Urds väv- tankar om forn sed

2013 > 03

De långa tankarnas tid lider mot sitt slut. Termometern visar över nollan åtminstone dagtid, och snön har smält bort i dagsmejan och det blidväder som rådde över mitt Vättlefjäll i början på mars.

 

Ändå dröjer sig de långa tankarna kvar en stund. Dödsfall i familjekretsen har nog ofta den effekten. Ett liv tar slut samtidigt som naturen kämpar för att pånyttfödas. Livet ställs i pausläge. Saker skall ordnas, planeras, utföras. Tankar skall tänkas, sorg och omsorg skall delas; de låter sig inte uppskjutas.

 

Sällan är det så lätt att koppla samman årshjulet med livshjulet.

 

Livet från det gamla året har vissnat och dött, och efter en period av välbehövlig vila kommer det tillbaka i det nya året. Det gamla året finns kvar i våra minnen. Kanske var just det året extra speciellt för oss.

 

En människa dör. Hon har vissnat och dött som livet i naturen och finns nu i våra minnen. Just denna människa, som så många andra, har, liksom det gamla året, lämnat efter sig möjligheterna till nytt liv, i nya släktled. Kanske var just denna människa extra speciell för oss.

 

De långa tankarna, när vi tänker tillbaka på det som var, blandas med nya, lättare tankar om vad som komma skall. Livet kommer tillbaka; i det nya året, och i nya släktled. Så har det varit så länge man vet, och så länge det kommer nya år och nya släktled verkar det som att det kommer att fortsätta vara så.

 

Jag ser de spirande snödropparna och ser det gamla året i dem. Jag ser de nya släktleden och människan som inte längre finns ibland oss i dem. Inte exakt detsamma, för då vore det inte levande, utan nytt, men samtidigt innehållande det gamla.

 

Jag dricker en skål för det gamla och det nya. Året som gick, året som kommer. Människan som dog, människorna som lever. Må hjulet rulla vidare, och vi med det. Länge leve livet.

 

/ Martin Domeij, rådsgode

Läs hela inlägget »

För ett par veckor sedan såg jag blommande krokusar vid knuten till en faluröd stuga. Det var då, det. Nu yr snön här utanför och våren känns fortfarande långt, långt borta.

 

Vädret ger dock mycket tid över för reflektion. I helgen har jag till exempel reflekterat över hur trevligt det är att få besök från sin familj. Bor man som jag omkring sextio mil bort från sina släktingar, är det inte så att man träffas varje dag - eller ens varje kvartal. Att bo "frånkopplad" på det här sättet (jag lever utan internetuppkoppling, dessutom) får mig att fundera över hur mycket seden och andra trosinriktningar känns som familjeangelägenheter.

 

Att bo ensam gör mig förmodligen lite andligt frånvänd, men å andra sidan har jag under hela mitt vuxna liv inte varit särskilt mycket för högtider.

 

För mig är det inte viktigt med veckotraditioner. Jag firar inga torshelgder, jag låter gärna jul och andra högtider passera obemärkt och jag gör ingen "sednisk affär" av att flytta, åka på resa, skaffa nytt jobb eller tillfriskna från en sjukdom. Det är också sällan jag högtidlighåller årstidernas gång med att blota. Att dag och natt är lika långa eller att det är fullmåne, känns för mig inte som en anledning att fira.

 

Jag tycker nämligen att dagen före fullmåne kan vara nog så viktig, och varför skulle jag högtidlighålla en dag men inte en annan? Om jag skulle utföra en rit bara för ritens skull, skulle jag inte bara känna mig fånig utan dessutom falsk. Jag tror det beror på att jag inte har någon att utföra riterna med förutom mig själv, och det gör att jag hellre låter bli.

 

Det är där saknaden efter familjen kommer in. Jag ska erkänna att traditioner skulle vara betydligt viktigare för mig om det var så att jag kunde dela dem med någon annan. Än så länge, tills den dag kommer då jag kanske har lite sällskap i min sedniska vardag, finns det en enda andlig text som faktiskt får ta plats hemma hos mig:

 

"Bättre intet bedja än alltför mycket blota".

 

Läs hela inlägget »

Jag har tänkt mycket på mitt namn och dess relation till min religion. Jag har nog alltid känt mig en smula främmande inför det namn mina föräldrar gav mig, inte känt att det passar mig. Redan som mycket liten ville jag byta namn (då ville jag i och för sig heta Frankenstein, men det är en annan historia). Så jag har gått i tankar på att byta namn till ett som passar bättre med min identitet som hedning, men utan att komma till skott.

 

Det är väldigt vanligt att en konvertit byter till ett namn associerat med sin nya religion. Den som låter döpa sig i vuxen ålder och kommer från en annan religion tar ofta ett kristet namn och den som konverterar till islam tar ofta ett namn ur den traditionen. Liknande gäller för många buddhistiska och hinduiska riktningar (ISKCON, mer känt som Hare Krishna, är ett typexempel på det) samt för sikhismen. Inom nyhedendomen är kanske wicca den religion som är mest konsekvent; vid initiation i ett coven får alla ett nytt namn, men det är ett namn som oftast inte används utanför det wiccanska sammanhanget.

 

Hur är det då för oss? Tja, för många sedare finns ingen tydlig omvändelse och ingen initiation, på det sättet som wicca har. De ser inget behov av att byta namn för att markera en vändpunkt, eftersom de antingen ser det som att de så att säga alltid varit hedningar eller att bli hedning är en process utan tydliga steg.

 

Det finns dock sedare som tagit nya namn. Några använder dem bara med andra hedningar, medan andra väljer att byta namn i folkbokföringen. Bland mina vänner finns en handfull som använder religiösa namn. Flest kvinnor, intressant nog. Som jag nämnt ovan har jag själv funderat i många år på om jag skulle göra detsamma eftersom det skulle känns som en bekräftelse på den hedniska identitet som är så viktig för mig. Men vilket namn ska jag ta mig? Ett nordiskt namn, naturligtvis, men ska det vara ett gammalt etablerat namn som Karl, Hravnkel, Torbjörn, eller ett nykonstruerat som Freyalf, Fröulf, Odram? Ska det vara lätt att använda bland icke-hedningar eller är det viktigare att det reflekterar vad som är viktigast inom religionen för mig?

 

När jag träffade min fru hade hon redan tagit ett religiöst namn, och eftersom hon använde det på nätet var det under det namnet jag lärde känna henne. Nu kallas hon det av de flesta av sina vänner, och både jag och våra barn kallar henne för det. Jag använde länge Erik Ingevaldare som internetalias, ett namn som jag kunde relatera till, men det är aldrig någon som kallat mig för Erik. Eftersom jag dessutom har en god vän som heter Erik, och som är gode i samma godeord som jag, valde jag, när jag för ett par år sedan gjorde ett försök att verkligen ta ett religiöst namn, namnet Räv. Räven har flera andliga och personliga aspekter som tilltalar mig, och dessutom knyter det an till en namntradition i norden: Ulv, Björn, Orm, Rakke – för att nämna några.

 

Man kan väl inte säga att det har slagit igenom. Den enda som faktiskt kallar mig för Räv är en vän i Uppsala som jag mailar med sporadiskt, och som också valt att ta ett religiöst namn. Jag har inte i någon större utsträckning lobbat för att folk, eller i alla fall hedningar, ska använda mitt tagna namn. Kanske bottnar det i osäkerhet. Som med en tatuering kan man inte bara utan vidare ändra ett namn, det är något man förväntas bära resten av sitt liv. Men som med en tatuering, om man nu gärna vill ha en, så måste man ju välja ett motiv och gå till en studio för att få den gjord. För att citera en av dem jag pratade med inför det här blogginlägget: "Man måste bara ta ett beslut".

 

Men hur tar jag det beslutet? Det finns så många infallsvinklar, så många sidor att begrunda, så många skäl att ta det ena eller det andra beslutet. Räv låter inte särskilt bra på engelska. Erik är väldigt vanligt. Markus är det namn som alla mina vänner redan känner mig under, kommer någon verkligen att kalla mig något annat? Är ett namn som ingen kallar en ett riktigt namn? I slutänden måste man välja det som hågen säger är rätt.

 

Ett namn du får av dina föräldrar säger något om varifrån du kommer, men ett namn du själv tar dig säger var du är och vart åt du är på väg.

 

Erik Räv Skogsberg, gode i Götalands godeord

 

Läs hela inlägget »

Jag har på sistone flyttat en del. Inför hösten flyttade jag från hemmet i Stockholm jag växte upp i, till Uppsala där jag hyrde ett rum. Efter årskiftet flyttade jag igen, från Uppsala till Stockholm, där jag numera bor tillsammans med min pojkvän.

 

Att flytta hemifrån är att bli mer självständig, ta eget ansvar, men också att få mer plats att vara sig själv. Inklusive att bygga sina egna traditioner.

 

Även om mitt lilla gudastalle ser sig likt ut, med små avbilder av gudar och makter, så finns det en annan skillnad. Jag har inte ett eget rum att gömma min religion i, jag bor i en etta. Det får samsas med min sambos grejer. Det behövdes heller ingen övertalning till att pröva fira torshelgd. Jag kontrasterar detta med min förra pojkvän, som jag då planerade flytta ihop med. Då fick jag höra att jag bara hade hans tillåtelse till ett altare om det gömdes när det inte "användes", exempelvis i ett skåp. Min sed skulle få vara där på nåder, om den doldes.


Även om min nuvarande kille inte är hedning själv, så känns det ändå som om jag börjar bygga ett hedniskt hem nu. Forn sed får ta upp mer plats än "mitt eget rum", den får vara i alla rum i huset och synas.

 

- Emma Hernejärvi, vice ordförande

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Arkiv