Urds väv- tankar om forn sed

2015



Vintersolstånd - Vintetvända - passerar och ett nytt år börjar röra sig i livets cykliska förlopp.
Vintergatans centrum, Sol och Jord är i linje med varandra vilket ger en energipuls av kosmisk kraft eller energi i de subtila energidimensioner. Det vill säga de flöden som finns i Livsväven.
Makter är i firande med människa för året som gått, för alla gärningar som genomförts, alla julklappar under julgranar kan ses som Blot/offergåvor fån året som läggs vid Världsträdets fot i glädje och tacksamhet. Kraften i gärningar stiger i stammen upp till högre medvetande och stora Helheten och lyser likt en stjärna. Såsom fixstjärnan Himlaspiken, oftare känd som Polstjärnan, som på andligt plan ger människa en fast punkt att navigera efter för sina val i livet och för att kunna hålla koll på vart en är på väg.
Makter gläds med människa i Juletid.

Hell Jollnir!
Hell Frigga!
Hell Balder!

 

/Per Lundberg

Läs hela inlägget »
Trollkyrkobergssjön, Tiveden. Foto: Per Lundberg Trollkyrkobergssjön, Tiveden. Foto: Per Lundberg


Hur doftar hedendomen?
Doften av vår i Uppsala
av regn över Djurgårds Brunn
som en brasa att samlas kring
Hur känns min sed?
Som grov bark på ett gammalt träd
och svalkan av edsringen i min hand
Hur smakar min tro?
Den smakar likt sött, sött, mjöd

Emma Hernejärvi,
redaktör för Mimers Källa

Läs hela inlägget »
Gydjan Birka Skogsberg inleder ett blot med kulning Gydjan Birka Skogsberg inleder ett blot med kulning

Ganska ofta får jag frågan hur man blotar. Vilken utrustning behövs? Vilka handlingar ska utföras? Den grupp bestående av samfundets godar och gydjor som kallas goderingen har utformat en blotordning där blotets olika steg beskrivs. Inte som dogmer men som riktlinjer och vägledning. Blotets yttre former och steg är viktiga, och därför är det bra att det finns en sådan blotordning och andra beskrivningar av hur ett blot kan gå till.

Men sedan finns ju det där ”andra”. Det som inte riktigt går att ta på. Den inre dimensionen. Blotets insida. Om inte denna insida finns närvarande så händer faktiskt ingenting meningsfullt. För det är just denna insida som är det meningsbärande. Det handlar om erfarenheten av kontakt – med sig själv, makterna, platsen och övriga deltagare.

Jag tycker vi talar alldeles för lite om denna inre dimension. Kanske är det för att vi anser att det är så personligt att det därför är svårt att tala om. Det ligger också i dess natur att det är svårt att ringa in. Det flyr undan tydliga kategorier. Det går inte att fånga och nåla fast med slutgiltiga ord för att det är någonting mer än dessa ord.

Psykologen och filosofen Eugene Gendling kallar denna inre dimension för det implicita. Den finns inte bara närvarande i religiösa ceremonier. Den finns hela tiden med oss under eller bakom det uppenbara och explicita. Den finns närvarande när vi går till mataffären och handlar likväl som när vi sitter och samtalar med en vän.  Den är grunden till vår erfarenhet, men eftersom dess stämma ofta är subtil och undanglidande förbiser vi den. Men den finns där. Alltid. Den ligger under våra tankar och känslouttryck. Den är en sorts helhetsförståelse, eller en helhetsförnimmelse, av vår situation som går bortom ord och kategorier. Den implicita dimensionen är en livsprocess som kommunicerar med oss genom våra kroppar. Den ÄR våra kroppar skulle Gendling säga. Fast då ser han kroppen ur ett mycket vidare och djupare perspektiv än vår tids vanligen mekanistiska syn på kropp.  

Gendlin ser kroppen inte bara som något bortom vad vetenskapen kan analysera. Han ser den också som intimt förbunden med och frambringad genom samspel med omvärlden – med världens kropp. Insidan, det implicita, är inte något inuti en förmodat avskuren individ. Det implicita finns som en del av världen. Det strömmar i och genom världen. Allting har en insida. Även med den mest sofistikerade teknologi kommer vi inte åt denna tingens insida. Vi kan med våra instrument och redskap sönderdela ett objekt i små, små beståndsdelar, men det vi ser då är bara de nya utsidor som skapats. Insidan är alltid fördold för det analytiska, rationella medvetandet. Världens insida är en existentiell erfarenhetsdimension som vi bara kan förnimma i och genom djupet av vårt väsen.

Jag tror det är fruktbart att närma oss blot och sed utifrån Gendlins filosofi.  Det ger oss ett tydligare sätt att tala om och förstå vad ett blot faktiskt handlar om, bortom ytan. Bortom det synliga. Men även i de nordiska myterna hittar vi ett bildspråk vi kan använda oss av för att uttrycka samma insikter. Vi hittar det till exempel i bilden av människans värld – Midgård – som bara en av många världar. Midgård är den synliga världen, omgiven av, sprungen ur och samverkande med, de osynliga.

Rent praktiskt kan det handla om att ge mer utrymme i bloten för att ta kontakt med och lyssna till den inre, implicita processen. Men också att ge vägledning i hur deltagarna kan hitta fram till denna process, för det är inte alltid självklart. Det implicita har en egen riktning, en egen vilja, en egen rörelse. Att lyssna till den och låta den få utrymme att uttryckas, symboliseras och hitta en explicit gestaltning i blotet är en förutsättning för att våra blot i längden skall kunna behålla sin vitalitet och meningsfullhet.

Imorgon är det sommarsolstånd. Den tid på året då ljuset varar som längst. En symbol för den tid då det explicita är som kraftfullast manifesterat. Men även mitt i denna klarhetens, ljusets och det explicitas högtid så skulle jag vilja påminna om att dess energi just är ett uttryck för något inre, osynligt, mer svårfångat men ändå högst verkligt - Det implicita.

Henrik Hallgren
Rådsgode

Läs hela inlägget »

Nyligen passerade Samfundets medlemsrulla 400, och vi är i skrivande stund 402 medlemmar. Det är inte den högsta angivna medlemssiffran, men det är den högsta i vårt nuvarande (mer pålitliga) system. Men hur många hedningar finns det egentligen i Sverige? Vi är inte den enda hedniska gruppen, inte ens det enda hedniska trossamfundet.

Spelar det någon roll hur många som finns i Sverige? Är det inte bara vår egen, personliga relation till makterna och relationerna till de hedningar vi blotar med som är viktiga? Religiöst, andligt, är det kanske det allra viktigaste, men all religion som utövas i grupp har också en social dimension. Vi hedningar har anledning att försöka ta reda på hur många vi är för att se att vi inte är ensamma, och som en del av vårt arbete för att etablera oss som ett andligt alternativ i dagens mångreligiösa samhälle, på samma premisser som andra religioner. I Sverige har staten också en godtycklig gräns för trossamfund vid 3000 medlemmar efter vilken man får fler möjligheter, som att ta upp medlemsavgift via skattsedeln och besöka medlemmar i fängelse – det finns även möjlighet att söka statligt stöd till trossamfund. Så att veta om vi ens teoretiskt kan komma dit är viktigt, men det är också svårt att ta reda på.

År 2000 kom Fredrik Skotts bok, ”Asatro i tiden”, ut och där uppskattade han det dåvarande antalet organiserade hedningar till mellan 600 och 700, men medgav samtidigt att en pålitlig beräkning är väldigt svårt att göra. Han utgick från medlemssiffror från flera hedniska organisationer, bland annat vårt samfund men även Samfälligheten för Nordisk Sed och numera avsomnade organisationer som Svitjods Asa-Gilde/Fröjslunda Världshus och Breidablikk-Gildet. Problemet (eller ett av problemen) är att många av de siffror han kom över var tveksamma. Bland annat gjorde vårt samfunds medlemssystem att de som inte längre ville vara medlemmar och därför slutade betala inte gick att särskilja från de som helt enkelt glömde betala, vilket ledde till att många som slutat betala fortsatte räknas som medlemmar ett eller två år till. Skott räknade också med att det fanns minst lika många icke organiserade hedningar i landet (det är dock oklart vad han baserade det antagandet på).

En annan Fredrik, Fredrik Gregorius, skrev en doktorsavhandling om modern hedendom, ”Modern asatro : att konstruera etnisk och kulturell identitet”, som kom ut 2008. I den beräknar han att den organiserade hedendomen har 400-500 utövare med ungefär lika många icke organiserade hedningar. Gregorius har fått en del kritik för sin avhandling, kanske främst från Samfälligheten för Nordisk Sed, som bland annat ogillar att inkluderas i Gregorius användning av ordet ”asatro”. Han skrev också sin avhandling under en tid då vårt samfund fortfarande led av sviterna efter svåra interna stridigheter.

Det senaste försöket var en ”hednisk folkräkning” för hela världen genomförd 2013 av den amerikanske bloggaren Karl E H Seigfried. Han fick 344 svar från Sverige och 16700 från hela världen. Det är väldigt lågt räknat om vi jämför med Skott och Gregorius, och med tanke på våra egna medlemssiffror till och med. Även Seigfried ansåg att antalet var lågt och utgick från Island i ett försök att korrigera. Där finns nämligen statligt inhämtade uppgifter om antalet (organiserade) hedningar, och dessa visar att det fanns 2173 medlemmar i registrerade hedniska samfund mot 1000 svar till Seigfried. Han valde att tolka det som att en mer korrekt siffra gick att få genom att multiplicera antalet svar han fått med 2,173. Det skulle ge 747 svenska hedningar och drygt 36000 i hela världen.

Det finns mycket att ifrågasätta hos Seigfrieds hedniska folkräkning. För det första är det en undersökning som huvudsakligen genomfördes på sociala media, och det är väldigt svårt att få en uppfattning om hur många hedningar som använder dem och i vilken utsträckning de nåddes av undersökningen. För det andra använder han Island som mall för att korrigera sina siffror, utan att veta hur förhållandena där skiljer sig från dem i andra länder (till exempel uppmärksammades undersökningen av Ásatrúarfelagið på deras allting). Och för det tredje är det svårt med terminologi och kulturell kontext. Seigfried valde att använda begreppet ”heathen” som på engelska har starka konnotationer av germansk nyhedehdom. På svenska är begreppet ”hedning” lite luddigare. Vi använder det definitivt om oss själva, men wiccaner och gudinnetroende mfl som på engelska kallar sig ”pagans” tenderar att på svenska benämna sig hedningar. Dessutom finns det de som kallar sig hedningar men som inte inte vill associeras med oss eller med andra sorters hedningar.

Samfundet Forn Sed Sveriges facebooksida har 1523 gilla-markeringar i skrivande stund. Av dem kommer 1069 från Sverige – men är alla som gillar vår sida verkligen hedningar? Och rimligen finns det hedningar som inte gillar oss. Och de som gillar oss men inte finns på Facebook.

Kan vi inte ta reda på hur många vi är? Och varför är det viktigt att veta hur många vi är?

Hedendomen är en pluralistisk religionsform och kanske kommer majoriteten av oss aldrig att vilja vara medlemmar i något trossamfund eller gå med på att låta sig räknas, men det finns faktiskt poänger med att synas och höras. Hur många vi är påverkar våra möjligheter att få begravas som vi vill eller gifta oss som vi vill. Det påverkar hur våra barn blir bemötta i skola och barnomsorg och vilka möjligheter vi har att bygga blothus, hof eller tempel. Det finns ingen missionsbefallning i hedendomen och inget självändamål i att bli så många som möjligt, men det finns en poäng i att hitta andra hedningar och i att kunna bygga stabila institutioner som inte bara förlitar sig på enstaka eldsjälar, utan kan finnas kvar till våra barn och barnbarn och barnbarns barn. Samhällets uppfattning av oss påverkas av hur många vi är, och därför är det också viktigt för oss att veta något om det. 

Läs hela inlägget »

För mig är religion, även min egna, ett sätt att uttrycka tacksamhet. Det är mycket mer än så också, givetvis, men jag vill fokusera på tacksamheten nu. När jag är glad över att solen skiner och värmer min hud, kan jag välja att tacka solen i form av Sunna. När jag tacksam över jag haft turen att bo där jag gör, över att mitt hem fungerar och är tryggt, så kan jag istället för att bara vara nöjd för mig själv, välja att även tacka husets tomte. Jag ser det som en viktig funktion inom andlighet och religion, att kunna göra något med den tacksamhet som riktar sig till världen och naturen, och inte bara gåvor från mänskliga vänner.

Just nu är jag tacksam för många saker.

Men jag vill ge lite bakgrund. Mitt förra arbete, trots att det var nära och kändes relevant med tanke på min utbildning, hade en usel arbetsmiljö. Jag blev bittrare och bittrare. Jag är ändå en sådan person som vill göra bra ifrån mig, ibland på bekostnad av min egen hälsa. Denna arbetsplats tärde på mig, och till sist blev jag sjuk av stress. Efter att jag var tillbaka på arbetsplatsen, fast fortfarande sjukskriven på halvtid, beslöt jag mig för att säga upp mig.

Men jag är tacksam för att ordningen på sjukdomssymtomen ändå gjorde så att jag gick till läkare, innan jag skadade mig själv. Jag är tacksam för mitt uppvaknande. 

Så jag tackar dig Frigg, visa moder i falkhamn, som fick mig att se klart, som stoppade min marsch mot avgrunden.

Jag är tacksam för att jag snabbt fick erbjudande om ett annat jobb, trots att jag inte hade en aning om vart jag skulle ta vägen när jag skrev på avskedsansökan. Jag litade på att ödet och gudarna ville mig väl, och jag verkar ha gissat rätt.

Så jag tackar dig Frej, fruktbara vanagud, för denna möjlighet att försörja mig själv.

Jag är tacksam för att den tiden jag har mellan dessa två arbeten, kan jag lägga ned tid på att läsa och lära mig saker, något jag inte orkade förut. Jag börjar känna mig mer som mig själv igen.

Jag tackar dig Oden, korpgud som styr över framgång, för denna tid av kunskap och insikt.

Jag är tacksam, för att nu när jag mår bättre efter vila och nöje, så mår även förhållandet till min pojkvän bättre. Jag stör mig inte längre hans små egenheter, och jag talar med honom istället för att grubbla i mörkret. Jag har även fått tid till att umgås med en massa andra spännande människor och känna lekfullhet.
Jag tackar Freja, du vilda och guldbesmyckade, för modet att uforska skönheten i mitt liv.

/ Emma Hernejärvi, redaktör för Mimers Källa

Läs hela inlägget »

Ja, då har vi ett nytt råd och en ny ordförande för vårt samfund och våra medlemmar. 
Det som skett är kanske viktigt eller så är det inte det. Hur som helst så är den nya ordförande en människa som även är kvinna. Jag tänkte automatiskt: 

- åh vad bra att vi får en kvinna till ordförande, det är första gången! 

Att organisationen inte haft en kvinnlig person som ordförande beror säkert på många orsaker och i den jämställdhet som drivs och råder i vår nu-kultur. Det är kanske lätt att tänka patriarkala maktstrukturer och det är inte sällan som jag möter idéer om Seden som har med krigiska mansdominans att göra då jag pratar med andra i vårt samhälle om Seden/Asatro. De stereotypa synsätt på historisk vikingatid eller järnålder är mer skapta av 1800-talets nationalromantik. Kvinnan hade mer makt i samhället än efter den katolska kristendom som kom till vår geografi på 900-talet och tidig medeltid. 
Husfrun bestämde över mat och dryck fördelning och hade nycklarna till kistorna med mat och kläder. Jobbade inte mansfolket tillräckligt så fick det konsekvenser så att säga. 

Så vi har en kvinnlig ordförande och i min lilla reflektion så är det viktigare att vi har en kapabel ordförande än om det kön som personen har som är det utmärkande. Det är funktionen som är det viktiga, hur det görs går igenom personens egna väv.  
Som vice ordförande så ser jag fram emot att samarbeta med ordförande, den nya såväl som den tidigare och gör jag inte det jag sagt jag skall göra så ser jag fram emot att få reda på det. 

Äring och Driv,

Per Lundberg
vice ordförande, Gode mm.
Forn Sed Svergie

Läs hela inlägget »

Igår, på skärtorsdagen, hade vi påskfirande på den skola där jag arbetar. Påskkärringen Berta kom och mellanlandande i skolans matsal på sin väg mot Blåkulla (Var hon inte lite misstänkt lik vår rektor?). Hon ledde in barnen i påsklekar som äggstafett, äggpickning och äggkastning. Mycket glädje och spänning såklart!

Sådana här lekar har funnits länge i folktraditionen. Ägget spelar en central roll i vårt påskfirande. Påsken är kristendomens stora högtid och ägget sägs ofta symbolisera Jesu återuppståndelse. Men givetvis har ägget också en hednisk symbolik. En symbol för naturens och livets pånyttfödelse. Vi firar ljusets återkomst och de vårtecken vi ser i naturen. Men det är idag lätt att glömma att i en tidigare jordbrukskultur var denna tid också den kanske svåraste tiden av alla. En tid av hunger. Matförråden från förra årets höstskörd var i stort sett slut men ännu finns inte så mycket nytt att äta. Då nu hönsen började värpa lite mer, så kunde det vara ett livsviktigt proteintillskott. Den tidiga våren var en tid av hunger och hopp.

I förkristen tid här i norden firades denna vårfest troligen kring vårdagjämningen. Adam av Bremen beskriver på tusentalet att det är just kring vårdagjämningen som det stora blotet i Uppsala äger rum.

Även i senare folktraditioner finner vi seder, bruk och firanden kring vårdagjämningen, även om de ofta idag hamnat i skuggan av påsken. Vi har tranafton den 24 mars, då barnen skall springa tre varv runt huset barfota (”springa trana”) för att få friska fötter. Vanligt förekommande förr i tiden var också att folk klädde ut sig till tranor och sprang barfota från gård till gård. Tranan kunde ge godis och presenter i upphängda strumpor och från och med tranafton skulle barnen gå och lägga sig medan det fortfarande var ljust. ”Tranan bär ljus i säng” som det hette. Tranan är en urgammal symbol och vi finner den avbildad redan på bronsålderns hällristningar. Denna högresta fågel verkar i årtusenden fått manifestera våren och livets pånyttfödelse.

Dagen efter tranafton, den 25 mars, inträder vårfrudagen. En dag tillägnad ”Vår fru”. Det syftas då på jungfru Maria och dagen kallas jungfru Marias bebådelsedag. Det var då hon fick veta att hon var havande. Men flera har påpekat att bakom jungfru Maria kan det dölja sig en annan fru, av hedniskt ursprung. Freja. Hennes namn betyder just ”fru” och ofta övertog jungfru Maria den roll som Freja tidigare haft .

Många av oss hedningar firade således tranan och gudinnan Freja under vårdagjämningen för ett par veckor sedan. Men också Gerd; jättekvinnan som senare på våren (i maj) förenas med Frej i lunden Barre. Vid vårdagjämningen är Gerd fortfarade kall, hon är den frusna jorden, det ännu inte upptinade gärdet. Men hon ger nu sitt löfte att om ett tag möta Frej. Så trots att det är en tid av hunger och jorden ännu inte är redo att så frön i, så ser vi hoppet i Gerds löfte och i den annalkande våren. Och visst passar det då också bra att Gerd har namnsdag kring vårdagjämningen: den 23 mars.

Många hedningar firar vårdagjämningen som en viktig högtid. Och på påskdagen håller samfundet sitt årliga vårblot vid högarna i Gamla Uppsala. Blotet i Gamla Uppsala har blivit det största återkommande blotet i vår tid i Sverige. Kanske är det just den starka vårkänslan som är grunden till att blotet blivit så populärt? Även om vi idag inte upplever fysisk hunger i form av matbrist, så hungrar vi väl alla efter ljus, värme och liv.

Hoppas vi ses på söndag vid högarna i Gamla Uppsala!

Henrik Hallgren
Rådsgode
 

Läs hela inlägget »

Jag vill berätta för er om min granne, ja inte om bonden och han fru som är mina trevliga jordliga grannar utan om en annan.

  När jag och min man flyttade hit var vi privilegierade med att dela åsen med korpar, fasaner, hackspettar och en uppsjö med småfåglar. Så en dag när vi utforskade åsen fann vi, ett lite längre stenkast från oss och gömd bland träden, en massiv sten. En sån där stor sten så man känner att man nästan vill buga inför dennes majestätiska närvaro. Lite så var vår relation i början, stenen var som en höghet som knappt brydde sig om vår närvaro. För vad är vi inför en sten? Ett kort ögonblick i tidsrymden? Ett av de första ”orden” jag fick från stenen ”Vem? Vad? Varför?” vi opererar lite på olika plan vi och stenar. Men det var så jag uppfattade dem.

Jag presenterade oss och förmedlade att vi bara ville dela stenens existens den lilla stund vi är här, utan krav. Vi blev som betagna av stenens energi, så vi gick dit lite då och då för att ”hälsa på”. Ibland med små blot i men oftast gav vi lite av vår energi.
 

När de högg ur vår del av åsen blev vi först bestörta av nakenheten och hur exponerade vi blev, från vårt nästan lite hemliga bubbla bland träden till att vårt hus syntes långt över fälten. När maskinerna lämnat oss och lugnet var åter så satte jag mig på förstudörren men min trumma och sög in naturen för att hitta en frekvens som jag kunde känna och trummade i dess takt, tackade träden för deras tid och önskade dem att komma åter och ge oss sin skönhet igen. Beklagade fåglarna som förlorat sina bon och till vår röda ekorre.

  När jag nästa gång gick ut för att njuta av naturen kände jag en kallelse, som om någon ville mig något och vände kosan mot väster och mina steg slutade framför stenen, stenen som nu i Sunnas strålar vaknade och bjöd dit mig. Jag klättrade upp och borstade bort flera års av tallbarr och mossa som bildat ett tjockt jordliknade lager. Så satt jag där och såg ut över nejden. Jag lät regnet göra sitt med att skölja bort det sista.
 

Jag fann vår ena katt uppe på stenen här om dagen så jag klättrade upp och där satt vi tillsammans med katten som en stor boll i knät och såg skymningen komma med månens strålande närvaro. Det var harmonsikt men tillslut gjorde min jordlighet sig påmind och jag frös. Så jag tackade för stunden och gick. Var dag när jag lämnar hemmet ger jag min granne en hälsning och var gång sprider sig ett leende över mitt ansikte och jag sänder över en vädjan att beskydda vårt hem och de våra.

Jorunn Houvenaghel
rådsmedlem
sejdperson
 

Läs hela inlägget »

För andra gången i sitt inte fullt treåriga liv ligger min yngste son på intensivvårdsavdelning* för en åkomma så ovanlig att jag aldrig hade hört talas om den innan han föddes. Första gången, direkt efter födseln, låg han inne i nästan två månader och den här gången har läkarna förvarnat att det att det kan ta tre månader eller mer innan han är frisk nog att få komma hem. I skrivande stund har han redan legat inne i över en månad.

Jag tror att de flesta reagerar starkt på bara att höra om små barn på sjukhus, och som förälder till ett svårt sjukt barn slår hela kroppens larmsystem på. Den första tiden går man omkring i ett adrenalinrus, sover tungt och vaknar på under en sekund – inte utsövd, men inte heller trött i vanlig mening. Man livnär sig på skräpmat som säljs på så kort avstånd från barnets sjuksäng som möjligt och kaffe som hela tiden magiskt dyker upp i föräldraköket på intensivvårdsavdelningen för barn (BIVA).

Efter det börjar man gå över i nästa fas, där undantagstillståndet blir vardag. Det är mindre av gråt i halsen och väntan, mer av anpassning och omställning; mindre kaffe och mer hemlagad mat. Det är då man börjar planera för att kunna blota och hålla Torshelgd på sjukhuset.

Hur länge det varar beror säkert på person, på hur sjukt ens barn är och andra omständigheter.Jag minns dock när jag gick över i den andra fasen då för snart tre år sedan. Det var när jag insåg att min son inte fick lov att äta eller dricka något, och i hans sida hade han ett sår där dränet som tömde honom på vätska satt som ett spjut.

Veit ek at ek hekk...
Jag vet att jag hängde…

Orden kom till mig och myten fick liv framför mina ögon. Jag minns att jag tittade över det sovande spädbarnet, som jag ännu aldrig hade fått hålla i famnen, och såg att min fru tittade på mig. Jag såg att hon tänkte som jag. Plötsligt fick det hemska mening. Det var Oden som visade att barnet var hans. Eller om barnet visade att han hörde samman med Oden. Plötsligt var smärtan hanterbar och jag kunde se det som hände framför mig utan att slitas i stycken. 

Det handlar inte om ifall det var “rätt” av att Oden ta mig son till sin, eller ifall det var av ondo eller gott. Det handlar om att det finns en mening i det som sker, en mening som jag kan ta till mig och förhålla mig till. Ett sätt att förstå det vi går igenom. Hur hemskt det än blir finns det en mening, en avsikt, det är inte bara tomhet och kaos, det finns en väg att gå. Det är svårt att beskriva hur avgörande det varit för mig att ha denna mening mitt i det svåra, jag skulle i alla fall haft svårt att förstå det innan jag själv var med om det.

Av de många sätt som myterna kan hjälpa oss i livet har detta, att hantera kriser, varit en av de viktigaste för mig. Idag när jag jag sitter bredvid sonens sjuksäng än en gång minns jag att Oden genomgår många prövningar i myterna. Och att en dag kommer det inte längre att vara upp till mig att tolka det min son går igenom, mytologiskt eller på annat sätt.


Räv Skogsberg, gode

* För den som följt mina uppdateringar om min son är han inte sämre igen, stora delar av texten började jag skriva när han låg kvar på BIVA, och jag har valt att behålla dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: myter, barn














Nyheten om att vårt isländska systersamfund Ásatrúarfélagið nu påbörjar byggandet av ett gudahov,  eller tempel för den som föredrar det ordet, har väckt stor uppmärksamhet i media. Flera stora svenska tidningar har skrivit om det, det har pratats om det i radio. Och det är inte bara här i Skandinavien som intresset från pressen visats sig, även brittiska och amerikanska tidningar som The Guardian och Washington Post har rapporterat. Det har varit intressant att följa hur det skrivs om saken och det har också varit intressant att se hur reaktioner i kommentarsfält och liknande sett ut. Det är lite av ett uppvaknande att se hur många som är storögt förvånade över att det idag finns de som blotar till Oden och Freja, en påminnelse om att vårt arbete med att vara synliga i offentligheten och visa ett gott ansikte för seden måste fortsätta.
  
Den andra sortens reaktion som ofta återkommit har varit frågan: ”Varför finns det inget sånt här tempel i Sverige?” Tyvärr verkar väl inte alla som ställer den frågan vara praktiserande sedare med en genuin längtan efter en andlig hemvist. Det finns också den vanliga uppsjön av konspirationsteoretiker och foliehattar som så ofta rör sig på nätet. Extra tråkigt blir det när somliga i kommentarsfält ställer byggandet av en sådan här lokal mot byggandet av t.ex. moskéer. Som om det skulle finnas någon motsättning mellan de sakerna. Naturligtvis gör det inte det.
  
Svaret på frågan om varför det inte finns något svenskt ”asatempel” är egentligen ganska enkelt. Det finns inte, därför att vi inte har byggt något. Det är inte konstigare än så. Det sitter inte någon frikyrklig byråkrat någonstans och bromsar om nån till äventyrs skulle gissa det. Vi har inte byggt något tempel och kommer heller inte att göra det, åtminstone inte på mycket länge.
  
När vårt samfund bildades i mitten på 90-talet (under namnet Sveriges Asatrosamfund) fanns från början ambitiösa planer på att dra i gång ett bygge. Det fanns ett särskilt hovkonto dit det gick att donera pengar som skulle vara öronmärkta för ändamålet. I första numret av vår medlemstidning Mimers källa fanns till och med en teckning publicerad över hur templet skulle se ut. (Komplett med biografsalong minsann.) Som så mycket annat i det tidiga samfundets historia fanns det mycket av drömmar och visioner som dessvärre inte alltid var förankrade i Midgårds materiella verklighet. Jag har läst gamla interna papper där dåtidens råd kallt räknade med att samfundet bara inom ett eller ett par år skulle ha över 3000 medlemmar. Idag, tjugo år senare, är vi runt 400. Inte heller kom det där hovkontot upp i några summor värda att tala om.
 
Nej, något tempelbygge står knappast på agendan. Vi är ett samfund som knappt har råd att trycka vår medlemstidning och distribuera den. Det är tråkigt men sant. Vi har inte resurserna att bygga något och än mindre att förvalta. Vem skulle hålla efter en sådan byggnad,  kunna hålla den öppen? Och var skulle ett tempel ligga? Visst, det finns väl de som lystet vänder blicken mot Gamla Uppsala men det är knappast realistiskt. Samfundet har ju heller inte någon större verksamhet där bortsett från att vi åker dit och blotar en gång om året. Idag är samfundet som mest aktivt i Stockholm och i Göteborg. Oavsett var ett tempel skulle hamna skulle det nog bidra till den geografiska snedfördelning som redan idag är ett problem. Inte skulle det vara till så stor nytta för den ensamme hedningen i Värnamo, Sveg eller Sunne heller.
 
Vi kan välja att se detta som ett misslyckande men det tycker inte jag att vi ska göra. Jag saknar inte någon byggnad. För jag har ett makalöst magnifikt tempel. Det ligger precis utanför min dörr. Skogen är mitt hov. Naturen är full av magiska och heliga platser dit jag går för att möta gudinnor, gudar, makter och rådare. För mig är det så det ska vara. I en lund, vid en tjärn, vid ett flyttblock, vid ett mäktigt träd. Vad finns det som människohänder kunnat forma som är mer fyllt av det gudomliga än vad de är? Där blotar jag och där vill jag fortsätta att blota. Det är inte något andrahandsalternativ för mig.
  
Men visst, det kommer kanske en tid när behovet av lokaler blir så stort att vi finner det för gott att ta upp de gamla planerna igen. (Ibland är vintern väldigt sträng trots allt.) När det skulle kunna bli, det vet ingen av oss nu. Jag skulle inte gå och vänta för otåligt. Vi ska minnas att vårt isländska systersamfund grundades redan 1972 och det är först nu på senare år som de verkligen börjat bli riktigt stora till medlemsantalet. (De har idag runt 2500 medlemmar.) De har alltså över tjugo års försprång på oss. Inte heller är de utspridda över en lika stor yta som vi är. Oavsett hur det bli tänker jag fortsätta att blota i skogen.
 
/ Erik Otterberg, gode

Läs hela inlägget »

När jag var yngre, och precis hade fått upp ögonen för hedendomen, så var jag arg och bitter. Jag var arg på kristendomen, vars utbredning i Norden hade i stort sett utrotat min religion. Det var tur att jag var en ganska lydig 8-åring, inte en impulsiv och rebellisk tonåring. Så min ilska ledde inte till något värre än att jag viskade svordomar för mig själv när vi hade skolavslutning i kyrkan.

När jag blivit äldre, även om jag fortfarande är ung med många mått mätt, så har jag börjat släppa på den ilskan. Ja, jag är fortfarande arg över att så mycket kultur och kunskap har gått förlorat när hedniska sedvänjor förbjöds eller tystades ner under Sveriges kristna historia. Men jag inser också att dagens kristna inte kan bära den skulden.

Numera så finns det en önskan i mig om samarbete. Jag ser hur dagens ungdomar går igenom samma problem som alltid, fastän med lite olika etiketter. De ser världen i svart-vitt. Om det i min ungdom handlade om fjortis – goth, poppis – tönt, kristen – ateist, så kanske det är andra ord som slängs omkring numera. Men en del av att bli vuxen är att börja se nyanser. Att kunna vara oense om något, men ändå enas om annat.

Jag har nyligen blivit inblandad i projektet Tillsammans För Sverige på Fryshuset i Stockholm. Ett projekt vars mål är att öka ungdomars förståelse för olika religioner och kulturer. Vi, rätt så unga själva, ska lyssna på varandra och berätta om oss själva. Jag är än så länge den första hedningen/asatroende i gruppen. Men jag har bara fått respekt och vänlighet från andra i gruppen: hinduer, judar, kristna, muslimer, ateister, agnostiker, buddhister. Vi kan sitta och förklara våra traditioner för varandra, berätta om högtider och personliga upplevelser, utan att känna ett behov att övertala eller övertyga. Bara växla mellan att ödmjukt lyssna och ärligt berätta.

När jag började där tänkte jag att jag vill sprida kunskap om det jag gör. Den forna seden, eller om man hellre vill kalla det hedendom eller asatro, tror många är helt utdöd och bortglömd. Jag ville visa att vi finns.

Även om jag fortfarande har det målet, har jag fått ett till mål - att lära mig mer om andras traditioner. Kanske, om jag träffar på någon ung och arg hedning, som jag själv var i lågstadiet, kan jag visa att det går att bli vän med monoteister.

Emma Hernejärvi,
chefredaktör för Mimers Källa.

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv