Hemmet - där man inte är ensam?
Under helgen har mitt hem – en tvåa – invaderats av tretton lagom långväga besökare som har fått dela på ett golvutrymme motsvarande en större friggebod. Vi har handlat och lagat mat tillsammans, umgåtts, sjungit visor, grillat korv över öppen eld i en snöig slänt och spelat spel. Ingen har känt något behov av att slå på TV:n eller datorn för att fördriva tid.
Normalt sett är det mycket mer städat hemma och man snubblar inte över sovsäckar, böcker och stickningsprojekt vart man än vänder sig. Ändå är det mer hemtrevligt så här än när det är ordnat och tomt.
Vid sådana här tillfällen inser man också att människan inte är skapad att vara ensam.
Det är underbart bara att sitta och lyssna till ljudet av människors skratt och diskussioner, och det är betydligt mysigare att se sina splitternya kuddar spridda över golvet i en enda röra, istället för att se dem prydligt grupperade i soffan. Allt är förstås inte konfliktfritt och man kan sucka lite inombords över kaffebryggaren som inte stängs av, smulorna som inte torkas upp, mjölken som spills ut eller de högludda snarkningarna i natten, men på det stora hela är det ganska fantastiskt att för en gångs skull inte sitta själv.
Det finns idag otroligt många ensamhushåll i Sverige; många yngre och äldre som inte ingår i en inkluderande grupp i vilken man får vara precis som man är. En grupp som inte tycker att det är ett dugg pinsamt att dansa gatan fram och sjunga musikalvisor. En grupp som accepterar dig utan så mycket som en axelryckning fast du inte firar traditionella högtider och har citat ur Eddan på ditt kylskåp. När du i present sedan får en hemmålad kopp med små färgglada versioner av Nidhögg och Yggdrasil, är lyckan förstås total.
Att sitta inomhus under vintern och vänta på att ljuset och värmen ska komma tillbaka är definitivt roligare i sällskap med andra och jag kan verkligen föreställa mig hur viktig gemenskapen var för våra förmödrar och förfäder. Jag tror att dagens individualister har mycket att lära av tidigare generationer vad gäller grupprocesser och konsten att för en stund kunna sätta sina egna behov åt sidan för att glädja andra. Åtminstone har jag själv fått en övning i både tålamod (bara det här med att vänta på sin tur att duscha) och planering (vad ska vi egentligen äta till middag och vem ska laga den?). Några rader ur Eddan susar förbi medan jag ser hur de packar ihop sina saker för att åka tillbaka hem till Uppsala:
"Lång omväg till ovän är
Fast hans gård vid vägen vore;
Men till god vän går det genvägar
Vore han än fjärran faren..."
Och så är jag plötsligt alldeles oerhört tacksam över att de har tillbringat ett par timmar på tåg bara för att få sitta en helg hopklämda i min tvåa...
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
-
Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa: ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”
-
Johan Settersjö » Glad Lusse!: ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”
-
Louise Wessel » Glad Lusse!: ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”
-
Raven » Hur ser gud ut: ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
djur nutid gud standing rock asynja landskap värderingar toreblot insida sekulär ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation tolerans gydja torshammare monogami hallar morsdag ordning och kaos gåva val kläder frej rådet heliga platser utbildning bronsålder väven julafton förnimmelse folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat konst ägg skola tranafton göteborg ukraina tjänstgörande jötnar siv hiero gamos makter skuld media väv förstörelse mångkultur eir kropp ekologistisk dröm eugene gendlin nationalistisk föda konferens begravning tacksamhet blota registrerat religionsfrihet kristendom edsring polygami vanadis storm internet feja personlig sed sommarsolstånd medlemmar kyla etik kultur bön förmödrar solvända helighet historisk sed vårblot äring ragnarök modern hedendom hedningar samhälle emma hernejärvi årsting förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik asatro gamla uppsala disablot årstider sed gudar känslor frigg andlig erfarenhet liv mångfald vinter yggdrasil freja ritual per lundberg barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner polyteism forn sed alvablot jul samfundet forn sed sverige gerd gemenskap död jord skalleper höst sång carl lundbäck gudsbild disa högtider frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen myter rune forssén interreligiöst lusse förfäder lek vinternätterna urd lucia traditioner monoteism midsommar faq oden alver stockholm bröllop hlodyn jättar gudamakter sejd alva påvestenen diser metoo påsk vardag frågor ledstjärnor tor vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr skörd ting helig plats jolner inkluderande älvor uppfostran myter, vetenskap, ymer skade kurs dakota access nyckelord sigurd fafnesbane mimameid grunna tyr äktenskap symbol ödet emma hernejärvi' jämstäldhet ogrundand misstänksamhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation liberal skålgropsten sociala medier midgård moder monokultur vårdande fulltrogen studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag ginnungagap tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa bifrost november vårfrudagen kvinnlighet feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi mytologi industrialism