Kartan och terrängen

Hej! I detta andra inhopp här på bloggen tänkte jag skriva lite om olika läsningar av Eddan (och andra myter), och hur dessa nedskrivna porträtt av gudarna påverkar vårt möte med dem här och nu.

Den norröna mytskatten är rik och varierad, och består bland annat av verk som exempelvis de bägge eddorna (framöver tillsammans kallade "Eddan", för enkelhetens skull), islänningasagorna, olika förkristna epos som exempelvis Beowulfkvädet och den skandinaviska folktrons många föreställningar och sägner.

I min mening har dessa berättelser och legender en självklar plats i världslitteraturens kanon, jämte verk som Odyssen, Illiaden, Tusen och en natt, Gilgamesheposet, Arthurmyterna, de indiska vedorna och en rad andra klassiker. Förutom att vara så pass välskrivna att de, trots sitt ibland lite gammalmodiga språk, lockar nya läsare och fanskaror med varje ny generation, ger de oss de ovärderliga inblickar i våra skandinaviska förfäders och -mödrars föreställningsvärld(ar). De är fönster mot historien, och tecknar fascinerande bilder av ett helt kosmos befolkat av asar, vaner, jättar, dvärgar, alver, oknytt med mera.

För många människor här och nu är myterna också nycklar till ökad självinsikt, och större förståelse av tillvaron och den andliga aspekten av livet och världen. Visst har mycket, kanske det allra mesta, förändrats sedan de gamla skalderna och völvorna för allra första gången berättade om de nio världarna, och de väsen som bor i dem. Samtidigt är mycket av det som ryms i myterna helt enkelt tidlöst, sådant som alltid kommer kännas relevant. På många sätt är vi ju trots allt av samma skrot och korn som de som levde i det förkristna Skandinavien. Tillvarons grundläggande villkor är på många plan desamma, nu som då, vilket innebär att myterna än idag har viktiga saker att berätta. Det är stora, episka frågeställningar och berättelser, som helt enkelt inte går ur tiden. Om liv och död, om livet efter döden, om makterna, om hur världen och verkligheten är betingad, om rätt och fel och etik och moral, för att nämna bara en handfull teman och motiv.

Samtidigt, tänker jag, är det viktigt att komma ihåg att de skrivna myterna är just det: myter. De är skildringar av stora, existentiella skeenden och väldiga krafter och makter – skildringar som har för avsikt att förminska enorma draman och processer. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt menar "förminska" som i "håna" eller "nedvärdera". Istället menar jag att myterna förminskar de stora frågorna i den bemärkelsen att de – just genom att vara berättelser – gör det som annars riskerar att bli för stort, abstrakt eller svårgreppbart mycket lättare att ta in, bearbeta och tala om. Det existentiellt överväldigande blir tydligt avgränsat och därmed enklare att utforska på ett givande sätt. Vidare var skriften ännu mycket ovanlig i det förkristna Skandinavien, så sagor och myter var ett sätt, kanske det enda sättet, att låta visdom och information överleva generationsskiften Man kan också tänka sig att det i och med kristendomens intåg blev rent farligt att tala öppet om Oden, Tor, Freja, Yggdrasil och ragnarök, men att kyrkans män kanske såg med blidare ögon på sagor och myter om onkytt, jättar med mera. Det skulle i sådana fall delvis förklara varför den förkristna verklighetsuppfattningen endast överlevt i form av just myter.

Min gissning är att detsamma kan sägas om karaktärerna i myterna. Om Oden, Tor, Frigg, Freja och alla andra makter som idag dyrkas av bland annat Samfundet Forn Sed Sveriges medlemmar. Min teori är att Eddans gestalter och skeenden är avbilder, tänkta att förmedla olika koncept på ett begripligt sätt. Jag tror att det handlar om enorma krafter och makter som i myterna getts mänskliga attribut och egenskaper som namn, yrken, språkbruk och så vidare. Attribut och egenskaper som är typiska för de tider och kulturer som ger upphov till myterna – i det här fallet vikingatidens/den tidiga medeltidens Skandinavien. Dels tror jag att det, som med myterna i stort, blir enklare att ta till sig något så stort och omvälvande som till exempel döden, om döden gestaltas som en individ (Hades, Karon, liemannen, Hel, Valkyrior, Valfadern etc.). Dels tror jag att det är allmänmänskligt att tillskriva omgivningen och tillvaron mänskliga drag. Vem har till exempel inte någon gång svurit åt krånglande hemelektronik, som om prylarna varit levande personer? Vi kan helt enkelt inte annat än se världen ur ett mänskligt perspektiv. Därför ligger det nära till hands att tillskriva även icke-mänskliga väsen mänskliga namn, mänskliga känsloregister, mänskliga drivkrafter (som hämndlystnad, passion, kåthet, ärelystnad, sorg med mera), mänskliga relationer, släkt- och familjebildningar. Principen är densamma oavsett om det icke-mänskliga utgörs av asar, vaner, katter, hundar, fiskar, verktyg, möbler, mobiltelefoner eller vad det nu kan vara.

Vad försöker jag egentligen säga med allt det här? Är det här bara ett brandtal för ateism, dolt bakom en massa hyllningar till vikingarnas främsta skalder och sagoberättare? Inte alls. Jag är och förblir en agnostisk hedning – jag kan inte säga att jag med hundraprocentig säkerhet vet huruvida maktena finns eller inte finns, men jag väljer att tro att de gör det. Sen kan man ju såklart diskutera vad som egentligen menas med "gudar" och "makter", hur dessa väsen (och om de alls är väsen i bemärkelsen tänkande livsformer som du och jag) är betingade och så vidare. Men det är separata diskussioner som får tas vid ett andra tillfällen.

Hur som helst så har jag svårt att tänka mig att makterna, även om vi så ponerar att de s.k. hårda polyteisternas gudsföreställningar som ligger närmast verkligheten, faktiskt är och ter sig på exakt det som de skildras i Eddan eller fornaldasagorna. Låt säga att Tor och Oden inte är några diffusa "krafter", några metaforer, jungianska arketyper eller något annat bildligt, utan helt verkliga gudomligheter med eget medvetande, som existerar någonstans i de nio världarna (förslagsvis Asgård). Om nu så är fallet: varför skulle så mäktiga, visa och driftiga gudar som dessa välja att dröja kvar i ett slags evig järnålder? Är det inte mer troligt att Oden, Tor och de andra låter och ser ut som de gör i Eddan, därför att de människor som först nedtecknade dessa myter lät som Snorre Sturlasson och bar ringbrynjor, rundsköld och yxa? Har de hårda polyteisterna missuppfattat makternas natur kan vi på en gång konstatera att Eddans skildringar inte är direkt dokumentära. Nej, hur jag än vrider och vänder på det hela känner jag mig ytterst främmande för bokstavliga läsningar av myterna.

Min tes är alltså inte att makterna "bara är sagofigurer", utan att sagorna är en sak, makterna är en annan. Även om det såklart faktiskt finns ett överlapp, och de ibland kanske är samma sak. För att jämföra med vardagsnära exempel så tänker jag mig att makterna förhåller sig till myterna som ett övergångsställe förhåller sig till Herr Gårman-skylten, eller en atlas till det faktiska landskapet. Även om såväl en vägskylt, en atlas och en bok med myter kan vara ovärderliga, beroende på sammanhanget, är det viktigt att hålla isär avbilden från det avbildade. Annars löper man risk att stirra sig blind på avbilden i sig. Någon som står kvar och blänger på vägskylten kommer ju aldrig över gatan, och den som aldrig lägger ifrån sig kartboken kommer aldrig uppleva naturen fullt ut. För stort fokus på de gamla legenderna riskerar, ironiskt nog, att göra det svårt att fullt ut dra nytta av allt det seden har att erbjuda. För om man hela tiden förväntar sig enbart en rödskäggig man med en stor hammare, dragen av en vagn med två getter, riskerar man kanske att missa Tors närvaro när han besöker en i andra skepnader. För stort fokus på den norröna mytskatten gör det också svårare att göra jämförelser mellan olika mytologier och traditioner, eller på annat sätt bygga vidare på det som våra förfäder och -mödrar gav oss i skänk.

Med det sagt så är jag djupt fascinerad av, och mycket förtjust i, de gamla myterna, men det har förhoppningsvis redan framgått. Jag skulle definitivt inte avråda någon från att läsa dem. Tvärtom. De är ovärderliga ingångar till en djupare andlig praxis, goda inspirationskällor för den moderne hedningen/asatroenden och därtill mycket allmänbildande läsning. Jag konsulterar ofta dessa gamla historier för ökad insikt och förståelse av vad det är att vara människa i Midgård. Men till syvene och sist tror jag att det handlar om att försöka hitta en balans, mellan äldre tiders myter och det aktiva utövandet av seden. Att i någon mening våga hålla en viss distans till myterna så att man inte missar skogen för alla trän. För Eddan och myterna i alla ära, men makterna finns ju här och nu.

Love Kölle, Samfundsmedlem

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln