Cirkeln - den perfekta matematiska figuren
Det kan tyckas sorgligt när det sista lövet har fallit, när världen är grå, kal och mörk, och de där ljumma sommarnätterna vid Gotlands ringmur känns oändligt avlägsna. Jag väljer nog ändå att sätta mig ute på trappen, blicka upp mot den fagra Natts mörka, stjärnprydda hår, och tänka på hur lyckligt lottade vi är här i det "ödsliga nord", som får uppleva skiftena kring fyra årstider och se världen skenbart dö för att sedan födas på nytt.
En amerikansk vän till mig, Matt, har vanligtvis sitt hem i Kalifornien – vilket jag är tveklöst övertygad om att många vinterglåmiga svenskar offra sin samling av Marimekkoporslin för – men istället för att hylla det ständiga solskenet och de långa stränderna, längtar Matt till... Sverige. Han menar att vi ska vara tacksamma som har vintrar, vårar och höstar; som får uppleva både singlande snö, färgsprakande löv och skogar fulla av vitsippor. Bara sol och värme, menar han, blir ganska trist i längden.
Att en cirkel måste slutas för att vara komplett är förmodligen de flesta matematiker överens om (men man ska aldrig ta något för givet; trots allt kan även matematiker vara oberäkneliga). För mig är det här kretsloppet med fyra årstider en sådan komplett cirkel. Det går egentligen inte att säga var strecket till cirkeln ska börja dras – vid tolvslaget på nyår, vid sommarsolståndet, vid vintersolståndet, när den första tussilagon slår ut? – eller var det ska avslutas. Cirkeln är färdig först när alla årets delar ringats in. Inget kan uteslutas.
Inom till exempel hinduismen ses världen som en ständigt upprepande cirkel, även om tidsåldrarna här är oändligt långa. Tänk dig att en fågel vart tusende år flyger till ett berg av diamant och vässar näbben mot dess yta. När berget är helt nedslitet, har en tidsålder gått. Plötsligt verkar vår lilla cirkel av vår, sommar, höst och vinter mycket kort!
Hinduerna håller också förstörelse för lika centralt som skapande. Guden Shiva, som symboliserar fruktbarhet, kan också förstöra världen med sin destruktiva dans; på samma sätt som hans milda hustru Parvati ibland förvandlas till den fruktansvärda Kali, som ödelägger allt i sin väg.
Inom forn sed ses trickstern Loke inte sällan som kontroversiell, då han inte bara är den som sviker förtroenden och förstör det som är vackert och fungerande för sitt eget nöjes skull, utan också den som bidrar till Ragnaröks ankomst. Men behöver detta nödvändigtvis ses som något av ondo? Efter Ragnarök kommer ju en ny och bättre värld och mildare tider, precis på samma sätt som våren följer vintern.
Kanske behöver vi se på världen och oss själva med andra ögon. Man behöver kanske inte sträcka sig så långt som att se fram emot novembermörkret, men däremot acceptera det som en del av kretsloppet – precis som man kan välja att lugnt acceptera att de där vita hårstråna börjar komma (mina första tittade fram jag var tretton). Att en cirkel sluts betyder ju ändå att något blir komplett, vare sig det handlar om matematik, dagen, månfaserna, året eller livet i stort.
Så kom an, nordiska mörker, jag är beredd. Vi är ju trots allt gamla vänner, du och jag, och jag är glad att du är en del av min värld och att du bidrar till att göra varje årscirkel fullkomlig.
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Jocke drage » Att se på väven: ”Fenris ulvens kätting vet vi ju vad den gjordes av, Och vilka som gjorde den. Så..”
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
hälsa video utbrändhet mat konst ägg skola ödet symbol äktenskap tyr grunna mimameid sigurd fafnesbane nyckelord dakota access kurs skade myter, vetenskap, ymer uppfostran älvor inkluderande jolner helig plats ting skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor frågor vardag påsk metoo polygami vanadis storm internet feja personlig sed djur nutid gud standing rock asynja landskap värderingar toreblot insida sekulär ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation vårfrudagen november bifrost tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap blotlag tomhet tankesmedja ursprungsfolk studier fulltrogen vårdande monokultur moder midgård sociala medier skålgropsten liberal kommunikation tradition äring ragnarök modern hedendom lusse interreligiöst rune forssén myter sommarsolstånd medlemmar kyla etik kultur bön förmödrar solvända helighet historisk sed vårblot politik asatro gamla uppsala carl lundbäck sång förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati frigg andlig erfarenhet sed gudar känslor samfundet forn sed sverige jul alvablot liv polyteism forn sed natur barn personlig berättelse blot livsåskådning religion andra religioner ritual per lundberg gerd freja yggdrasil vinter mångfald skalleper höst gemenskap död jord mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen årstider gudsbild disa högtider frey urd lucia traditioner monoteism midsommar faq oden alver stockholm bröllop årsting emma hernejärvi samhälle hedningar disablot förfäder lek vinternätterna berättelse folkräkning förnimmelse julafton väven bronsålder utbildning heliga platser rådet frej kläder val gåva ordning och kaos morsdag hallar monogami torshammare gydja tolerans feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi mytologi industrialism hlodyn jättar gudamakter sejd alva påvestenen edsring kristendom religionsfrihet registrerat blota tacksamhet begravning konferens föda nationalistisk eugene gendlin dröm ekologistisk kropp eir mångkultur förstörelse väv media skuld makter hiero gamos siv jötnar tjänstgörande ukraina göteborg tranafton jämstäldhet ogrundand misstänksamhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi