Urds väv- tankar om forn sed

2016 > 10

Hösten är en underbar årstid! De mörka kvällarna med gnistrande stjärnor, den klara luften och lövens sprakande färger – det är en årstid som lockar till långa promenader lika mycket som till att sitta inomhus och kura skymning. Nu har dagarna blivit påtagligt korta och i mörkret framträder det som doldes i det starka solskenet under sommaren. Det är en tid då vi kan vända oss inåt och njuta av att begrunda de stora mysterierna kring liv och död; det är tiden då vi firar Alvablot.

Den gamla nordiska kalendern som styrde när högtider firades i förkristen tid var en mån- och solkalender, inte olika de judiska och kinesiska kalendrarna. Liksom dem hade året 12 månmånader, räknade från nymåne till nymåne, med en skottmånad inskjuten med jämna mellanrum för att se till att månader och årstider stämde överens någorlunda. I Snorres Edda berättas att ett annat namn på månen är ártali – "årtäljaren".  Det innebär att det inte finns ett specifikt datum i vår moderna gregorianska kalender som motsvarar då Alvablot firades. Firandet sammanföll troligen med "vinternätterna", och i senare tradition har datum som 14 oktober, 1 november och till och med så sent som 23 november i södra sverige, ansetts inleda vintern. 

Det finns på nordiskt område tre olika namn på det blot som firades vid den här tiden – Höstblot, Disablot och Alvablot – men från det som idag är Sverige är det Alvablot som nämns. Den kristne skalden Sigvatr Þórðarson berättar i sin dikt "Austrfararvísur" om sin resa från Norge till Svitjod på hösten och hur han aningslöst söker husly i flera gårdar i Västergötland, men blir bortvisad med hänvisning till att de boende är hedningar och firar Alvablot. 
 

Hur firandet av Alvablot i förkristen tid gick till vet vi lite eller inget om. Vi kan dra vissa slutsatser utifrån beskrivningen i Kormaks saga av ett annat blot till alverna, och utifrån vad vi i övrigt vet om dem. I Kormaks saga föreskrivs till exempel ett offer av ett nötkreatur vid en hög som bot mot skador uppkomna i en strid. Eftersom inledningen av vintern bör ha varit då man i förkristen tid slaktade precis som senare tid är det inte orimligt att anta att Alvablotet haft med slakten att göra, och att kött och blod spelat en viktig roll. Kopplingen mellan slakt, å ena sidan, och död – men även liv, eftersom slakten ger mat – å den andra, är tydlig, och alverna har många kopplingar till döden. I Havamals vers 143 gjorde eller ristade Oden runor för asarnas räkning, och Dáinn gjorde detsamma för alverna. Namnet "Dáinn" betyder "död" och är ett av ytterst få namn vi får på en enskild alv (namnet förekommer även på en dvärg och en hjort). 

För vårt moderna Alvablot är dock kanske Olaf Gudrödsson minst lika viktig, eftersom han är mer känd som Olaf Geirstadsalven. Olaf var en småkung av ynglingaätten som efter sin död kom att motta offer för fruktbarhet, och fick tillnamnet "alv". Om man tar det här exemplet på förfäderskult i beaktande verkar kopplingen mellan alverna och de döda stark, och det faktum att människor begravdes i högar och alver anses bo i högar är ännu ett indicium på att de hör ihop. 
 

Även om det finns en koppling mellan de döda och alverna, så innebär det inte det bara är vad de är. På många håll beskrivs alverna på samma sätt som asar och vaner, som ett gudasläkte jämbördiga med de andra. Vissa religionshistoriker, bland annat Britt-Mari Näsström, har till och med velat sätta likhetstecken mellan vaner och alver. Det i poetiska Eddan återkommande uttrycket "ása ok álfa", använt i betydelsen "alla gudar", skulle kunna antyda det, precis som att vanaguden Frey är herre av Alvhem. 

Alvablotet är idag en påminnelse om hur döden och livet hänger ihop, och en tid att knyta an till dem som gått före oss in i livshjulets mörka del. Hedendomens syn på världen och tiden är cyklisk; döden följer på livet, och livet på döden, som sommar blir vinter och sommar igen. Morgonen föds ur nattens mörker, och dagen går till vila i den mörknande skymningen. Det är också en tid som påminner oss om att vi är produkten av oräkneliga liv – våra förmödrar och förfäder som levt, fött barn och dött före oss. När vi ser oss själva i det sammanhanget ger det oss en förståelse för var vi kommer ifrån och hur vi kom dit vi är idag. Vi är inte en del av en enskild tråd från forntid till framtid, utan en väv eller ett nät. Genom våra förmödrar och förfäder är vi sammankopplade med alla människor som lever, och som har levt. Vi samlas för att minnas de som format oss och för att bära fram blot till de bland dem som inte längre finns bland oss i fysiskt bemärkelse.

/Räv Skogsberg, gode i godeord Väst

Läs hela inlägget »

Just nu sker den största sammankomsten av ursprungsfolk i USA på över hundra år. De har sedan april i år enats i kamp mot oljeledningen Dakota Access i North Dakota som förstör deras heliga platser, deras gravfält och hotar dricksvattnet från Missourifloden.

Ofta beskrivs det som att de protesterar. Själva ser de sig snarare som försvarare. Försvarare av vattnet. Försvarare av sina heliga marker. Försvarare av sina förfäders och förmödrars gravplatser. Flera av Dakota- och Lakotastammarnas heliga områden har redan blivit förstörda under bygget.  I indianfolkens gamla berättelser talas om ”den svarta ormen” och de identifierar nu denna svarta orm som oljeledningen, vilken kommer kunna transportera en halv miljon fat olja om dagen.

Representanter från minst 250 olika stammar av Nordamerikas ursprungsfolk finns på plats i det läger som byggts upp i Siouxernas reservat ”Standing Rock”. Dessutom har representanter för ursprungsfolk från olika delar av världen rest dit i solidaritet. Bland annat maoris från Nya Zeeland, samer från Sverige och indianfolk från Amazonas.  

Ursprungsfolk runtom i världen förenas i kampen mot det storskaliga industrisamhällets rovdrift. De inser att de är enade i sin kamp för sin mark, sina heliga platser och en djup respekt för Moder Jord.

Industrisamhället ser världen som ”resurser”, som enbart råvaror att utnyttja. Naturen reduceras till ett själlöst objekt för människors girighet. Det leder inte bara till att naturen och de heliga platserna förstörs. Det förstör också de kulturer som under tusentals år levt i samspel med landskapet, och vars identitet är rotad i landskapet. Och inte bara det. Det förstör också allas vår värdighet som människor. Genom att agera utifrån industrialismens världsbild glömmer vi bort vår uppgift: att vara en del i det stora sammanhanget, att bidra med balans och skönhet. Att leva med respekt och heder i våra relationer till allt levande.
När vi föröder landskapet runtom oss, ödelägger vi också grunden för vår egen existens och mening.

Samfundet Forn Sed Sverige stödjer ursprungsfolkens försvar av sina heliga platser och det levande vattnet.

Samfundet Forn Sed Sverige solidariserar sig med ursprungsfolken i kampen mot Dakota Access.

Vi vet att vi alla är sammanbundna, att allting påverkar allting annat. Samma kamp som förs där, förs också här i Sverige. Vi ser den kampen hos samer som kämpar för sina marker mot gruvbolag. Och det handlar inte bara om ursprungsfolkens marker. Överallt är landskapet fyllt av heliga platser, där gudar och gudinnor bor. Vårt samfund har som en av sina uppgifter ”att vårda, värna och väcka de heliga platserna i landskapet.” Men dessa platser offras obevekligen i den industriella "utvecklingens” namn.  

Vi hedningar ser tillvaron som helig. I vår sed strävar vi efter goda relationer mellan människor, natur och makter. Detta går inte ihop med en samhällsutveckling som betraktar naturen som död råvara.  

Försvararna vid Standing Rock för inte bara en kamp som vi vill stödja. De ger oss också en uppfodrande påminnelse  – att försvara våra egna heliga platser, att försvara Moder Jord, och därmed vår egen värdighet.

Henrik Hallgren
Rådsgode, FSS
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv