Om tempel

Nyheten om att vårt isländska systersamfund Ásatrúarfélagið nu påbörjar byggandet av ett gudahov,  eller tempel för den som föredrar det ordet, har väckt stor uppmärksamhet i media. Flera stora svenska tidningar har skrivit om det, det har pratats om det i radio. Och det är inte bara här i Skandinavien som intresset från pressen visats sig, även brittiska och amerikanska tidningar som The Guardian och Washington Post har rapporterat. Det har varit intressant att följa hur det skrivs om saken och det har också varit intressant att se hur reaktioner i kommentarsfält och liknande sett ut. Det är lite av ett uppvaknande att se hur många som är storögt förvånade över att det idag finns de som blotar till Oden och Freja, en påminnelse om att vårt arbete med att vara synliga i offentligheten och visa ett gott ansikte för seden måste fortsätta.
  
Den andra sortens reaktion som ofta återkommit har varit frågan: ”Varför finns det inget sånt här tempel i Sverige?” Tyvärr verkar väl inte alla som ställer den frågan vara praktiserande sedare med en genuin längtan efter en andlig hemvist. Det finns också den vanliga uppsjön av konspirationsteoretiker och foliehattar som så ofta rör sig på nätet. Extra tråkigt blir det när somliga i kommentarsfält ställer byggandet av en sådan här lokal mot byggandet av t.ex. moskéer. Som om det skulle finnas någon motsättning mellan de sakerna. Naturligtvis gör det inte det.
  
Svaret på frågan om varför det inte finns något svenskt ”asatempel” är egentligen ganska enkelt. Det finns inte, därför att vi inte har byggt något. Det är inte konstigare än så. Det sitter inte någon frikyrklig byråkrat någonstans och bromsar om nån till äventyrs skulle gissa det. Vi har inte byggt något tempel och kommer heller inte att göra det, åtminstone inte på mycket länge.
  
När vårt samfund bildades i mitten på 90-talet (under namnet Sveriges Asatrosamfund) fanns från början ambitiösa planer på att dra i gång ett bygge. Det fanns ett särskilt hovkonto dit det gick att donera pengar som skulle vara öronmärkta för ändamålet. I första numret av vår medlemstidning Mimers källa fanns till och med en teckning publicerad över hur templet skulle se ut. (Komplett med biografsalong minsann.) Som så mycket annat i det tidiga samfundets historia fanns det mycket av drömmar och visioner som dessvärre inte alltid var förankrade i Midgårds materiella verklighet. Jag har läst gamla interna papper där dåtidens råd kallt räknade med att samfundet bara inom ett eller ett par år skulle ha över 3000 medlemmar. Idag, tjugo år senare, är vi runt 400. Inte heller kom det där hovkontot upp i några summor värda att tala om.
 
Nej, något tempelbygge står knappast på agendan. Vi är ett samfund som knappt har råd att trycka vår medlemstidning och distribuera den. Det är tråkigt men sant. Vi har inte resurserna att bygga något och än mindre att förvalta. Vem skulle hålla efter en sådan byggnad,  kunna hålla den öppen? Och var skulle ett tempel ligga? Visst, det finns väl de som lystet vänder blicken mot Gamla Uppsala men det är knappast realistiskt. Samfundet har ju heller inte någon större verksamhet där bortsett från att vi åker dit och blotar en gång om året. Idag är samfundet som mest aktivt i Stockholm och i Göteborg. Oavsett var ett tempel skulle hamna skulle det nog bidra till den geografiska snedfördelning som redan idag är ett problem. Inte skulle det vara till så stor nytta för den ensamme hedningen i Värnamo, Sveg eller Sunne heller.
 
Vi kan välja att se detta som ett misslyckande men det tycker inte jag att vi ska göra. Jag saknar inte någon byggnad. För jag har ett makalöst magnifikt tempel. Det ligger precis utanför min dörr. Skogen är mitt hov. Naturen är full av magiska och heliga platser dit jag går för att möta gudinnor, gudar, makter och rådare. För mig är det så det ska vara. I en lund, vid en tjärn, vid ett flyttblock, vid ett mäktigt träd. Vad finns det som människohänder kunnat forma som är mer fyllt av det gudomliga än vad de är? Där blotar jag och där vill jag fortsätta att blota. Det är inte något andrahandsalternativ för mig.
  
Men visst, det kommer kanske en tid när behovet av lokaler blir så stort att vi finner det för gott att ta upp de gamla planerna igen. (Ibland är vintern väldigt sträng trots allt.) När det skulle kunna bli, det vet ingen av oss nu. Jag skulle inte gå och vänta för otåligt. Vi ska minnas att vårt isländska systersamfund grundades redan 1972 och det är först nu på senare år som de verkligen börjat bli riktigt stora till medlemsantalet. (De har idag runt 2500 medlemmar.) De har alltså över tjugo års försprång på oss. Inte heller är de utspridda över en lika stor yta som vi är. Oavsett hur det bli tänker jag fortsätta att blota i skogen.
 
/ Erik Otterberg, gode