Cirkeln - den perfekta matematiska figuren

 

Det kan tyckas sorgligt när det sista lövet har fallit, när världen är grå, kal och mörk, och de där ljumma sommarnätterna vid Gotlands ringmur känns oändligt avlägsna. Jag väljer nog ändå att sätta mig ute på trappen, blicka upp mot den fagra Natts mörka, stjärnprydda hår, och tänka på hur lyckligt lottade vi är här i det "ödsliga nord", som får uppleva skiftena kring fyra årstider och se världen skenbart dö för att sedan födas på nytt.

 

En amerikansk vän till mig, Matt, har vanligtvis sitt hem i Kalifornien – vilket jag är tveklöst övertygad om att många vinterglåmiga svenskar offra sin samling av Marimekkoporslin för – men istället för att hylla det ständiga solskenet och de långa stränderna, längtar Matt till... Sverige. Han menar att vi ska vara tacksamma som har vintrar, vårar och höstar; som får uppleva både singlande snö, färgsprakande löv och skogar fulla av vitsippor. Bara sol och värme, menar han, blir ganska trist i längden.

 

Att en cirkel måste slutas för att vara komplett är förmodligen de flesta matematiker överens om (men man ska aldrig ta något för givet; trots allt kan även matematiker vara oberäkneliga). För mig är det här kretsloppet med fyra årstider en sådan komplett cirkel. Det går egentligen inte att säga var strecket till cirkeln ska börja dras – vid tolvslaget på nyår, vid sommarsolståndet, vid vintersolståndet, när den första tussilagon slår ut? – eller var det ska avslutas. Cirkeln är färdig först när alla årets delar ringats in. Inget kan uteslutas.

 

Inom till exempel hinduismen ses världen som en ständigt upprepande cirkel, även om tidsåldrarna här är oändligt långa. Tänk dig att en fågel vart tusende år flyger till ett berg av diamant och vässar näbben mot dess yta. När berget är helt nedslitet, har en tidsålder gått. Plötsligt verkar vår lilla cirkel av vår, sommar, höst och vinter mycket kort!

 

Hinduerna håller också förstörelse för lika centralt som skapande. Guden Shiva, som symboliserar fruktbarhet, kan också förstöra världen med sin destruktiva dans; på samma sätt som hans milda hustru Parvati ibland förvandlas till den fruktansvärda Kali, som ödelägger allt i sin väg.

 

Inom forn sed ses trickstern Loke inte sällan som kontroversiell, då han inte bara är den som sviker förtroenden och förstör det som är vackert och fungerande för sitt eget nöjes skull, utan också den som bidrar till Ragnaröks ankomst. Men behöver detta nödvändigtvis ses som något av ondo? Efter Ragnarök kommer ju en ny och bättre värld och mildare tider, precis på samma sätt som våren följer vintern.

 

Kanske behöver vi se på världen och oss själva med andra ögon. Man behöver kanske inte sträcka sig så långt som att se fram emot novembermörkret, men däremot acceptera det som en del av kretsloppet – precis som man kan välja att lugnt acceptera att de där vita hårstråna börjar komma (mina första tittade fram jag var tretton). Att en cirkel sluts betyder ju ändå att något blir komplett, vare sig det handlar om matematik, dagen, månfaserna, året eller livet i stort.

 

Så kom an, nordiska mörker, jag är beredd. Vi är ju trots allt gamla vänner, du och jag, och jag är glad att du är en del av min värld och att du bidrar till att göra varje årscirkel fullkomlig.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln