Urds väv- tankar om forn sed

2017 > 03

Av och till dyker det upp samtal om heder i hedniska grupper i sociala media som t.ex. Facebook.
Forn Sed Sverige har en nyare antagen delstadga som antog efter andra röstningen vid årstinget 2016.

Den lyder:
5i. Vi utövar seden genom att leva med heder och livsbejakelse i våra relationer till människor, natur och makter.

Jag har återkommande funderat en hel del sedan denna delstadga valdes in.  Vad som kan menas med just ordet heder. Hur hedersbegrepp kan användas människor emellan och hur en inte skall använda det som då kan bli oheder. Vidare, hur en kan växa i heder samt reparera i andras uppfattning från oheder till heder om en själv?

Det har hänt att jag läst i olika grupper på tex Facebook, hur en individ klandrar en annan individ för saknad av heder eller ohederligt beteende. Klander väcker konflikt och distans mellan människor och leder sällan till något konstruktivt och uppbyggligt. Det raserar förtroende och tillit helt enkelt.

Rent krasst kan jag tycka att det är ohederligt att kalla en annan människa för ohederlig. Detta menar jag som ironiskt om hur rundgången med klander och anklagande leder till distans och avbrott i relationer. Ironin visar hur distans skapas mellan människor och grupper genom klander.  Vad det är för relation spelar faktiskt inte så stor roll. Det räcker med att prata eller chatta eller ha någon kommunikation mellan två människor, så är det en interaktion och därmed någon form av relation, det är att relatera till varandra helt enkelt.
Alla interaktioner mellan människor innefattar någon nivå av tillit.
Heder skall alltid primärt brukas som ett mått på sitt egna beteende i ord och handling.

Hur kan missnöje kommuniceras utan att väcka klander?

I gymnasiet gick jag min första workshop i kommunikation och konflikthantering. Jag fick lära mig om Jag-budskap och Du-budskap. Det innebär att uttrycka sig så att det är tydligt att en själv äger sin uppfattning. Exempelvis:

- du är arg! är ett exempel på ett du-budskap,

medan;
 jag tycker du verkar arg är ett exempel  på ett jag-budskap. Talaren utgår från sin egen förståelse och tolkning av den andres beteende, ord eller kroppspråk.

Är man besviken eller missnöjd med andras beteenden och önskar berätta detta så kan en säga:

- jag önskar att...(följt av det beteende som en själv önskar den andra göra)
eller
- kan du tänka dig att....(följt av de handlingar som önskas).
Dessa sätt att tala med varandra leder till samtycke och öppna frågor där både fråga och svar är fria.

Så hur kan vi växa i heder?

Gör som du säger och minns vad du lovat och berätta i förväg om du behöver ändra eller bryta löftet så att du inte kan hålla ditt löfte. Låter det abstrakt?
Ja, kanske det. Det jag syftar till är så enkelt och så ofta så gör vi detta redan. Ett enkelt konkret exempel. Låt säga att du kommit överens med en vän att fika kl fem på fredag. Något i ditt liv gör att du inte kan fika klockan fem. Du hör av dig och säger till och kanske hittar en ny möjlig tidpunkt för er fikastund tillsammans. Det var väl hederligt gjort! 
Exemplet är menat att peka på principen av att ta ansvar för sina löften och val gentemot andra människor och planera i förväg så att löften kan hållas. Det finns mycket mer att säga om hur vi kan föra och skapa livet aktivt. Många gånger planeras för mycket in och vi hinner inte det som lovats.

Hur kan vi hantera då andra inte hedrar överenskommelser?

Jag har märkt av hur jag har klandrat andra och inte kommit med en rak önskan eller egen ägd åsikt om mig själv vad gäller den andre(eller en grupp).  
Under den tid som varit som jag funderat på vad heder kan innebära, har jag märkt att mina ord att jag, fått bita mig i tungan och hålla impulser inne för att inte klandra andra. Ärligt talat så har jag sagt att den beter sig ohederligt. Jag är idag missnöjd med detta och märker av hur det är fel och lovar mig själv att lära mig av erfarenheten. Därmed ändra på mina ord i framtiden. Jag är tacksam för en nära vän som lyssnade på mig när jag var frustrerad om ett samarbete. Hon sa:
- så har du tänkt göra något åt detta eller bara gå omkring och bära på harm och sprida galla?
Det fick mig att stanna upp i mig och reflektera om mig själv.

- Vad är det jag håller på med egentligen?

Genom att klandra och kalla en annan för ohederlig skapade jag distans och försvårar samarbete i framtiden. ohederligt i min egen självobservation. Den frukten var bitter men nödvändig att erfara för mig.
Jag vill vara både ärlig och hederlig hela tiden och det är något jag strävar efter. Ibland lyckas jag rätt så bra, ibland inte. Allt som skett i det förflutna kan vändas till lärdomar som kan brukas till visdom. För jag märker att när det gäller att använda hedersbegrepp i livet som sedvandrare eller hedning/asatroende, så är det primärt för mig, om mig själv som jag kan bruka heder. Att inse att man inte var helt ärlig gentemot sig själv och andra. Att förstå när man har brustit i tillit till att den andre har gjort sitt bästa och att denne menar väl. Att andra är ansvariga för egna processer i det egna systemet.
När det gäller interaktion med andra och väva in heder i samtal om beteenden och ord så är det konstruktivt och vacker att säga:

- Dina ord/handlingar hedrar dig!

Då skickar talaren ett budskap att jag uppskattar dina ord eller handlingar och jag har viss nivå av förtroende för dig och helt enkelt tycker det var bra.

Ärlighet hänger mycket samman med heder

Heder innebär också att göra det som anses vara rätt och riktigt för det finns ett egenvärde i det. Det vill säga att göra rätt och ärligt för att man själv mår bra av det. Det är bra för andra också. En nivå av moral är att göra rätt även när det innebär avsaknad av straff. Så exempelvis att stjäla görs inte för då kan man få böter, om man “åker fast.” Handlingen väljs bort för att det kan få obehagliga konsekvenser. En högre moralisk nivå är att inte stjäla för att det är fel!
Något annat som jag emellanåt märker i samtal i Nätheim (mitt ord för internet) är att när en fråga ställs i diskussioner så innebär det ofta att frågaren egentligen ber om mer information. Det är lätt att gå i försvar och ge bortförklaringar eller skylla på någon annan eller på omständigheter. Många gånger så går "svararen" till attack i ord och kanske skriver sin åsikt om den andre och är nedvärderande. Till exempel: -.Du ska ju bara hålla käften! eller andra liknande påståenden. Gängse är att detta sättet att skriva i Nätheim är att vara ett nättroll. Skall nätrollens kommunikation bemötas så tycker jag det är med heder.
Ärlighet gentemot händelser eller ord finns också med i det som är hedersbegrepp. Jag ser ett värde i att vara rak, ärlig och uppriktig om tidigare ord och att erkänna hur det tänktes då. Att upptäcka att en har tänkt fel eller uttryckt sig klumpigt och kunna erkänna det “felet” är hederligt.

Är en människa sina ord och handlingar?

Att vara människa är mycket och stort. Många delar som utgör ett enhetligt system. Det är ord och handlingar som vi primärt ger till Väven eller Livet.  Våra ord och handlingar är inte det som ger oss värde.  Vårt värde som människa finns i vårt faktiska existens. Att vi alla har ett oantastlig egenvärde, var och en av oss i själva existensen. Värde som inte går att sätta någon prislapp på. Alla fortsätter vi livet som de tre goda bröderna danade och det liv som våra anföräldrar fört vidare till oss. Alla lever vi med de förmågor som gavs av Odin, Vile och Ve början med Embla och Ask; Livet, god färg och förmågan att förstå och reflektera i delen av människa som heter odr. Dessa är några av vad de fick och vi har samma förmågor. Så att vi kan uppleva och föra livet aktivit. Våra ord och handlingar görs utifrån den egna livstrådens händerlser och bedömming av den som man vill vara. Det är skillnad på funktion och egenvärde. Det vi ger i ord och handling är det som andra människor bedömmer och dessa påvisar på vår funktionalitet i livets flöde. 
 I människors uppfattning så är det ofta ord och handlingar som bedöms och kategoriseras. Detta gör vi automatiskt. Det gör vi så snabbt och automatiskt så att ofta inte är medvetna om samverkan mellan det yttre och inre skillnaderna och samverkan. Tankar och känslor som väcks i den egna hågen - den egna tankeväven - i reaktion på yttre händelser, som ord eller agerande av andra människor. Att kunna uppfatta det egna inre i respons på yttre händelser ser jag som stort värde i att vara medveten om. Detta för att kunna vandra i livsbejakande hederfullhet i livet. Att ta ansvar för de egna tankarna och känslorna och ej skylla på andra.
Orden: Du gör mig arg!
Är ett tydligt exempel på att skylla på andra för det som pågår inuti en själv. Ett mer konstruktivt och självmedvetet sätt är: jag känner ilska i mig i respons på dina ord. 

För alla är vi alltid ansvariga för de egna tankarna och känslorna som ständigt pågår och alltid ansvarig på hur vi svarar an på andras ord/gärningar. För det som skickas ut från håg-känslo-kropp system bär vi alla alltid ansvar för, för de ord eller handlingar som sänds ut. Faktiskt oberoende vad andra säger eller gör. Är en människa bara för otrevlig och nedlåtande så är en själv alltid ansvarig tillbaka för det som ges ut. Skyller man ifrån sig på andra, att andra har attackerat och då får jag “säga/göra vad jag behöver” så är en i egentlig mening offer under andras beteenden eller ord.

Delstadgan inkluderar också Livsbejakande heder innebär att kunna sätta gränser och hålla sin egen värdighet. Att bejaka sitt liv och andras liv. Det engelska talesättet kan vara bra att hålla i hågen: “You can always take the high road”  Du kan alltid själv välja om du lyfter dig själv eller perspektiv till högre förståelse, till högre tillit och endräkt. Säga det som bejakar liv och ärlig tillit, erkänna det som en gjort mindre bra och säga ord som försonar, det som hedrar andra och sig själv och som kan leda till att fortsatt interaktion kan finnas.*
Livsbejakande heder leder till att självvärdera ord och handlingar som är i samstämmighet med ens värderingar. Då ökar man i tydlighet och ärlig relation och interaktion med andra människor. 

Per Lundberg
gode och rådsmedlem

*Givetvis talar jag om samröre då ej hot om våld eller skadande gärningar finns med i samspelet. Då är det lite annorlunda, men det bästa är oftast att lämna platsen. Budskapen i denna text är fokuserad på mer dagliga interaktioner i Nätheim och samtal människor emellan.

Läs hela inlägget »
Självproträtt när jag var åtta år. Självproträtt när jag var åtta år.

Jag har inte alltid varit hedning. Jag har varit ateist och någonslags vag odefinierad agnostiker också. På sätt och vis skulle man kunna hävda att jag varit kristen också, men jag var så liten då...

I alla fall: Jag har inte alltid varit hedning.

Vissa personer som "kommer till tro", exempelvis inom kristendom eller vissa inriktningar av hinduism, verkar förändra sitt liv enormt. Från att ha varit någon ganska vanlig person, eller t o m en råbarkad typ, så blir de annorlunda. Kanske slutar svära, slutar dricka, ändrar sina åsikter och sina vanor drastiskt. Tänker på exempelvis Sebbe Staxx som gick från hårdhudad rappare med kriminell bakgrund, som blev nyfrälst kristen som ber om förlåtelse och slutat i sitt band.

Men någon sådan upplevelse har jag aldrig haft av hedendom. Visst, sedan jag började aktivt utöva den forna seden/asatro så har jag lärt mig mycket nytt och träffat nya människor. Men min livsstil i övrigt är densamma. Det var ju ingen plötslig väckelse som drog mig till seden. Det var ett långvarigt intresse för nordisk mytologi, tillsammans med tonåringars vanliga funderingar kring livet. Så mycket som fanns där, i det nordiskt hedniska, som redan passade mig.

Ibland blir jag intervjuad av gymnasieelever som gör skolarbeten inom religionskunskap. De frågar mig om hur mitt liv påverkas av att jag är hedning, eller hur mitt liv ändrats sedan jag blev medlem i samfundet. De brukar ibland se lite förbryllade ut när de inser hur "normalt" jag lever, om hur jag pratar om samfundet på ett liknande sätt som någon annan förening som handlar om ett intresse jag har.

Men även om jag blotar till gamla gudar, lär mig om runor och har gudabilder hemma, så är jag ändå samma gamla Emma: Hon den där som älskar vetenskap, som spelar mycket tv-spel, som bryr sig om miljön och sjunger på fritiden. Och ja, ibland svär och ibland dricker. Men det kanske ingen är förvånad över?

Emma Hernejärvi
gydja

Läs hela inlägget »

Hej! Jag heter Love Kölle och kommer under våren gästblogga här på samfundets hemsida. Jag bor för närvarande i Linköping i Östergötland, men kommer ursprungligen från Sundbyberg strax norr om Stockholm. Till vardags varvar jag studier med jobb. När jag inte arbetar eller pluggar skriver jag böcker, och är just nu aktuell med en ny bok. I mitt första gästinlägg här på bloggen tänkte jag skriva lite om hur makterna kan fungera som ledstjärnor i tillvaron.
 
Våra gudar och gudinnor har många ansikten och namn. I de gamla myterna är det inte alls ovanligt att en och samma gudom spelar flera roller, och fyller olika funktioner. Oden är exempelvis såväl krigsgud som en kunskapens och poesins gud. Tor kan ses som en naturgud med stark koppling till åska och regn, men symboliserar även styrka, beskydd och handlingskraft. Freja förknippas av många med sexualitet och fruktbarhet i första hand, men även hon har koppling till kriget då hon ju hämtar upp hälften av alla fallna krigare och tar dessa med sig till Folkvang. Vårt nordiska panteon är minst sagt mångsidigt, i vissa avseenden till och med direkt rörigt, med en mängd gestalter med ofta överlappande och delade funktioner och domäner.
 
Lika varierade som gudaskaran i sig, är människornas olika föreställningar om asars, vaners och jättars natur och karaktär. Det finns nog lika många olika uppfattningar om hur makterna är betingade, som det finns utövare av seden. Vissa menar att makterna är självständiga väsen, lika verkliga som du och jag. Andra ser ju makterna mer som symboler för naturkrafter, eller andra slags metaforer eller arketyper. En del kombinerar synsätt och förklaringsmodeller. Variationen är som som sagt lika varierad som makterna är mångfacetterade.
 
Ett sätt att se på makterna, är att betrakta dem som ett slags ledstjärnor i tillvaron, som olika sätt att leva, helt enkelt. Förkroppsligade livsstilar, skulle man kunna säga. Det här är ett synsätt som jag tror kan vara rätt givande och värdefullt, även om man kanske bör passa sig för att rakt av kopiera asarnas och vanernas beteenden. Mycket har hänt sedan Eddadikterna nedtecknades, och forn sed är inte lajv eller historisk teater. Det jag talar om här handlar alltså inte om att leva som om det fortfarande var vikingatid, att lägga sig till med ett gammaldags språkbruk, eller ignorera idag rådande normer, lagar och regler.
 
Jag talar istället om olika livsfilosofier, om olika attityder till livet, om olika prioriteringar i tillvaron. Ta Tor till exempel. Han är antagligen, kanske jämte Oden, den gud som är vanligast förekommande i myterna, vilket ger oss en förhållandevis klar bild av hans personlighet och karaktärsdrag. Det ger oss rätt mycket stoff att så att säga arbeta med, att bygga en livsfilosofi kring. Han är djärv och stark, om än kanske inte den allra visaste av asar (även om han vid ett tillfälle faktiskt lyckades överlista dvärgen Allvis). Inte heller är Tor överdrivet introvert eller blygsam, och skrider ofta snabbt till handling. Lite för snabbt, skulle kanske somliga säga. Odens i det närmaste besatta jakt på kunskap och visdom står inte att finna hos Tor, som istället värdesätter ett gott mjöd, god mat och ett gott skratt över det mesta annat. Det här är värden och strategier som enkelt kan appliceras på en nutida människas liv, personlighetsdrag som i varierande utsträckning delas av alla människor, och som vi kan välja att bejaka. Samtidigt finns det mycket med Tors sätt att leva som skulle vara mycket problematiskt att försöka införliva i vardagen här och nu – hans tendens att drämma till sina motståndare, till exempel. Kanske behöver man inte gå så långt som att bokstavligen ta till våld i konfliktsituationer, bara för att Tor gör det i vissa Eddadikter. Kanske räcker det med att låta sig inspireras av hans mod att ta sig an utmaningar, och ovilja att låta sig trampas på eller ge upp.
 
Även om de mer namnkunniga gudagestalterna såklart är lättare att ta efter och inspireras av, skall man heller inte underskatta den norröna kosmologins doldisar. Vid första anblicken kan det kännas som en utmaning att försöka krama levnadsråd ur historierna om Delling eller Gna, för att på rak arm ta två mindre kända gudomar. Men även en endaste handling eller funktion kan bli en grund att själv bygga vidare på, och något som rymmer förvånansvärt stort djup när man väl börjar skrapa på ytan. Mycket har att göra med i vilket sammanhang och syfte man väljer att vända sig till makterna för livsfilosofisk vägledning. Många gånger kan grunnandet också sätta egna mentala stenar i rullning, vilket är nog så givande som att konsultera till exempel Havamal. Jag skulle vilja påstå att alla mår bra av att ibland grubbla över etik och moral, och hur livet egentligen ”ska” levas. Huruvida det är en av de kändare makterna, eller någon av bakgrundsgestalterna, som fungerar som språngbräda in i såna funderingar är egentligen mindre viktigt. Vidare är makterna med mindre framträdande roll i myterna mycket mer ”blanka ark” är till exempel Oden eller Loke. Naturligtvis går det också bra att ha flera gudar som ledstjärnor. Seden är som sagt mycket varierad, och det finns egentligen inga rätt eller fel, i alla fall inte i det här sammanhanget.
 
Avslutningsvis behöver man heller inte stirra sig blind på gårdagens myter, utan kan låta sig vägledas av makterna här och nu, i det spirituella utövandet. Min erfarenhet är att asar, vaner och rådare svarar om de blir tilltalade vid blot eller bön, men att deras repliker ofta är rätt subtila. Andra hedningar har säkert en helt annan uppfattning, och andra erfarenheter. Däremot tror jag att de flesta hedningar är överens om att det är möjligt att i det andliga arbetet föra dialog med makterna och genom den få uppslag och vägledning i livet. Att läsa Eddan och de gamla sagorna är ett sätt att få råd och inspiration. Att blota, bedja, sejda, galdra eller arbeta med runor är andra metoder att få svar och uppslag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: gudar, ledstjärnor, filosofi
Bild via skolbanken.unikum.se Bild via skolbanken.unikum.se
De senaste dagarna har jag haft tillfälle att tänka på det här med tid. Jag bläddrade genom gamla dokument på datorn och hittade ett manus till en pjäs jag skrev och satta upp 2007. Jag hajade verkligen till när jag såg det där årtalet. Det var på alla sätt en rent fysisk reaktion. Det slog mig plötsligt som en lavett rakt i ansiktet. 2007. Det är tio år sedan. Det kändes inte som om det vore möjligt. Jag minns den där uppsättningen som om det var igår. Kan det verkligen ha gått så lång tid?
 
Tid är verkligen något mycket märkligt. Elastiskt, omöjligt att ta på och ändå obönhörligt. Jag tänker tillbaka på den person jag var då, 2007 när jag gjorde den där uppsättningen. Vem var jag då? Hur har jag förändrats sedan dess? På ett sätt känns det som om inget ändrats. Jag är fortfarande samma person med samma idéer, nojor, dåliga vanor. Men det är också mycket som är väldigt annorlunda. Jag befinner mig på en annan plats i livet, jag bor i en annan stad, jag har träffat och lärt känna massvis med människor under de här åren som alla har lärt mig så mycket. Och för tio år sedan var jag fortfarande inte involverad i organiserad hedendom.
 
Allt eftersom jag blir äldre har den där linjära tiden, dagarna, månaderna, åren som tickar framåt, hela tiden framåt blivit allt mer abstrakt för mig, allt svårare att relatera till. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka att någonting hände för ett år sedan när det i själva verket var fem. Måhända har det med mitt eget åldrande att göra. Men samtidigt som den linjära tiden betyder allt mindre har också mitt fokus förflyttats till en annan slags tid. Den cykliska.
 
Att leva med seden handlar för mig väldigt mycket om att leva med årstidernas växlingar. Ända sedan jag börjat att fördjupa mitt hedniska intresse har det varit något jag upplevt väldigt starkt – just detta att naturens skiftningar mellan den mörka, kalla tiden och den ljusa, varma blivit så mycket klarare och tydligare för mig. Jag lägger märke till förändringarna på ett sätt som jag inte gjorde för. Jag är i dem och av dem. Vi har så lätt att förneka allt det där, att ånga på genom livet utan att stanna upp inför den naturliga rytm som pulserar runt omkring oss. Idag är jag på ett helt annat sätt i harmoni med den rytmen. Jag känner förändringarna även inom mig. Utanför mitt fönster är våren så sakta på väg och våren vaknar även inom mig.
 
Kanske är det också en anledning till att den linjära tiden kommit att förlora något av sin betydelse. Istället är den cirkulära tiden, årets hjul som snurrar och återvänder som kommit att bli den verkligt betydelsefulla?

/ Erik Otterberg, gode
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter