det kan göra det svårt att samla sina tankar. Men på blot är det annorlunda, då har vi äntligen tid att verkligen ägna oss åt möten med gudar och makter, utan distraktioner. Då kan vi helhjärtat och innerligt gå upp i ceremonin.

Eller ja, kanske inte vi småbarnsföräldrar då, och inte heller dem som blotar med oss. I vårt blotlag är vi flera barnfamiljer, så vi är vana vid att någon liten blir ledsen under blotet, eller att blotelden är lite FÖR intressant för de yngre. Om mamma och pappa inte är tillräckligt uppmärksamma kan de mest förvånande saker hamna i lågorna.

Å andra sidan skulle jag tycka att det var tråkigt om barnen inte var med. (NB: Vi tvingar ingen, de barn som inte vill vara med leker oftast en bit bort.) När H går fram till stallen och lägger en kanelbulle framför gudarna, eller L höjer hornet och skålar för hösten, det är något av de finaste jag vet. Nu senast var det de yngre som gjorde både hammarvigningen och eldstålsvigningen.

Men det är inte alltid lätt att hålla intresset uppe en lång stund, när föräldrarna och de andra vuxna vill lägga ut texten. Vi är ganska pratsamma, vi vuxna i vårt blotlag, och kan bli ganska långrandiga när vi bjuder in gudar eller höjer skålar. Efter ett tag kan det bli svårt även för de äldre barnen att koncentrera sig. Vi har försökt göra bloten mer barnvänliga, men det är inte helt lätt när man är vuxen. Barnen tycker inte alltid att samma saker är spännande som vi vuxna tycker.

Kanske kan vi lära oss av kristna församlingar. Jag har hört att vissa har en "barnkvart" i början av gudstjänsten som de gör extra barnvänlig. Efter det går barnen iväg och gör något annat. Kanske går det att anpassa till blot, så att vi pratkvarnar kan få hålla våra långa skålar och ordrika inbjudningstal.

Jag kommer i alla fall aldrig sluta försöka. Jag älskar att komma hem med stjärnögda  barn som luktar skog och eldrök, som luktar blot.

Äring och fred
/Räv, gode i Götaland

Läs hela inlägget »
Etiketter: barn, blot, gemenskap, ritual, familj
Årshul av Iris Van Hees Årshul av Iris Van Hees

Höstdagjämning idag. Dag och Natt är lika långa. Övergång till det mörkare halvåret och livskraften sjunker ned i Jord. Början och avslut på samma dag. Markerar sommarens avslut och hösten och mörkrets tid i våra breddgrader.

Tackar sommaren och kanske med en liten sorg i hjärtat för varm och njutningsfulla sommarsol med bad, prunkande sprudlande natur. Grönsaker, frukt och åkerns säd. Många blotar idag för "god äring och fred" i tacksamhet för att Naturen och andliga Makter vidmakthåller ordningen i livets väv.

Livet har många början och många avslut. Årets vandring med stadard av fyra årstider. Övergångarna finner jag vara gradvisa mellan, nu aktuella, sommar och höst.
Att följa med i ljusets och växlighetens svallande växlingar under året finner jag som njutningsfullt och ger mig ett sammanhang och översikt. Jag använder mig gärna av årshjulet med åtta ekrar för att inombords uppleva en helhet för året. De delar som varit och de som kommer. 

Äring är ett gammalt ord och jag har frågat människor i in omgivning och de vet oftast inte vad det är. Som jag upplever det så är äring årets och livskraftens flöde i naturen under främst ett solår. Det är både processen med växligheten som växer ur Jord. Med process avser jag utveckling i förändring i ett cykliskt förlopp. Från frö till grodd till växande planta som går i blom, befruktas och ger frukt som mognar till nya frukter och sedan dör plantan eller går i vintervila till nästa uppvaknande och äring i ett solår. Den i naturen förekommande växtcykel som människan inte kan påverka som styrs av jordens och solens rörelser genom rymden.

Människans plats i naturen är både i och “utanför” för vi har fri vilja och möjligheter att tänka och reflektera bortom våra drifter och i samspel mellan tanke och minne reflektera över det som pågår nu och de valmöjligheter som finns i en given stund. Denna process är bortom instinkernas naturliga flöde.

Frågade Forn Sed samfundets ordförande Martin Domeij:

- På ett existentiellt och emotionellt plan rör vi människor in och ut i början och avslut ständigt också. På stora planet, livets start med befruktelse och födelse till död. Mellan dessa två händelser i vår livsvandring sker övergångar.

Frågade en hundragubbe i Söder om Söder i Stockholm, Aldo Gartz, medlem och hedning sedan Makterna vet när:

- I naturen innebär döden i själva verket att ge plats för liv. Blomma ut, sätta frö, vissna och dö.

Jag upplever att nu på hösten är det skönt att dra ned på tempot, stanna upp en stund och uppleva naturen som förändras kring oss. Ta, ljumma dagar med solek och uppleva att bada i naturen, gå en tur i skog och mark. Här är några frågor som du kan ta med dig i din vandring.

Vad hände under din sommar som du är verkligt nöjd med?

Vad är du tacksam för när du tänker tillbaka på din sommar?

Höst är i naturen att det som växt fram under Vår, spirat och gett blommor och skörd åt människa och andra nu dör för att ge kraft och nytt till nästa cykel.

Vad ser du fram till i höstens ökade mörker och brandgula blad?

Vad räds du för som du vet är bra för dig att förlösa inombords inför vinterns mörka tid?

skapa en härlig höst med värme
Per Lundberg

Läs hela inlägget »

Nu blir det sommaruppehåll här på bloggen.  Vi återkommer i september.

Vi önskar er alla en frejdig sommar!

/Rådet

Läs hela inlägget »

I samfundets stadgar skriver vi att Forn sed  utgår från naturens och tillvarons helighet.

Vad betyder det egentligen? Hur kan vi se på detta med helighet? Och får det några etiska och rentav politiska konsekvenser?

Jag lyssnade en gång på en föreläsning av socialantropologen Mikael Kurkiala. Han talade bland annat om helighet utifrån sina erfarenheter av att ha levt med och studerat lakotaindianerna i nordamerika. Han menade att om något är heligt innebär det att det är kränkningsbart. Det vill säga: Det kan utsättas för kränkande behandling. Om det inte vore kränkningsbart skulle det bara vara ett objekt vi skulle kunna behandla hur vi ville utan några moraliska betänkligheter.

Eller för att vända på det. Det som är heligt kräver respekt och hänsyn.

I det vikingatida samhället talades det om manhelgd. Alla fria personer hade denna helighet/helgd vilket innebar att de hade rätt till fred och säkerhet, att visas respekt. Tankarna leder osökt till vår tids deklaration om mänskliga rättigheter, men den senare är mer inkluderande då den inte gör skillnad på fri och ofri, utan alla människor tillerkänns rättigheter. Men grundtanken är ändå densamma.

Att vi säger att naturen och tillvaron är helig får i detta perspektiv en närmast omvälvande betydelse. Utifrån tolkningen ovan om vad helighet innebär, så skulle det betyda att allting är kränkningsbart, och därför bör bemötas med respekt, lyhördhet och hänsyn. Ingenting kan ses som enbart ett objekt att utnyttja enligt godtycke. 

Helighet är ett ord som ofta är kopplat till andlighet och religion. Rättigheter är mer kopplat till moral och juridik. Men jag menar att rättigheternas grund ytterst vilar på uppfattningar om vad vi anser vara heligt. Så en konsekvens av vår syn på naturen som helig, borde vara att (resten av) naturen har rättigheter, på samma sätt som vi människor har rättigheter.

Idag växer det också fram en rörelse för naturens rättigheter runtom i världen. Equador har slagit fast Moder Jords rättigheter i sin grundlag, och även Bolivia har skrivelser om Moder Jords rättigheter i sina lagtexter. Över 20 kommuner/städer i USA tillerkänner de lokala ekosystemen rättigheter. Under senaste miljötoppmötet i Rio fördes det fram förslag om att FN skulle anta en deklaration om naturens rättigheter. En stor inspiration för denna rörelse är urfolkens kosmologier som ser jorden, naturen och tillvaron som helig. Den forna seden har många starka beröringspunkter med dessa kosmologier. Deklarationer om naturens rättigheter torde inte vara främmande för oss hedningar. Vi ser vårt landskap och vår givmilda jord som helig. Vi ser gudarnas närvaro i bergen och skogarna, i korpens susande himmelsflykt och i bockens styrka. Vi förstår världen och universum genom bilden av ett högt och heligt träd, evigt grönskande. Våra mytologiska berättelser ger näring till en livssyn som enkelt kan kopplas till tanken på att tillerkänna jorden och tillvaron rättigheter. Jag menar att vi som samfund därför mycket väl skulle kunna träda fram i denna fråga och aktivt verka för att Sverige och FN tillerkänner naturen lagstadgade rättigheter.

Det land är heligt
som jag ligga ser
asar och alver nära

(Grímnismál 4)

Läs mer om naturens rättigheter: 

Nätverket Lodyn

The alliance for the rights of nature

Henrik Hallgren, Rådsgode





 

Läs hela inlägget »

Någon gång har jag fört fram tanken att seden för mig vilar på tre ben: Blot, gille och ting.

 

Blotet är den centrala rituella handlingen då jag kommunicerar med gudar och makter, men kanske även symbolen för mina relationer med gudar och makter generellt.

 

Gillet är den fest vi traditionellt håller efter ett blot, oftast på knytkalas-formen, men kanske även symbolen för den sociala gemenskapen mellan människor.

Tinget är det möte vi håller i samfundet och annorstädes en gång per år, men kanske även symbolen för demokrati i allmänhet.

 

Idag är det söndag kväll och jag har just kommit hem från samfundets årsting.

Själva tingsförhandlingarna drog ut på tiden, och först när vi suttit i över fem timmar kände vi oss nöjda med alla diskussioner och beslut.

 

Givetvis höll vi ett blot strax efteråt, ett blot avsett att stärka samfundet och den relation till samfundet vi har.

 

Sist men absolut inte minst höll vi gille, och kvällen blev sen. Idag är jag trött, men som vanligt gav helgen mer än den tog. Att utöva sedens alla tre ben ger mig ett slags känsla av helhet, på något sätt. Det tycker jag om.

 

Inför årets årsting avgick jag som rådsgode. Henrik Hallgren blev vald till min ersättare. Jag blev istället vald till ordförande. Mer information om detta och tinget i allmänhet kommer så klart att komma till samtliga medlemmar snarast.

 

Ett nytt verksamhetsår tar sin början. Förhoppningsvis bjuder det på blot, gille och ting. Det vill säga sed.

 

 

Martin Domeij
Ordförande, Samfundet Forn Sed Sverige

Läs hela inlägget »

Det är spännande att vara förälder, inte minst när man är hedning. Jag blir ofta ställd när min äldste son frågar mig något om gudarna, eller själv lägger ut texten om sina idéer. För ett par veckor sedan berättade jag för honom om hur Tyr förlorade sin hand till Fenre, en av de få myterna som han suttit kvar och lyssnat på när jag berättat för honom. Idag, när vi var ute och cyklade försökte han sig på att bara hålla med ena handen. Plötsligt frågade han:

– Har Tyr en cykel, pappa?

Det tog ett par sekunder innan jag kopplade, men sedan insåg jag att han försökte härma hur Tyr skulle cykla! Det var en uppenbarelse som blottade delar av hans värld för mig, på ett helt nytt sätt. Självklart är han inte bunden av mina föreställningar om gudarna, föreställningar som trots vad jag intalar mig nog har lånat mycket från romantiken. I min sons värld kan gudar cykla och blixten på elskåpen har med Tor att göra.

 

Ibland kan det å andra sidan bli svårt. Naturligtvis pratar vi ofta om Tor, vi firar ju Torshelgd en gång i veckan, och naturligtvis kommer vi då in på hans koppling till åskan ibland. Min son och jag har suttit i fönstret och tittat ut på blixtarna och ropat "Hell Tor!" när ljussken och muller rullat över oss. Så det är kanske inte så konstigt att han säger att det är den rödskäggige asen som gör så att det åskar.

Jag har ju också försökt att ge den naturvetenskapliga förklaringen, en av mina käpphästar är ju att seden inte står i konflikt med vetenskapen. Problemet är ju bara det att min son, som det nyfikna barn han är, måste få höra hela förklaringen innan han är nöjd.

– Det blir spänning mellan molnet och jorden och då hoppar det en blixt mellan dem.

– Varför då?

– Jo, alltså det samlas en massa elektricitet i molnet och det måste ta vägen någonstans och då slår det ner som en blixt.

– Varför då?

Alla känner igen de där frågorna: "Varför då?". Innan man får barn ser man fram emot att få berätta om världen för sina barn (eller, jag gjorde det i alla fall) men snart så inser man att för varje fråga kommer en förklaring som bara ger fler frågor. Och ibland kan man inte vara säker på att barnet ifråga ens lyssnar på den första förklaringen innan han ställer nästa fråga. Men, det är bara att fortsätta att försöka.

 

Att uppfostra barn i en minoritetsreligion är inte lätt, inte för barnen och inte för mig som förälder. Mina barn växer upp med att det vi gör är det vanliga, det naturliga och normala, men möter en oförstående omgivning. Jag hoppas att de ändå kan ta med sig av sitt omedelbara, okonstlade sätt att förhålla sig till makterna upp i vuxen ålder och bevara det i sitt innersta. Att de kan titta upp en natthimmel och prata med "Frigga som gör stjärnorna" eller ställa sig vid gudabilden och tala allvarligt med Tor om något. Och jag hoppas att de kan lära mig vad det är jag glömt om hur man pratar med alla de makter som finns omkring oss.

 

Erik Räv Skogsberg, gode i Götalands godeord

Läs hela inlägget »

Den visan brukade jag kunna väldigt väl som liten. Jag har dessutom alltid haft ett stort intresse av drömmar. Jag skriver ner dem, funderar över dem, övar mig på olika tekniker för att påverka mina drömmar.

Och i natt drömde jag något mycket märkligt, men samtidigt rätt fint.

I början av drömmen så var jag med i något kristet sammanhang. Helgkurs, workshop, gudstjänst? Det var inte helt tydligt. Jag var faktiskt rätt så förvirrad över vad jag gjorde där. Gruppen leddes av en kvinnlig präst. Vi gick ut ur kyrkan, och jag lade märke till att en byggnad som tillhörde kyrkan men inte var själva kyrkan, hade hedniskt klotter på sig. Symboler så som Mjölnir och valknutan.


Vi gick in i ett förråd, som hade hur mycket prylar som helst! Denna byggnad hade förr tillhört Samfundet Forn Sed, men nu användes den som förråd av kyrkan. Ett barn plockade ner från lådorna ett halvdussin My Little Ponies i olika färger. Prästen var nöjd med detta.

 

Utomhus ställdes ett bord upp, med vit bordsduk. På bordet ställes plasthästarna upp tillsammans med en mängd levande ljus. En cirkel bildades av deltagarna, men en del av cirkeln bestod av hedniska gudabilder som Henrik hade hämtat från förrådet. Det visade det sig finnas flera aktiva hedningar i gruppen. Prästen förklarade sedan hur ceremonin skulle gå till. Temat var att be för människor i utanförskap, i fattigdom och för mobbade och önska sig rättvisa och jämlikhet. Ett dryckeskärl skulle gå runt cirkeln, var och en hade tillfälle att tala, och sedan fanns möjlighet för offer.


"Och detta tror jag ni hedningar är vana vid" sa prästen och log.


Drycken gick runt. Kristna kanske valde att be högt, berätta något eller sjunga en psalm. Hedningarna skålade för gudar och makter. Själv tackade jag Sunna, Måne och Tor, som är närvarande för alla oavsett samhällsklass. Jag hamnade i en diskussion om detta med någon, medan hornet gick vidare. Sedan blev vi avbrutna av utomjordingar. Ja, ni vet hur drömmar är.

 

Den här drömmen tror jag visar på tre saker.
1. Jag har glömt hur en kristen gudstjänst går till.
2. Religionsöverskridande ceremonier kanske vore rätt mysiga ändå.
3. Jag tycker alldeles för mycket om My Little Pony.

 

/ Emma Hernejärvi, rådsmedlem

Läs hela inlägget »
Bilden är inte från källan vid Sandasjön dock... Bilden är inte från källan vid Sandasjön dock...

Jag fick en förfrågan om att berätta om forn sed för en 13-årig flicka. Istället för en ensidig kristen konfirmation var tanken att hon istället skulle få möta och samtala med representanter för olika religioner – en buddhist, en muslim, en hedning. Ett fint initiativ.

 

Det kändes ganska självklart för mig att vi borde träffas någonstans i vårt hedniska tempel – naturen själv. Jag förslog därför att vi kunde träffas vid en naturkälla vid Sandasjön i Nackareservatet. För mig är världen helig, överallt runtom oss finns gudarna och makterna närvarande. Men så finns det saker som gör vissa platser extra speciella och symbolladdade. Källor bidrar till att en plats får en sådan laddning.

 

Vattenkällorna rinner fram ur marken, de väller fram ur underjorden. De påminner oss om att världen har ett djup, att någonting finns därnere. Under våra fötter finns det osynliga, märkliga grundvattnet, som utgör den största delen av vårt vatten, en långt mycket större del än det synliga vatten vi ser i sjöar, älvar eller bäckar. Källorna är gränsplatser där det osynliga blir synligt. Där det underjordiska kommer upp till ytan. Sådana gränsplatser har en speciell kraft och betydelse.

 

Vi känner alla till Yggdrasils ask – trädet som sträcker sig genom alla världar, evigt grönt, och vars rottrådar når långt ned i djupet. För mig är detta träd en bild av den synliga världens helhet, ordning och harmoni som gudarna skapat. Men detta träd kan inte överleva utan vatten. Trädet får sin näring från det osynliga, underjordiska. Trädet får sin livskraft från källorna.

 

Där finns Urds källa. Var dag öser de tre nornorna – Urd, Verdandi och Skuld – helande vatten över Yggdrasils ask. Vattnet läker och helar trädet från skador, får det att leva och växa. På så vis är detta en berättelse om hur det synliga behöver det osynliga.

 

Jag tror att även vi människor är i existentiellt behov av det osynliga, av det som finns i underjorden, bortom det som kan mätas, vägas och kartläggas. Många av oss känner en längtan efter ett djup i tillvaron, efter att vara i beröring med ett mysterium där vi kan hämta andlig näring, där vi får kontakt med det fördoldas källåder.

 

Oden offrar sitt öga i Mimers källa. Där ligger ögat i vattendjupet och skådar det osynliga, minns det som skett och det som skall ske. Kanske behöver vi alla ha detta dubbla seende. Med ett öga ser vi den vardagliga, synliga världen. Med det andra blickar vi inåt, nedåt.

 

Det finns en annan anledning till att jag valde att vi skulle träffas vid Sandasjöns källa. Det är att den fortfarande används. Inte bara av oss uttalade hedningar, utan av folk i allmänhet. De kommer till källan med sina plastdunkar för att fylla på vatten. Att vattnet är friskt, gott och hälsosamt är givetvis en stor anledning. Men jag tror att det är något mer bortom detta. Det finns en rituell och andlig känsla över det hela, då folk går genom skogen till källan för att ta del av denna jordens flödande skatt på ett sätt som människor gjort i urminnes tider.

 

Förr ansågs att källornas vatten var särskilt kraftfullt vissa högtidsdagar och man dekorerade källan med lövruskor, offrade pengar i källan, anordnade festligheter och drack tillsammans av vattnet. Idag är väl dessa festligheter inte så vanliga, men vid sandakällan finns en liten offerplats där folk lägger fjädrar, smycken och annat.

 

Idag, denna soliga vårdag, gick vi så till källan, som vi bestämt. Jag, flickan och några till. Vi fyllde flaskorna med vatten, gick till en klippa vid sjön och talade om forn sed, om gudar och naturväsen, om Yggdrasils ask och Urds brunn. Vi genomförde ett enkelt blot till Freja, Oden och källans rådare. Ett horn med källvattnet gick runt och vi drack tillsammans.

 

Över oss svävade två korpar.

 

 

 

Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord

Läs hela inlägget »
Gröne hög, Värmlandsbro. Bild: Wikimedia Commons Gröne hög, Värmlandsbro. Bild: Wikimedia Commons

I torsdags var jag ledig från jobbet. Efter frukost tog jag en av vårens första cykelturer genom vårt lilla samhälle för att uträtta några ärenden. Det var äntligen (nästan) barmark och solen hade varit uppe en bra stund fastän det var ganska tidigt. Stora vägen ner till stan går mellan en stor, vit kristen tempelbyggnad från första hälften av nittonhundratalet och en ganska stor begravningsplats som hör till. Runt den går en mur, som man ser över när man susar förbi på cykel. Den här morgonen ringde kyrkklockorna precis när jag cyklade förbi. När klockorna ringer på en torsdag förmiddag är det inte sällan en begravning i faggorna. Och mycket riktigt, när jag slängde en blick över muren såg jag en jordfästning äga rum i soldiset över gravarna. 

 

Damen som till vardags sitter i kassan på vårt lilla konsum, stod med några andra i sällskap runt det förgrävda hålet. Just när jag tittade åt hennes håll, lyfte hon, helt omedveten som min uppmärksamhet, en vit, biologiskt nedbrytbar urna till sina läppar och kysste den farväl. Hon såg samlad och nästan glad ut och solstrålarna föll så vackert över hennes spretiga hår och ljusa fritidsjacka. Under tiden hördes ljudet av kyrkklockor över nejden, och som alltid numera när jag hör det ljudet, mindes jag när min mamma och jag jordfäste min mormors urna till samma klanger för nästan precis tre år sedan. Med förnyad glädje och tacksamhet till livet fortsatte jag cykelturen ner till stan. Jag hade inte ens bromsat in, bara vänt på huvudet, och ändå hade jag fått något extra fint med mig.

 

Samtidigt kan jag känna avund inför den självklarhet och det lugn med vilken hon och hennes sällskap utförde jordfästningen, helt öppet en vardagsförmiddag. En ung och arg röst i mig ropar: "Hennes tempelklockor ringer över hela samhället. Begravningsplatsen vigd till hennes gud breder ut sig över ett stort område och dess användningsområde och helighet är känd och respekterad av alla som bor här. När förbipasserande ser henne utföra en sista rit för någon som stått henne nära, glor de inte, hånar inte och blir inte rädda. När skall jag få ha det så?" Ja, när?

 

Förr i världen talade man om kyrkan mitt i byn,"axis mundi", världsaxeln, som människornas värld snurrade kring. Än idag står många kristna kyrkobyggnader mitt i samhället, åtminstone rent geografiskt. Men i ett samhälle som omfamnar mångfald kan det inte finnas bara en mittpelare, ett maktcentrum, en norm. Religionsfrihet, mångfald och demokrati fullt ut är inte gratis. Det förhållandevis fria och öppna samhälle vi lever i idag har kostat tid, mod och arbete att skapa. Så vad svarar jag den unga, arga, avundsjuka i mig? Kanske så här: "Enhetligheten är en konstruktion av ett samhälle som var och kanske ännu är skräckslaget att bli omkullslaget av mångfald och olikhet. Har Du glömt Dina käpphästar? Mångfald som egenvärde - biologisk, ideologisk, teologisk!" Jo, just det. Men vem skall se till att det blir någon mångfald, då? Jo, jag. Vi. gudar och människor tillsammans. 

 

Jag längtar till den dag då mina riter, vid sidan av många andra, är lika självklara, respekterade och uppskattade som den jag bevittnade i torsdags morse. Där någon cyklar förbi och får en glimt av någon av oss och blir upplyft och livsnärd för resten av dagen. Enda sättet att skapa ett samhälle där detta kan ske, är att försvara mångfalden, använda sig av demokratin och lära sig och andra vad religionsfrihet innebär. Sed blir till genom handling. Bara genom att leva seden mitt i allt, kan seden få plats mitt i byn.

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Som polyteistisk hedning vaknar jag aldrig som en person.

 

Eller rättare sagt, jag vaknar upp medveten om mina beståndsdelar, vilka för mig är en direkt- om än blekare- spegelbild av mina gudinnor och gudar på altaret.

 

Förstå mig rätt: jag är en trogen anhängare av vetenskapen och tror att genetiska såväl som sociala arv har format min personlighet. Men så finns den där andra biten, det som vetenskapen kallar genetisk mutation. Ingen människa är helt och hållet en produkt av sina profana omständigheter. Varje barn föds som en helt unik kombination av egenskaper och till dessa egenskaper lägger jag som troende dessutom den odödliga själen.

 

Men bland alla beståndsdelar som gör mig till den jag är, finns några som är mer framträdande än andra. Tongivande egenskaper kan bli passiva i perioder för att sedan komma tillbaka med full styrka. Man kan säga att jag urskiljer arketypiska subpersonligheter i mig själv, inte helt olika de gudinnor och gudar som jag har en nära relation till. Jag tror inte att dessa gudomligheter har närmat sig varken mig eller någon annan av en slump.

 

Summan av allt jag är hittar motsvarigheter även utanför min egen varelse. I traditionell esoterik kan man prata om makrokosmos och mikrokosmos, om yin och yang (i bemärkelsen att inget existerar autonomt, även yin innehåller yang, osv.)

 

Jag ser det så här: Gudinnorna och gudarna är personifikationer av den här världens beståndsdelar. En del beståndsdelar är mer abstrakta, som t ex kärleken. Den existerar ju uppenbarligen utanför mig, eftersom jag inte är den enda i världen som vet hur kärlek känns. Jag har ju den också i mig och min syn på allt som har med kärlek att göra kan korrespondera väl med en kärleksgudinna eller gud från en särskild kultur.

 

När jag har upplevt starka möten med gudomligheter i den mån att ett slags andligt förbund har bildats oss emellan, då är det för att en del av min personlighet ligger nära den arketypen som gudomligheten i fråga representerar. Givetvis har jag bara några droppar av ett hav i mig, vad beträffar det gudomliga. Jag visar bara upp vissa aspekter av allt den gudomen är. Och självklart så är jag en människa med många element kombinerade i mig. Jag ÄR inget gudomligt väsen, jag HAR bara en bråkdel av alla de personlighets-egenskaper som gudomen har.

 

Mina möten med gudomligheter från olika kulturer sker ofta i tretal. Det är passande, eftersom jag hittills har identifierat tre huvudsakliga arketyper i mig: Kärleksgudinnan, krigs- och stormguden, samt trickstern.

 

Kärleksgudinnorna är ofta lika förknippade med krig och mystik som med kärlek. För mig är de oändligt stora och omfattade, grundläggande naturkrafter som känns både uråldriga och övermäktiga. Vi har t ex sumeriska Inanna, nordiska Freja och semitiska Astarte.

 

Krigs- och stormgudarna är sälla renodlade krigare. Det handlar mycket mer om disciplin, rättvisa, struktur och ordning, men också om kampen för sina ideal. Bland dessa hittar vi nordiske Tyr, grekiske Zeus, macumbans gudinna Iansa och egyptiske Set. (Sistnämnda gud var inte ond enligt den egyptiska tron. Han besegrade kaosvidundret i underjorden varje morgon, så att solen kunde resa sig igen.)

 

Sedan har vi tricktern, som så ofta förknippas med hyss och allehanda tokerier. Den nordiska tricktern, Loke, beskrivs dessutom som illvillig och ond i flera återberättade sagor och myter. Jag har personligen aldrig upplevt en sådan sida av trickstern, men så tror jag heller inte på ont och gott som universiella koncept.

 

De trickstrar jag stöter på kommer med läkande humor, levnadsglädje och lärdom om att inget är beständigt. De lär mig att göra det bästa av nuet och öppnar dörrar för mig där jag förut bara såg en vägg. På mitt altare är det främst den nordiske Loke, den grekiske Hermes och macumbans Ghede som kommer och går.

 

Det allra finaste är, att när jag verkligen behöver en särskild gudomlighet/arketyp i mitt liv för att klara tillvaron bättre, då kan jag alltid vända mig till gudarnas värld och be om hjälp. Här får jag svar som kan fungera likaväl psykologiskt som religiöst. Jag kan arbeta med att lära känna en arketyp och på så sätt göra den till en del av mig själv. Genom att ta in de egenskaper jag saknar, underlättar det livets utmaningar betydligt. Kalla mig Jungian eller polyteist, men för mig fungerar det oavsett benämning.

 

/ Alexander Bågenholm, ledamot i Samfundets råd

Läs hela inlägget »

Principen om åtskillnad mellan "kyrka" och stat anses allmänt som en viktig hörnsten i det moderna sekulära samhället. Priciper är dock en sak och verkligheten många gånger en annan. Processen att skilja samfundet Svenska kyrkan från staten Sverige har till exempel varit mycket lång och komplicerad och den är faktiskt inte helt avslutad ännu. I vissa hänseenden särbehandlas Svenska kyrkan fortfarande av lagstiftningen. (Bland annat finns det faktiskt en lag som förbjuder att den läggs ned.)

 

Vidare är det också så att även om stat och religiösa samfund formellt och institutionellt är helt åtskilda behöver inte det nödvändigtvis vara detsamma som att religion och politik är skilda åt. Titta bara på Förenta Staterna.

 

Helt och hållet går de här sfärerna inte att skilja åt och jag tror faktiskt inte heller att det är riktigt önskvärt. Det kommer alltid att finnas områden där politik och religion går in i varandra - och det är ett faktum som ofta kan vara problematiskt, när det tillexempel innebär att reaktionära, förtryckande och föråldrade strukturer bevaras men det kan faktiskt också vara till godo. Ibland behövs det också någon som talar för ett andligt perspektiv, bortom siffror och statistik, bortom kortsiktig nytta även inom politiken.

 

En religion är trots allt inte bara en samling med metafysiska spekulationer eller postulat om vad som finns bortom det våra vanliga femsinnen kan uppfatta. En religion handlar i hög grad om etik och moral, om människosyn och världsbild och värdegrunder. Att ta dessa värdegrunder på allvar är också att förstå dem som potentiellt politiska frågor.

 

Samfundet Forn Sed har valt att väldigt tydligt formulera vår värdegrund i våra stadgar. Där står så här (kapitel 2, §6): "Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället." Den formuleringen är central för oss. Alla som går med i samfundet måste skriva under på den. Vi använder inte det ordet, men på sätt och vis är den vår trosbekännelse.

 

Därmed inte sagt att det är självklart var en person tillhörande någon religion kommer att stå politiskt. Någon sedare kanske tar fasta på naturreligionens andliga förhållande till ekosystemet och blir politiskt grön. En annan kanske uppfattar en starkt individualistisk människosyn och ser sig som starkt liberal. En tredje kanske uppfattar en stark solidaritet och samhörighet människor emellan som central och söker sig vänster ut. (Eller kanske så här: De närmar sig kanske seden från varsitt politiskt håll och deras sed blir därefter?)

 

En sådan mångfald är bra. Och naturligtvis finns det massvis av politiska frågor som vi som samfund varken kan eller ska lägga oss i. Jobbskatteavdrag, betyg i skolan, upphovsrättslagstiftning... Ett samfund är inte och ska heller inte vara ett politiskt parti. Men det finns å andra sidan andra frågor där vi måste engagera oss. Exempelvis rörande lagstiftningen kring religösa samfund. Idag har Sverige ett system som i praktiken delar in samfunden i ett a-lag och ett b-lag. Det tycker vi inte om. Ett annat exempel är begravningslagstiftningen, ett område där vi bestämt oss för att verka för en förändring av det system som råder idag.

 

Det finns också andra frågor där vi skulle kunna vara mer engagerade. Miljöfrågor skulle kunna vara ett sådant. Vi arbetar också aktivt på att visa var vi står i frågor som handlar om alla människors lika värden, oavsett deras sexualitet, ursprung eller hudfärg. Det är ett arbete som vi, aktiva i samfundet, är stolta över och gärna skulle göra ännu mer av, om vi bara hade tid och resurser.

 

Det händer ibland att personer med ideologisk utgångspunkt som går på tvärs med samfundets stadgar skriver till oss. De försöker då ofta med trevare, testar definitionen av ord som "demokrati"och "mångfald". Den här sortens extremister är ofta experter på den sortens semantiska glidningar, sådana ord betyder helt andra sakeri deras vokabulär. När de märker att vi står på oss drar de sig undan. Ofta med ett utbrott om att "vi borde skilja på politik och religion". Trots att de själva inte gör det, tydligen. Som sagt, den saken är inte så självklar som vissa tycks tro.

 

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord och samfundets ordförande

Läs hela inlägget »

De långa tankarnas tid lider mot sitt slut. Termometern visar över nollan åtminstone dagtid, och snön har smält bort i dagsmejan och det blidväder som rådde över mitt Vättlefjäll i början på mars.

 

Ändå dröjer sig de långa tankarna kvar en stund. Dödsfall i familjekretsen har nog ofta den effekten. Ett liv tar slut samtidigt som naturen kämpar för att pånyttfödas. Livet ställs i pausläge. Saker skall ordnas, planeras, utföras. Tankar skall tänkas, sorg och omsorg skall delas; de låter sig inte uppskjutas.

 

Sällan är det så lätt att koppla samman årshjulet med livshjulet.

 

Livet från det gamla året har vissnat och dött, och efter en period av välbehövlig vila kommer det tillbaka i det nya året. Det gamla året finns kvar i våra minnen. Kanske var just det året extra speciellt för oss.

 

En människa dör. Hon har vissnat och dött som livet i naturen och finns nu i våra minnen. Just denna människa, som så många andra, har, liksom det gamla året, lämnat efter sig möjligheterna till nytt liv, i nya släktled. Kanske var just denna människa extra speciell för oss.

 

De långa tankarna, när vi tänker tillbaka på det som var, blandas med nya, lättare tankar om vad som komma skall. Livet kommer tillbaka; i det nya året, och i nya släktled. Så har det varit så länge man vet, och så länge det kommer nya år och nya släktled verkar det som att det kommer att fortsätta vara så.

 

Jag ser de spirande snödropparna och ser det gamla året i dem. Jag ser de nya släktleden och människan som inte längre finns ibland oss i dem. Inte exakt detsamma, för då vore det inte levande, utan nytt, men samtidigt innehållande det gamla.

 

Jag dricker en skål för det gamla och det nya. Året som gick, året som kommer. Människan som dog, människorna som lever. Må hjulet rulla vidare, och vi med det. Länge leve livet.

 

/ Martin Domeij, rådsgode

Läs hela inlägget »

För ett par veckor sedan såg jag blommande krokusar vid knuten till en faluröd stuga. Det var då, det. Nu yr snön här utanför och våren känns fortfarande långt, långt borta.

 

Vädret ger dock mycket tid över för reflektion. I helgen har jag till exempel reflekterat över hur trevligt det är att få besök från sin familj. Bor man som jag omkring sextio mil bort från sina släktingar, är det inte så att man träffas varje dag - eller ens varje kvartal. Att bo "frånkopplad" på det här sättet (jag lever utan internetuppkoppling, dessutom) får mig att fundera över hur mycket seden och andra trosinriktningar känns som familjeangelägenheter.

 

Att bo ensam gör mig förmodligen lite andligt frånvänd, men å andra sidan har jag under hela mitt vuxna liv inte varit särskilt mycket för högtider.

 

För mig är det inte viktigt med veckotraditioner. Jag firar inga torshelgder, jag låter gärna jul och andra högtider passera obemärkt och jag gör ingen "sednisk affär" av att flytta, åka på resa, skaffa nytt jobb eller tillfriskna från en sjukdom. Det är också sällan jag högtidlighåller årstidernas gång med att blota. Att dag och natt är lika långa eller att det är fullmåne, känns för mig inte som en anledning att fira.

 

Jag tycker nämligen att dagen före fullmåne kan vara nog så viktig, och varför skulle jag högtidlighålla en dag men inte en annan? Om jag skulle utföra en rit bara för ritens skull, skulle jag inte bara känna mig fånig utan dessutom falsk. Jag tror det beror på att jag inte har någon att utföra riterna med förutom mig själv, och det gör att jag hellre låter bli.

 

Det är där saknaden efter familjen kommer in. Jag ska erkänna att traditioner skulle vara betydligt viktigare för mig om det var så att jag kunde dela dem med någon annan. Än så länge, tills den dag kommer då jag kanske har lite sällskap i min sedniska vardag, finns det en enda andlig text som faktiskt får ta plats hemma hos mig:

 

"Bättre intet bedja än alltför mycket blota".

 

Läs hela inlägget »

Jag har tänkt mycket på mitt namn och dess relation till min religion. Jag har nog alltid känt mig en smula främmande inför det namn mina föräldrar gav mig, inte känt att det passar mig. Redan som mycket liten ville jag byta namn (då ville jag i och för sig heta Frankenstein, men det är en annan historia). Så jag har gått i tankar på att byta namn till ett som passar bättre med min identitet som hedning, men utan att komma till skott.

 

Det är väldigt vanligt att en konvertit byter till ett namn associerat med sin nya religion. Den som låter döpa sig i vuxen ålder och kommer från en annan religion tar ofta ett kristet namn och den som konverterar till islam tar ofta ett namn ur den traditionen. Liknande gäller för många buddhistiska och hinduiska riktningar (ISKCON, mer känt som Hare Krishna, är ett typexempel på det) samt för sikhismen. Inom nyhedendomen är kanske wicca den religion som är mest konsekvent; vid initiation i ett coven får alla ett nytt namn, men det är ett namn som oftast inte används utanför det wiccanska sammanhanget.

 

Hur är det då för oss? Tja, för många sedare finns ingen tydlig omvändelse och ingen initiation, på det sättet som wicca har. De ser inget behov av att byta namn för att markera en vändpunkt, eftersom de antingen ser det som att de så att säga alltid varit hedningar eller att bli hedning är en process utan tydliga steg.

 

Det finns dock sedare som tagit nya namn. Några använder dem bara med andra hedningar, medan andra väljer att byta namn i folkbokföringen. Bland mina vänner finns en handfull som använder religiösa namn. Flest kvinnor, intressant nog. Som jag nämnt ovan har jag själv funderat i många år på om jag skulle göra detsamma eftersom det skulle känns som en bekräftelse på den hedniska identitet som är så viktig för mig. Men vilket namn ska jag ta mig? Ett nordiskt namn, naturligtvis, men ska det vara ett gammalt etablerat namn som Karl, Hravnkel, Torbjörn, eller ett nykonstruerat som Freyalf, Fröulf, Odram? Ska det vara lätt att använda bland icke-hedningar eller är det viktigare att det reflekterar vad som är viktigast inom religionen för mig?

 

När jag träffade min fru hade hon redan tagit ett religiöst namn, och eftersom hon använde det på nätet var det under det namnet jag lärde känna henne. Nu kallas hon det av de flesta av sina vänner, och både jag och våra barn kallar henne för det. Jag använde länge Erik Ingevaldare som internetalias, ett namn som jag kunde relatera till, men det är aldrig någon som kallat mig för Erik. Eftersom jag dessutom har en god vän som heter Erik, och som är gode i samma godeord som jag, valde jag, när jag för ett par år sedan gjorde ett försök att verkligen ta ett religiöst namn, namnet Räv. Räven har flera andliga och personliga aspekter som tilltalar mig, och dessutom knyter det an till en namntradition i norden: Ulv, Björn, Orm, Rakke – för att nämna några.

 

Man kan väl inte säga att det har slagit igenom. Den enda som faktiskt kallar mig för Räv är en vän i Uppsala som jag mailar med sporadiskt, och som också valt att ta ett religiöst namn. Jag har inte i någon större utsträckning lobbat för att folk, eller i alla fall hedningar, ska använda mitt tagna namn. Kanske bottnar det i osäkerhet. Som med en tatuering kan man inte bara utan vidare ändra ett namn, det är något man förväntas bära resten av sitt liv. Men som med en tatuering, om man nu gärna vill ha en, så måste man ju välja ett motiv och gå till en studio för att få den gjord. För att citera en av dem jag pratade med inför det här blogginlägget: "Man måste bara ta ett beslut".

 

Men hur tar jag det beslutet? Det finns så många infallsvinklar, så många sidor att begrunda, så många skäl att ta det ena eller det andra beslutet. Räv låter inte särskilt bra på engelska. Erik är väldigt vanligt. Markus är det namn som alla mina vänner redan känner mig under, kommer någon verkligen att kalla mig något annat? Är ett namn som ingen kallar en ett riktigt namn? I slutänden måste man välja det som hågen säger är rätt.

 

Ett namn du får av dina föräldrar säger något om varifrån du kommer, men ett namn du själv tar dig säger var du är och vart åt du är på väg.

 

Erik Räv Skogsberg, gode i Götalands godeord

 

Läs hela inlägget »

Jag har på sistone flyttat en del. Inför hösten flyttade jag från hemmet i Stockholm jag växte upp i, till Uppsala där jag hyrde ett rum. Efter årskiftet flyttade jag igen, från Uppsala till Stockholm, där jag numera bor tillsammans med min pojkvän.

 

Att flytta hemifrån är att bli mer självständig, ta eget ansvar, men också att få mer plats att vara sig själv. Inklusive att bygga sina egna traditioner.

 

Även om mitt lilla gudastalle ser sig likt ut, med små avbilder av gudar och makter, så finns det en annan skillnad. Jag har inte ett eget rum att gömma min religion i, jag bor i en etta. Det får samsas med min sambos grejer. Det behövdes heller ingen övertalning till att pröva fira torshelgd. Jag kontrasterar detta med min förra pojkvän, som jag då planerade flytta ihop med. Då fick jag höra att jag bara hade hans tillåtelse till ett altare om det gömdes när det inte "användes", exempelvis i ett skåp. Min sed skulle få vara där på nåder, om den doldes.


Även om min nuvarande kille inte är hedning själv, så känns det ändå som om jag börjar bygga ett hedniskt hem nu. Forn sed får ta upp mer plats än "mitt eget rum", den får vara i alla rum i huset och synas.

 

- Emma Hernejärvi, vice ordförande

 

Läs hela inlägget »

För ett tag sedan hörde jag ett reportage i Studio Ett i P1 som handlade om hur Jehovas vittnen förhöll sig till personer som lämnat rörelsen eller blivit uteslutna. Det var ett skrämmande reportage. Jehovas Vittnens pressansvarige Göran Borglin förklarade för reportern att en sådan person skulle behandlas som luft, som om den inte existerade. Borglin citerade första korintierbrevet: Avlägsna den onde mannen ur er krets. Enligt Jehovas Vittnen kvalar du in som en sådan "ond man" om du t ex väljer att leva ut din homosexualitet, lämnar din tro på den kristne guden eller bara väljer att lämna trossamfundet. Att behandla personen som luft gäller även om "avfällingen" skulle vara ditt eget barn. Reporten hade naturligtvis svårt att förstå, men Göran Borglin förklarade att det handlade om lojalitet till den himmelske fadern. Så hänvisade han till Jesu ord i Bibeln: Den som är fäst vid far eller mor, mer än vid mig, är mig icke värdig. Den som är fäst vid son eller dotter mer än vid mig, är mig icke värdig.

 

Kärleken till gud skall stå över all annan kärlek.

 

Jag ryser. Vad är det för en religion som påbjuder att vi på detta sätt skall vända våra egna barn ryggen? Handlar det bara om en enda sekt – Jehovas Vittnen? Eller handlar det om hela kristendomen? Uppenbarligen refereras ju till citat i nya testamentet som betonar att vi skall ställa kärleken till gud framför vår egen familj. Men säkert tolkar olika kristna grupper dessa ord olika eller lägger olika mycket vikt vid dem. Och det verkar dessutom som att föreställningen inte enbart är begränsad till kristendomen eller ens de abrahamitiska religionerna.

 

Jag lyssnade på ett annat radioprogram, Människor och tro, även det i P1. Där fanns ett reportage med ett likartat tema, fast här handlade det om Hare Krishna-rörelsen. I reportaget skildrades hur barn inom Hare Krishna-rörelsen på 80- och 90-talen fick gå i speciella Hare Krishna-skolor i Sverige och Indien, där de regelbundet utsattes för våld och sexuella övergrepp. Daniel Lutz var ett av dessa barn som utsattes för övergreppen och som nu lämnat rörelsen och skrivit en bok om sina upplevelser. Han berättar att när han började tala om övergreppen, då tystades han ned. Ingen ville höra. Det han har svårast att förstå med sin mammas och pappas agerande, det var hur de kunde välja en gud framför sitt eget barn.

 

Vad det är för underliggande gudsbild som gör sådana här beteenden möjliga? Kan det ha att göra med en transcendent gudsbild, där gud anses stå över och bortom sin skapelse? Där andlighet blir något som ligger avsides den vardagliga världen? Då kan kärleken till våra medmänniskor hamna i kollisionskurs med kärleken till gud.

 

I en immanent gudsbild finns gudomliga istället i världen. Gudarna finns i naturen, i våra medvarelser, i våra medmänniskor. Det blir då en logisk omöjlighet att säga att jag väljer gud framför mitt barn, för varje gång jag blickar in i mitt barns ögon, så blickar jag in i det gudomliga. Det är i de svåra relationerna med mina medmänniskor som mitt gudsmedvetande tränas på allvar. Naturligtvis misslyckas vi ständigt att uttrycka kärlek och respekt i dessa relationer och i vissa fall kanske vi behöver gå skilda vägar då vi inte förmår leva med värdighet med varandra. Men det är en helt annan sak än att vända ryggen till någon vi älskar på grund av ett gudomligt påbud förmedlat genom en religiös grupps normer.

 

I mitt förra blogginlägg om Mayakalendern och olika profetior ifrågasatte jag värdet i att leva utifrån abstrakta idéer om framtida förutsägelser och förespråkade istället ett förhållningssätt där vi snarare blir intima med världen som den är. Jag märker att slutsatsen börjar närma sig något liknande i det här inlägget. Föreställningar om en transcendent gud kan lätt leda till att vi förnekar och vänder ryggen till den sinnliga, påtagliga världen och de påtagliga relationer vi har i vardagen. Jag tror att sådana föreställningar leder helt fel, både moraliskt och andligt. För när vi vänder oss bort från världen och från vardagen, när vi överger omtanken, respekten och omsorgen om våra medmänniskor och medvarelser, då vänder vi oss också bort från gudarna.

 

Henrik Hallgren, Gode i Svealands Godeord

 

Inslaget om Jehovas Vittnen i Studio Ett: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5384700

 

Inslaget om Hare Krishna i Människor och tro: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5352767

Läs hela inlägget »
Vintermakters tempel Vintermakters tempel

"Det spelar inte så stor roll var man bor, bara man är hemma inuti."

 

Så stod det på ett vykort jag hade på väggen i mitt rum på folkhögskolans elevhem, dit jag flyttade från föräldrahemmet. På den tiden var det i bästa fall en positiv affirmation, snarare än ett konstaterande. Det är sjutton år sedan, och många och stora saker har hänt sedan dess, både utom mig och inom mig. En av de största, vid sidan av att ha träffat min make och fått barn, är att jag har gått från frikyrkokristen till samfundsorganiserad hedning.

 

För en stund sedan kom vi (maken, stora sonen, lilla sonen, stora sonens Tor-docka och jag) hem från en kortare exkursion ut i den dalsländska naturen. I Åmål där vi bor behöver man inte gå så långt för att komma ut i den. Vädret var egentligen inget vidare idag, Sunna låg gömd bakom tjocka grå duntäcken, det var lite disigt över sjön och snön var kladdig av lenvädret. Stora sonen hade dock blivit lovad fika i skogen, och vi behövde hitta en lämplig blotplats för nästa högtid, så ut skulle vi.  

 

Jag har egentligen aldrig gillat skogen något vidare. Tvärt om har jag varit lite rädd för den, precis som jag är rädd för kalfjället och för havet (och för rymden, fast det är ett mindre problem i min vardag och sedutövning). Storskogen, kalfjället, havet - alla kändes de lite för stora, för vilda, för oberoende av mig. De var inte till för mig, jag kände mig en gäst, välkommen om jag visste att bete mig och hade ett försvarbart ärende, men för övrigt lämnad åt mina egna förmågor och kunskaper.

 

När jag var kristen var jag den kristne gudens barn. Jag följde (och avvek stundom ifrån) gränser, vägar och riktningsvisare som var anpassade för människor. Berättelsen om universum och allting var för mig frälsningshistorien om människans relation till den kristne guden. Allt som fanns var på något sätt gott eller ont, i förhållande till mig, utifrån de gränser jag hade fått mig givna av den kristna tron. Resan från detta tillstånd till det hedniska liv jag nu för har bland annat inneburit att jag idag sätter mina egna gränser. Och makterna lär mig, lite i taget att skogen inte är god eller ond, den bara är, precis som allting annat. Det är sant som jag tänkte förr; jag är välkommen, om jag vet hur jag skall göra. Skillnaden är idag tror jag mig själv om att veta det, eller kunna lära mig. Jag är inte längre ett barn i förhållande till en allsmäktig gud, jag är en växande mognande människa, med mera gemensamt med ett träd än med en konstruerad frälsningshistoria.

 

Insikten som makterna gav mig idag är att skogen, havet och kalfjället är de samma som de alltid har varit, oberoende av mig. Det är min egen förändring som tagit bort min rädsla och min känsla av hemlöshet i tillvaron. En plätt i skogen, där vi sätter oss hela familjen och dricker varm choklad, är inte en tillfällig inmutning för mänskligt liv. Den är ett heligt tempel som vi är välkomna att besöka, om vi beter oss höviskt mot de makter som råder där, lämnar minmala spår och andas djupa andetag i tacksamhet. Och det gör vi, ty sådan är vår sed.

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

 

Läs hela inlägget »

Det är inte många som känner sig på topp i februari. Ute är det rena polarvädret, solen syns sällan till och virusen far runt som flipperkulor mellan sina offer. Blekt ansikte med dålig hy och akut trötthet som inte tycks gå över hör till den årliga vinterdvalan. Halva bekantskapskretsen ligger nere i influensa, förkylningar och hälsobesvär som gör sig påminda när årstiden tagit ut sin rätt.


Samtidigt handlar den här tiden för mig om en nästan magiskt laddad förväntan som överträffar julen. Ännu är det kyligt och dött ute. Träd och jord slumrar tillsammans med oss, men det är fortfarande något i luften som har förändrats. Jag brukar jämföra det med ett stycke ur den klassiska barnboken Häxan och Lejonet, när de fyra barnen kommer till Narnia och först får höra talas om Aslan. Narnia ligger fortfarande under den Vita Häxans förtrollning och den eviga vintern råder. Men det ryktas nu i landet att Aslan ska komma med våren och ge livet åter till allt som slumrat i dödsdvala.
Visst är Narnia till stor del en kristen allegori, men för mig fungerar den alldeles utmärkt för att beskriva min väntan på våren. Man har börjat känna och se de första små tecknena. Vintergäck i rabatten. Ljuset som sakta återvänder, trots en och annan snöstorm som tränger sig emellan.


I väntans tider blir jag ofta påmind om vinterns alla sjukdomar. En del hedningar jag pratat med jämför virussjukdomar med jättarnas härjningar. Andra har en betydligt mer vetenskaplig syn på saken och oftast går vetenskap och religion hand i hand. För egen del använder jag mig friskt av båda delarna. Jag använder västerländsk medicin som en god grund och kompletterar med alternativ ur ayurvedisk och Yorubafolklig tradition. Ibland har det handlat om den fornnordiska seden att rista runor och sedan rista bort dem igen när målet har uppnåtts.


Det finns verkligen inte mycket källor att ösa ur när det gäller fornnordisk läkekonst. Ändå går det att se ett par grundläggande mönster. Sjukdomar kunde ses som orsakade av skadlig trolldom, skickade av människor eller andra väsen. För att förebygga eller bota, använde man sig troligen primärt av runristning, "läkehänder" eller galdersång. Läkekonsten hade också en egen gudinna. Hon hette Eir och var en av Frejas jungfrur på Lyfjaberget ("det läkande berget"). Hon kallades den bäste av läkare och hennes namn kan översättas till "nåd" eller "hjälp".


Mitt eget möte med Eir var väldigt stillsamt. En del väsen närmar sig människor aktivt. Andra står där och väntar tills man själv vänder blicken mot dem. Eir bara stod där i det ögonblicket jag började fundera på henne. För mig som av och till pysslat med läkekonst genom ayurvedisk och Yorubafolklig tradition i mer än tjugo år, var mötet väldigt förvånande. Inte ens all involvering med runorna som Freja och Loke så vänligt bistått mig med hade fört mig närmare den fornnordiska läkekonsten. Mitt möte med Nordens gudavärld sker främst genom Freja, Tyr och Loke, som alla förvisso kommer med sina egna former av läkande.

 

Men under en schamanresa i januari mötte jag henne, gudinnan Eir. Hon sjöng ett par galdrar för mig som jag skulle komma ihåg ifall någon fick feber. Hon tog upp en orm som slingrade sig kring hennes fötter och ormen förvandlades till en flöjt. Hon spelade en melodi som på något sätt motsvarade orden hon sjungit. Medan hon spelade formades runor på flöjten. Därefter kastade hon flöjten i en mörk liten skogssjö. Jag fick en känsla av att hon överförde sjukdomen till flöjten och kastade den i heligt vatten för att rena den och oskadliggöra det sjuka.


Givetvis kunde jag inte låta bli att leta upp gamla studieanteckningar om Norrön sed. De saker jag hittat kring Nordisk läkekonst var verkligen inte många.

 

Botandeformler var nästan alltid gestaltade som ett möte mellan botaren och patienten, samt en konfrontation mellan helaren och de destruktiva krafter som orsakade sjukdomen. Det stämde väldigt väl med hur Eir hade utformat galdrarna.


Därefter läste jag om den s k Hemdrupstaven hittats i en mosse på Jylland. Den är en halvmeter lång, gjord av idegran, i form av en flöjt och ristad med runor och figurer. Runorna lyder: "Den fygende (feberdjävulen?) fick aldrig gjort kål på dig, Åse, auaaubi."
Figurerna på staven avbildar en människa, flera djur, några abstrakta figurer, samt lönnrunor. Det finns också ormmönster på staven.

 

Det fanns flera andra referenser till Norrön läkekonst, men dessa ovanstående gjorde inte helt överraskande störst intryck på mig. Jag vet inte vart det leder, men jag kommer definitivt att använda den närmaste tiden till att utveckla mina kunskaper och söka upp Eir igen när det verkar vara tid för det.
Trots allt är vi mitt i den årstiden nu när fokus på läkande för min del känns som viktigast.

Andra som vill dela med sig av möten med Eir? Skriv gärna en rad! Jag är väldigt nyfiken på att höra fler berättelser om henne!

 

Hälsa och kärlek!

 

/ Alexander Bågenholm, Ledamot

 

Läs hela inlägget »
Saga Sunniva Berg Saga Sunniva Berg

Under helgen har mitt hem – en tvåa – invaderats av tretton lagom långväga besökare som har fått dela på ett golvutrymme motsvarande en större friggebod. Vi har handlat och lagat mat tillsammans, umgåtts, sjungit visor, grillat korv över öppen eld i en snöig slänt och spelat spel. Ingen har känt något behov av att slå på TV:n eller datorn för att fördriva tid.

 

Normalt sett är det mycket mer städat hemma och man snubblar inte över sovsäckar, böcker och stickningsprojekt vart man än vänder sig. Ändå är det mer hemtrevligt så här än när det är ordnat och tomt.

 

Vid sådana här tillfällen inser man också att människan inte är skapad att vara ensam.

 

Det är underbart bara att sitta och lyssna till ljudet av människors skratt och diskussioner, och det är betydligt mysigare att se sina splitternya kuddar spridda över golvet i en enda röra, istället för att se dem prydligt grupperade i soffan. Allt är förstås inte konfliktfritt och man kan sucka lite inombords över kaffebryggaren som inte stängs av, smulorna som inte torkas upp, mjölken som spills ut eller de högludda snarkningarna i natten, men på det stora hela är det ganska fantastiskt att för en gångs skull inte sitta själv.

 

Det finns idag otroligt många ensamhushåll i Sverige; många yngre och äldre som inte ingår i en inkluderande grupp i vilken man får vara precis som man är. En grupp som inte tycker att det är ett dugg pinsamt att dansa gatan fram och sjunga musikalvisor. En grupp som accepterar dig utan så mycket som en axelryckning fast du inte firar traditionella högtider och har citat ur Eddan på ditt kylskåp. När du i present sedan får en hemmålad kopp med små färgglada versioner av Nidhögg och Yggdrasil, är lyckan förstås total.

 

Att sitta inomhus under vintern och vänta på att ljuset och värmen ska komma tillbaka är definitivt roligare i sällskap med andra och jag kan verkligen föreställa mig hur viktig gemenskapen var för våra förmödrar och förfäder. Jag tror att dagens individualister har mycket att lära av tidigare generationer vad gäller grupprocesser och konsten att för en stund kunna sätta sina egna behov åt sidan för att glädja andra. Åtminstone har jag själv fått en övning i både tålamod (bara det här med att vänta på sin tur att duscha) och planering (vad ska vi egentligen äta till middag och vem ska laga den?). Några rader ur Eddan susar förbi medan jag ser hur de packar ihop sina saker för att åka tillbaka hem till Uppsala:

 

"Lång omväg till ovän är

Fast hans gård vid vägen vore;

Men till god vän går det genvägar

Vore han än fjärran faren..."

 

Och så är jag plötsligt alldeles oerhört tacksam över att de har tillbringat ett par timmar på tåg bara för att få sitta en helg hopklämda i min tvåa...

Läs hela inlägget »

När jag senast skrev ett inlägg på den här bloggen hade den första snön fallit över mitt Vättlefjäll och jag beskrev den lättnad jag kände över det. När jag nu åter fattar den proverbiala pennan håller snön istället på att försvinna efter några dagars regnigt blidväder, som i sin tur föregicks av ett par veckor med kyla långt under nollan.

 

För mindre än en vecka sedan, när det fortfarande var tio minusgrader, besökte jag en kär blotplats där jag firar Valborg årligen. Det gick fort att gå dit, eftersom jag inte behövde följa några stigar, utan helt enkelt gick över sjön som den ligger vid. Platsen var tom, stilla och tyst. Lite som den där gamla reklamfilmen där ett höstklätt par återvänder till platsen där de firat midsommar, fast utan Tommy Nilssons röst i bakgrunden.

 

Det var ovant att se platsen i vinterskrud. Jag har aldrig sett den sådan, och den kändes annorlunda. Det var som att komma till en ny plats, skapad av att tiden förflutit.

 

Herakleitos påstod att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger, men det kan jag inte riktigt hålla med om, annat än på ett strikt fysikaliskt plan där jag kan se genomströmningen av vattenmolekyler som signifikant.

 

Känslomässigt ser jag i stället den där blotplatsen som densamma, varje Valborg när jag besöker den. Nu, i januarivintern, var det däremot en ny plats för mig. En plats där minnen bor, men på ett helt annat sätt än på försommaren.

 

I vinterns stillhet sköljde en mängd minnen från platsen över mig. Här träffade jag min sambo. Här har jag sovit under bar himmel. Här lärde jag känna många av mina vänner. Här har jag grillat mat över öppen eld. Här har jag trotsat den sista aprilkylan, klätt av mig alla kläder och simmat ut till den plats där jag nu stod och sedan sprungit mig torr på stranden. Minnen som inte riktigt ryms när man har ett nytt majblot att fira, i den där fantastiska försommarnatten då allt ligger öppet.

 

Som jag skrev i mitt förra inlägg ger vintern mig möjlighet att tänka längre tankar. Det är kanske för att det är så stilla i nuet. Precis så kände jag i alla fall när jag stod där på sjön och tittade på blotplatsen.

 

Kanske hörde jag ändå Tommy Nilssons röst där någonstans på fjället.

 

Här bor nu allt det jag minns och bevarar,
dagar jag levt och dom vänner jag saknar...

 


Martin Domeij, rådsgode

Läs hela inlägget »
Etiketter: vinter, kyla, känslor, mörker
Altare från blotlaget Härdens disablot 2011, Firse sten, Falköping. FOTO: Nathalie Otterberg. Altare från blotlaget Härdens disablot 2011, Firse sten, Falköping. FOTO: Nathalie Otterberg.

Jag sitter och bläddrar i min almanacka. Om några veckor infaller Disa, en av de åtta stora högtiderna inom seden. Jag sitter och funderar över när vi ska fira den i det blotlag jag tillhör. Som så ofta med våra högtider och blot är det inte det exakta datumet som är det betydelsefulla, det är ofta praktiska hänsyn som spelar in när vi bestämmer oss för att samlas och blota. Ibland kan det bli ett väldigt pusslande. Helger är oftast mer praktiska för firande än vardagskvällar, men inte alltid.

 

Disablot håller vi någon gång i början av februari. Den tredje februari har Disa namnsdag i kalendern. (Det är dessutom en söndag i år, så det skulle kanske kunna passa?) Vill man fira något senare är det Alla hjärtans dag den 14:e. Somliga hedningar har lanserat tanken på att föra in det sekulära Alla hjärtans-firandet i Disa som högtid. Jag tilltalas av den tanken. Vi har flera år haft just röda geléhjärtan som blotgåvor, just på Disa.

 

Annars är Disa en högtid som kan vara lite svår att sätta fingret på. Jag har ofta funderat på varför det är så. Våra högtider är ju kopplade till årshjulet, till årstidernas växlingar. Kanske är det just så att det som händer i naturen vid den här tiden är lite vårt att lägga märke till om man inte tittar noga? Det är kallt, snön ligger allt som oftast som ett täcke över marken. Naturen förefaller fortfarande som i vila.

 

Men någonting händer ändå, även om vi inte ser det ännu. Därför handlar Disa på många sätt om att gå i väntans tider. När vi talat om detta i samfundets gode/gydjering har vi talat om högtiden i termer av graviditet. Jorden är liksom gravid med den vår och den sommar som ska komma. Den är inte här ännu, men snart. Med den utgångspunkten blir det naturligt att vi i dsatid lägger vårt fokus på de kvinnliga makterna. Det betyder också att Disablotet är särskilt lämpat för att uppmärksamma och helighålla eventuella graviditeter som kan vara på gång i gruppen.

 

I vårt blotlag har vi också valt att göra disafirandet till en parallell till alvablotet. I alvablotet blotar vi till de som gått före oss, de som är döda. I disablotet vänder vi oss till de som kommer efter, till de som inte är födda ännu. Beroende på hur man ser det är de kanske samma, men hur vi kallar makterna har också betydelse för hur vi möter dem. I Disa, i väntans tid, är det livet som ska komma som står i fokus. Vi längtar alla så...

 

Nu ska vi bara se om vi kan få ihop ett bra datum...

 

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord, samfundets ordförande

Läs hela inlägget »
Etiketter: blot, disa, liv, gemenskap, årstider
Hedniskt bröllop i England 2011 -- Fotograf: Richard Harding Hedniskt bröllop i England 2011 -- Fotograf: Richard Harding

Nyligen la en arbetsgrupp inom Centerpartiet fram ett förslag till nytt partiprogram. Det inslag som väckt allra mest uppmärksamhet är förslaget att arbeta för en antalsneutral äktenskapslag; med andra ord skulle alltså Centern arbeta för att göra polygami tillåtet i Sverige. "Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar."

 

FSS har, såvitt jag vet, ingen hållning i frågan, så det jag skriver här är min egen uppfattning. Om beslut skulle tas, av råd eller årsting, för hur vi gydjor och godar ska förhålla oss till flersamma relationer (flersamhet, bildat till ord som ensam och tvåsam) kommer jag naturligtvis rätta mig efter det, men tills dess följer jag mitt eget huvud, och jag har inga problem med att genomföra en vigsel för fler än två personer.

 

Polyrörelsen (av polyamori alltså "mångkärlek") är en rörelse av människor som vill leva i flersamma förhållanden. Polygami är äktenskapsformer där fler än två människor gifter sig, vanligen polygyni (en man med flera kvinnor) eller polyandri (en kvinna med flera män). Polygyni praktiseras eller har praktiserats inom många kulturer och samhällen runt om i världen. Idag är det främst vissa muslimer och vissa mormoner som lever så, men samma samlevnadsform har funnits i Norden. Att ha frillor var inte ovanligt bland högreståndsmän på vikingatid och medeltid, och då frillors rättigheter reglerades i lag och frillobarn hade viss arvsrätt är det rimligt att jämställa med andra former av polygyni. SAO anger ordet "bihustru" som synonym till frilla, vilket rimligen måste anses betyda att det rör sig om en form av polygami.

 

Det är dock inte den typen av polygyni, frilloskap eller mostsvarande jag pratar om när jag pratar om polyrelationer eller flersamhet. Ett äktenskap är mer än ömsesidig kärlek, det är ömsesidiga åtaganden och förpliktelser. För att jag skulle känna mig bekväm att genomföra en religiös vigsel mellan fler än två personer måste det vara tydligt att alla inblandade är villiga att leva upp till sådana förpliktelser och att man vill hjälpa och stödja varandra och ta hand om varandras barn. Alltså, att alla gifter sig med varandra, snarare än att en person gifter sig med flera.

 

I ett öppet förhållande, alltså där båda parter har lov att ha sexuella relationer med andra, behöver inte regleras i lag eller stadfästas i offentliga handlingar och ritual. Det är en överenskommelse mellan de inblandande människorna. Samlevnadsformer som innebär familjebildning och gemensamma hushåll är däremot viktiga att reglera eftersom det påverkar människor och framförallt barn. Om jag skulle viga en flersam relation skulle jag vilja att de satte sig ned med mig och diskuterade hur de tänkte lösa till exempel en eventuell skilsmässa. Tråkiga saker att tala om för dem som vill gifta sig, men nödvändiga eftersom det inte finns färdiga lösningar i lagen.

 

Jag vill avsluta det här långa inlägget med att poängtera att jag inte är ute efter att propagera för flersamhet, utan för rätten att leva flersamt. Jag ser inga hinder för att flersamt äktenskap ska kunna ingå i Seden, men jag är nyfiken – finns det hedningar som efterfrågar det? Är du hedning och polyamorös? Kommentera gärna och ge din syn på ämnet.

 

Markus Skogsberg, Gode i Götalands godeord

 

UPPDATERING: Efter en diskussion med ett par kollegor känner jag ett behov av att förtydliga mig. När jag skriver att en relation inte behöver regleras i lag eller stadfästas i offentliga handlingar och ritual menar jag varken att det vore fel eller mindre nödvändigt för dem som vill göra det.

Läs hela inlägget »
Emmas tempel till Frey i spelet Minecraft. Emmas tempel till Frey i spelet Minecraft.

Detta är frågan jag har ställt mig. För handlar blotet om det materiella man ger, eller om tanken och tiden bakom? Kan det variera? Jag har sett folk dedikera sånger och dikter till gudarna, och sajten Cirkus Eros kallar sig själv "ett blot till Frej och Freja". Här börjar vi närma oss ett digitalt blotande. Kan man känna helighet även när man inte gör något fysiskt?

 

Jag har prövat att bygga tre tempel i det populära spelet Minecraft. Mitt första försök var en konstruktion åt Frej. Byggnaden ligger bredvid en djungel och har väggar och tak av glas. Inuti växer ett trädskott, och i en kista kan jag lämna blotgåvor. Utanför templet har jag planterat säd som aldrig ska skördas. På en annan server byggde jag först ett stort tempel för Oden av sten, och med en björk växande i en innergård. Templet har ett separat sejd/meditationsrum, dekorerat med "eh"-runan på rummets långsida. Salen för blot har en avbildning av Oden, gjord av sten och blå ull. Mitt tredje försök var en liten harg för Siv och Tor, men jag måste säga, jag blev inte särskild nöjd med den.

Kan den tid, och de spelresurser jag lagt ner i Minecraft åt gudarna glädja dem? Eller måste blotgåvor vara sådant som gudarna själv skulle tänkas att ha nytta av? Spelar Frej Minecraft, har han nytta av de digitala frön och brödlimpor jag har blotat?

 

En annan intressant fråga är hur polyteism framställs i spel. Vissa spel, så som Elder Scrolls-serien, har ett system av gudomar som tillbes av olika karaktärer i spelet. Själv är jag mer bekant med Dwarf Fortress, där varje spelare får en slumpvis genererad fantasyvärld när de börjar spela. Legender, historiska händelser, namn och platser är alla framslumpade. Detta inkluderar världens gudar som spelets dvärgar hedrar, bland annat genom att tillverka statyer och ristningar föreställande dem.

 

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, annat än att öppna upp för en diskussion. Kan den digitala världen, som blivit så stor del av mångas vardag, också ha plats för heliga handlingar och mytologiskt berättande?

 

Emma Hernejärvi, rådsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: frey, tempel, blot, internet

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter