Urds väv- tankar om forn sed

2013 > 11

 Ämnet blotlag togs upp under årets rådshelg och väckte både frågor och svar. Det här inlägget redogör för de svar som gavs på frågor som väcktes inom ämnet under rådshelgen. Det här inlägget ger just dig en fråga och efterlyser just ditt svar.

Det klubbades en ny policy under rådshelgen. Inom ett dygn efter att ett blotlag ansökt om anslutning till samfundet skall Rådet skicka ett svarsmail. Svaret från Rådet till ansökande skall meddela vilket rådsmöte ansökan kommer att behandlas på. Sedan väcktes frågan om hur ett blotlag faktiskt ansöker om anslutning. Jag fick i uppgift att skapa en formell ansökningsblankett om anslutning av blotlag till samfundet, vilket jag gjort. Som komplement till ansökningsblanketten har jag skrivit ett förslag på bilaga med de rättigheter och skyldigheter som följer med en anslutning till samfundet. Blanketten och bilagan har skickats till Rådet och väntar på att bli behandlade. Av de blotlag som idag är anslutna till samfundet, fanns ett frågetecken kring vilka som faktiskt är aktiva. Goderingen fick i uppgift att undersöka vilka anslutna blotlag som i verkligheten fortfarande finns. Inte minst väcktes frågan om vad ett blotlag är. Definitionen baseras inte det minsta på blotandet i vår stadga. En sådan redogörelse lyser med sin frånvaro i § 28:

Ett blotlag är en lokal sammanslutning av personer som utövar seden tillsammans. Blotlagen bildas på frivillig basis och kan ansöka till rådet om att bli knutna till samfundet. Ett blotlag som är knutet till samfundet är skyldigt att bedriva sin verksamhet i enlighet med samfundets stadgar. Blotlaget har rätt att söka ekonomiskt och kunskapsmässigt stöd från samfundet.

I ett blotlag kan även personer som inte är medlemmar i samfundet ingå så länge dessa ställer sig bakom samfundets stadgar och värderingar.”


Som rådsmedlem, din tjänare och representant, vänder jag mig nu till dig.

Vad är ett blotlag?

Ditt svar är väldigt värdefullt för mig som förtroendevald.
Det är din bild av vad samfundet är och borde vara som jag skall rota mitt ämbete i. Den bilden skall tillsammans med alla andra medlemmars utgöra Rådets tjänstgörande för det samfund vi tillsammans utgör. Det samfundet skall gagnas i möjligaste mån tills det är dags att lämna över stafettpinnen, kanske på nästa årsting. Om du inte fått reda på det ännu, så kommer årstinget hållas i anslutning till vårblotet i Uppsala 2014. Jag hoppas att vi ses där.


För medlemmarna!

Carl Lundbäck, ledamot

Läs hela inlägget »

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Läs hela inlägget »
Etiketter: alvablot, forn sed, sång

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Arkiv