Vårens fest: Ägg, hunger och hopp

Igår, på skärtorsdagen, hade vi påskfirande på den skola där jag arbetar. Påskkärringen Berta kom och mellanlandande i skolans matsal på sin väg mot Blåkulla (Var hon inte lite misstänkt lik vår rektor?). Hon ledde in barnen i påsklekar som äggstafett, äggpickning och äggkastning. Mycket glädje och spänning såklart!

Sådana här lekar har funnits länge i folktraditionen. Ägget spelar en central roll i vårt påskfirande. Påsken är kristendomens stora högtid och ägget sägs ofta symbolisera Jesu återuppståndelse. Men givetvis har ägget också en hednisk symbolik. En symbol för naturens och livets pånyttfödelse. Vi firar ljusets återkomst och de vårtecken vi ser i naturen. Men det är idag lätt att glömma att i en tidigare jordbrukskultur var denna tid också den kanske svåraste tiden av alla. En tid av hunger. Matförråden från förra årets höstskörd var i stort sett slut men ännu finns inte så mycket nytt att äta. Då nu hönsen började värpa lite mer, så kunde det vara ett livsviktigt proteintillskott. Den tidiga våren var en tid av hunger och hopp.

I förkristen tid här i norden firades denna vårfest troligen kring vårdagjämningen. Adam av Bremen beskriver på tusentalet att det är just kring vårdagjämningen som det stora blotet i Uppsala äger rum.

Även i senare folktraditioner finner vi seder, bruk och firanden kring vårdagjämningen, även om de ofta idag hamnat i skuggan av påsken. Vi har tranafton den 24 mars, då barnen skall springa tre varv runt huset barfota (”springa trana”) för att få friska fötter. Vanligt förekommande förr i tiden var också att folk klädde ut sig till tranor och sprang barfota från gård till gård. Tranan kunde ge godis och presenter i upphängda strumpor och från och med tranafton skulle barnen gå och lägga sig medan det fortfarande var ljust. ”Tranan bär ljus i säng” som det hette. Tranan är en urgammal symbol och vi finner den avbildad redan på bronsålderns hällristningar. Denna högresta fågel verkar i årtusenden fått manifestera våren och livets pånyttfödelse.

Dagen efter tranafton, den 25 mars, inträder vårfrudagen. En dag tillägnad ”Vår fru”. Det syftas då på jungfru Maria och dagen kallas jungfru Marias bebådelsedag. Det var då hon fick veta att hon var havande. Men flera har påpekat att bakom jungfru Maria kan det dölja sig en annan fru, av hedniskt ursprung. Freja. Hennes namn betyder just ”fru” och ofta övertog jungfru Maria den roll som Freja tidigare haft .

Många av oss hedningar firade således tranan och gudinnan Freja under vårdagjämningen för ett par veckor sedan. Men också Gerd; jättekvinnan som senare på våren (i maj) förenas med Frej i lunden Barre. Vid vårdagjämningen är Gerd fortfarade kall, hon är den frusna jorden, det ännu inte upptinade gärdet. Men hon ger nu sitt löfte att om ett tag möta Frej. Så trots att det är en tid av hunger och jorden ännu inte är redo att så frön i, så ser vi hoppet i Gerds löfte och i den annalkande våren. Och visst passar det då också bra att Gerd har namnsdag kring vårdagjämningen: den 23 mars.

Många hedningar firar vårdagjämningen som en viktig högtid. Och på påskdagen håller samfundet sitt årliga vårblot vid högarna i Gamla Uppsala. Blotet i Gamla Uppsala har blivit det största återkommande blotet i vår tid i Sverige. Kanske är det just den starka vårkänslan som är grunden till att blotet blivit så populärt? Även om vi idag inte upplever fysisk hunger i form av matbrist, så hungrar vi väl alla efter ljus, värme och liv.

Hoppas vi ses på söndag vid högarna i Gamla Uppsala!

Henrik Hallgren
Rådsgode