Urds väv- tankar om forn sed

2012 > 10

Hedningar åkallar gudar. Inte alla, inte alltid, inte på samma sätt. Men när vi gör det, vad innebär det? Hur går det till? Vad är det som händer när vi gör det? Som vanligt bland hedningar finns det antagligen minst lika många svar på det som det finns åkallande människor.

 

Jag funderar själv ofta på om det är gudarna som förändras eller jag själv, om de redan finns hos mig eller om de kommer till mig när jag ropar. Mitt svar är nog ett typiskt hednasvar: Både och. Att just det är ett så riktigt svar som går att ge blev särskilt tydligt för mig i lördags, då Samfundet firade alvablot i samband med vårt höstmöte på Bävsjöns lägergård i Lerum.

 

Jag fick äran att åkalla Frey i hans egenskap av alvernas herre. Jag gjorde det med hjälp av en sång, skriven för detta och liknande ändamål under en tid då jag upplevde mig särskilt nära Frey och arbetade med att lära mig av honom, jättinnan Gerd och kärleken dem emellan.

 

Jag, gydjan Birka, åkallade Frey, en av mina fulltrogna gudar. Jag gjorde det i rollen som Gerd som talar till sin älskade om sin rädsla och kärlek. Var det hon eller jag som kallade? Var det jag som nådde Frey eller han som väckte Gerd i mig? Var det jag som en gång skrev en sång till Freys och Gerds ära, eller de två som gav mig en sång och ord mitt hjärta behövde? Kanske gör det det samma, kanske var det både och.

 

Jag vet att jag sjöng och han kom och fyllde mig och oss och vårt blot. Alvakungen, herre över död och mull, drog in med hela sitt följe. Äringsguden, herre över liv och frö, steg fram och tog sin älskade i famn. De var en och samma, det var både och, precis som han.

 

 

Yngve-Frey

Med lust och lekars megin

Vig Du mig

och gör mig till Din egen

Må mitt hjärta minnas när jag utan skam

Bort mot Barrelunden skyndar stegen

Hemligheten

Att Frode är den ende

Som till liv kan väcka åkertegen

 

Äringsgud

Kom hjärtat att beröra

Och Din brud

I livets dans förföra

Må jag minnas och utropa kungens namn

Sen han själv har viskat i mitt öra

Hemligheten

Att främste kung är den man

som vill hellre älska än förgöra

 

Alvakung

Som råder över döda

Evigt ung

och ger oss liv och föda

Må jag minnas när jag i Din mörka famn

Än en gång får lämna livets möda

Hemligheten

Att Frode är den ende

Som kan kyssa Gerdas läppar röda

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

Läs hela inlägget »
Resten av en rit. BILD: Wikipedia Commons Resten av en rit. BILD: Wikipedia Commons

Det började med riten. Ritual och ceremoni är människans första och mest ursprungliga kulturella uttryck. Det första vi som art gjorde som inte konkret handlade om att finna föda, söka skydd eller att föröka oss, allt det där som vi delar med andra djur. Därmed är riten också bland det första som definierade oss som just människor.

 

I riten började människan att skapa musik, vi tillverkade trummor, flöjter och andra instrument med vilka vi kunde härma naturens ljud, vi utforskade våra röster och upptäckte sången. I riten började vi att berätta myter och historier som gav förklaringar om vilka vi var, var vi kommer ifrån, vart vi är på väg och hur vi kan förstå de makter som omger oss. Ur berättandet av dessa myter föddes med tiden också skådespelet, där vi gestaltar och ikläder oss rollerna själva. I riten började vi att skapa bilder. Vi kan fortfarande se en del av dessa bilder, de finns kvar, ristade eller målade på stenhällar och grottor. Ändå var det säkert inte den färsiga produkten, den avslutade målningen, som var det centrala för de människor som skapade den, det var istället själva akten att göra dem, det ceremoniella sammanhang där de blev till.

 

Konsten uppstod ur riten. Det spelar ingen roll att det var länge sedan. Även sedan skapandet av musik, bilder och berättelser lämnat den rituella kontext där de uppstod har de behållit en  del av sitt ursprung.Däri ligger en paradox som dock inte motsäger det faktum att konst och kultur ända sedan människans tidigaste dagar här på Midgård varit en av våra viktigaste källor till andliga upplevelser. 

 

Så har det åtminstone alltid varit för mig. Ända sedan jag var ganska liten har jag varit fascinerad av hur en stark upplevelse av att läsa en bok eller se en film eller betrakta en bild förmår att på något sätt upphäva tid och rum runt omkring mig. Definitionen av en "andlig upplevelse" brukar vara just detta, känslan av att komma i kontakt med något större, något utanför sig själv. Innan jag blev utövande sedare försökte jag under många år intala mig själv att jag var ateist. Det föreföll som det rimliga att vara om man såg sig som en rationell, intellektuell person. Men till slut kom jag att inse att jag inte var riktigt ärlig mot mig själv. Mina personliga erfarenheter sa mig något annat, att jag hade ett behov för den andliga aspekten på tillvaron. Mina upplevelser av stor konst var på många sätt en viktig del av dessa erfarenheter.

 

Det är förstås inte alla som har den sortens transcendentala upplevelser av konst. Många är bara intresserade av film, litteratur eller musik bara som ren avkoppling, som underhållning eller som tidsfördriv. Det är inget fel i det. Vi har alla behov av att bara koppla av ibland. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas att var och en någon gång ska få uppleva den där djupare kopplingen till världsalltet som den verkligt andliga erfarenheten innebär. Den finns där, den ligger och väntar och den är möjlig att uppnå för var och en av oss. Oftast krävs det att vi själva öppnar oss för den, att vi gör oss mottagliga, att vi skärper våra sinnen och bjuder in erfarenheten i våra tankar och våra liv. Men ibland så bara händer det, oväntat. Du lyssnar på musik i hörlurar medan du diskar eller är på väg till jobbet. Du bläddrar runt på TVn och fastnar vid något du aldrig hade aktivt hittat. Du vandrar genom en skog med ditt barn och ser det leka bland träden. En plötslig stund av absolut skönhet, av klarhet och mysterium i ett, känslan av hur allt stannar upp.

 

All andlighet handlar förstås inte om stora upplevelser. Det är något vi bär med oss i vardagen, något som alltid omger oss. Det vore farligt att försöka leva i det förhöjda tillståndet hela tiden. Då skulle vi ju missa det som livet verkligen går ut på, nämligen att leva det. Men när det väl händer då är det mäktigt, vare sig om det sker när vi upplever konst, deltar i en ritual eller gör något helt annat.

 

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord, samfundets ordförande

Läs hela inlägget »

Jag tänkte mig länge livet som en väg.

 

Den låg liksom där, framför mig, och jag hade att följa den. När jag kom till en korsning kunde jag välja om jag ville svänga vänster eller höger eller fortsätta rakt fram.

 

Så tänkte jag mig livet, och det fungerade ganska bra. Som en välasfalterad, väldimensionerad och välupplyst motorväg utan plankorsningar, väjningsplikt och möten.

 

Tills jag en dag klev av vägen och fortsatte ut i landskapet.

 

Landskapet var svårare att gå på än vägen. Ibland fann jag en stig som någon hade trampat upp innan mig, men lika ofta fann jag att jag trampade på helt oupptrampad mark.

 

Om jag ville någonstans fanns det inte längre någon given väg att ta sig dit. Jag kunde inte välja avfart 27 och fortsätta på en riksväg. Jag kunde inte följa framförvarande bils baklyktor. Jag hade rentav lämnat bilen vid vägkanten, ty i landskapet var den värdelös.

 

Jag hade fortfarande mål. Jag ville komma fram. Men det fanns inga skyltar, och ojämnheterna i marken gjorde att jag nästan lika ofta gick bort från målet som mot det. Andra människor gick åt alla håll i landskapet, kors och tvärs, huller om buller. Ibland kunde jag längta tillbaka min bil och den asfalterade vägen, som ju tog mig dit jag ville så mycket fortare, men lika ofta märkte jag att när jag trodde att jag hade varit på väg mot ett mål en tid var jag i själva verket på väg mot ett annat. Jag följde mina fötter och jag kände mina andetag.

 

Nu tänker jag knappt på den där vägen längre. Jag tänker mig livet som ett skiftande landskap, där nya saker ständigt dyker upp framför mig, bakom mig, runt omkring mig, och där jag är en del av allt detta framför mig, bakom mig och runt omkring mig. Någonstans har jag också förlikat mig med tanken att inte riktigt veta vart jag ska och vart jag hamnar.

 

Den där breda asfalterade motorvägen där jag började min resa kändes så småningom för platt, för intetsägande, för steril, och lämnade mig med en känsla av tomhet, även när jag nått mina mål. Landskapet däremot, det uppfyller mig i varje kliv, i varje andetag. Uppfyllelsen är inte odelat positiv – jag är inte alltid glad och lycklig, utan precis som att landskapet går upp och ned gör mitt sinne och min håg också det.

 

Mitt liv formas av ett landskap, och jag är en del av detta landskap. Så skulle jag kunna beskriva det som kallas hedendom, forn sed, nordisk sed, eller om man föredrar ett helt annat namn.

 

Karin Boye har uttryckt något liknande:

 

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

 

Tack.

 

 

Martin Domeij, rådsgode

Läs hela inlägget »
Etiketter: natur, livsåskådning

Att vara kommunikatör för ett samfund vars medlemmar har skiftande trosuppfattningar, praktiserar sin tro på många olika sätt, och har olika syner på det heliga och på vad som är viktigt... det är inte det lättaste. När någon frågar; "Vad står ni för? Vad vill ni? Vad gör ni?" är det svårt att svara med annat än en uppräkning av samfundets stadgar.

 

Det finns nämligen inga kloka ord från Eddan som omfattar tron hos alla samfundets medlemmar; ingen gyllene regel, inget kärleksbudskap eller några budord som alla medlemmar skulle skriva under på. Det finns inte ens gemensam gud att hänvisa till. Den forna seden kräver heller ingen medlare mellan dig och makterna. Ingen kyrka behövs, inga dogmer styr din relation och bara ditt eget samvete kan egentligen avgöra vad som är rätt och fel. I Samfundet kan alla stå i direkt kontakt med gudar och makter, och alla kan vara sin egen gode eller gydja.

 

Den här konturlösheten och gränslösheten har jag alltid sett som en av samfundets styrkor. Bortsett från att ha en demokratisk och öppen syn på tillvaron, behöver man egentligen inte stå för något annat än det man själv tycker. Det är upp till var och en att fundera över sin plats i världen och sin mening med livet. Samfundet passar utmärkt in i den individualistiska tid vi lever i, och att inte behöva inrätta sig i ett led tilltalar förstås många.

 

Samtidigt gör de flytande tros- och livsåskådningsgränserna att det är svårt att få till ett "vi"; en känsla av samhörighet. En undersökning skulle säkert visa att många av Samfundets medlemmar delar grundläggande värderingar – respekt för naturen och miljön, människans och andra varelsers plats i världen och ett generellt intresse för medeltida hantverk och annat. Undersökningen skulle nog emellertid också röja ganska stora skillnader mellan trosutövarna vad gäller synen på livet, döden och omvärlden.

 

Om engagemanget i Samfundet är den enskilda individens försök att komma in i en gemenskap, har vi mycket kvar att arbeta med. Det är svårt att upprätthålla djupare relationer via forum och communities på nätet, och även om Facebook och bloggande är bättre än ingenting, kan åtminstone jag sakna de innerliga mötena mellan människor som kommer sig av att dela samma tak, laga mat gemensamt, skratta tillsammans och tala öga mot öga. Samfundets stora styrka – friheten och mångfalden – ser jag även som vår stora svaghet. Medlemmarnas spridning i landet skapar lätt en känsla av anonymitet och isolation, och det lokala blotlaget (i de fall det ens finns ett sådant!) blir kanske en viktigare källa till identifikation än delaktigheten i ett rikstäckande samfund.

 

I mina ögon är ensam inte stark. Det finns säkert många av er som kan skriva under på att det i svåra stunder är skönt med lite mänsklig värme och medkänsla; och att det kan vara en fantastisk känsla att få vara en del av en grupp som bidrar med styrka och glädje. Det är just den känslan som jag hoppas på att Samfundet en dag ska kunna förmedla till alla sina medlemmar.

Där den forna seden förr omslöt allt mellan religion, lagar, riter och umgänge, får den idag ofta finna sig i att vara en intressebaserad fritidssysselsättning, eller en livsstil som befinner sig lite utanför det traditionella samhället. Det är inget dåligt i sig, men det gör att de gemensamma aktiviteterna hänger oerhört mycket på just hur mycket tid och ork den enskilda medlemmen har, och på att det finns en kärngrupp som drar ett tyngre lass.

 

Förutom att tala för Samfundet Forn Sed Sverige, som nu, ägnar jag mig också åt lajv – levande rollspel eller improvisationsteater som utövas gemensamt, för den som inte tidigare hört talas om fenomenet. Varje gång jag åker iväg på ett lajv slås jag av hur många unga och äldre det finns som ägnar flera dygn åt att sy kläder för hand, skapa gammaldags hantverk och föremål, slå upp egentillverkade tält i ösregn, göra upp eld utomhus fast veden är genomsur och sjunga sånger tillsammans och dansa tills timman är sen. Arrangörer kan lägga timmar, dagar och veckor på att göra en helg så perfekt som möjligt, och folk kommer långväga ifrån för att skapa en saga som trots ett skimmer av påhitt ger upphov till många sanna, starka känslor. Det finns en mycket stark gemenskap lajvare emellan och en oerhörd vilja att arrangera och deltaga i aktiviteter.

 

Något sådant kan jag ibland sakna oss samfundare emellan. Vi känner kanske varandra för dåligt eller har för fullt upp med våra egna liv för att hinna med allt vi egentligen skulle vilja göra tillsammans, men jag tror att vi skulle kunna skapa en minst lika stark samhörighet, om vi bara öppnar våra liv och almanackor för det.

 

Det finns många bland er som redan gör sitt yttersta för att knyta andra människor samman och ni vet säkert själva hur mycket tid, kraft och ork det tar. Meningen är förstås inte att ni ska dra ett ännu tyngre lass än förut. Jag skulle snarare vilja hävda att det är allas vår plikt att försöka anstränga oss för att skapa just den där gemenskapen – för jag vill gärna tro att det inom varje människa finns en vilja ingå i något större än hon själv.

 

 

Det här var kanske en dyster tanke att komma dragandes med såhär framåt höstkanten, men som jag ser det finns faktiskt ingen anledning att deppa ihop! Jag tror nämligen inte att det finns några gränser för människans förmågor. En enda liten vilja att skapa något bra kan utan några som helst problem växa och bli till en naturkraft att räkna med. "Tron kan förflytta berg", säger man ofta, och i det här fallet tror jag även att tron kan göra något ännu viktigare än så – nämligen att överbrygga dalar.

      Och jag tänker hålla fast vid tanken på ett öppet och enat samfund som inte bara kan umgås och skratta och gråta tillsammans, utan även synas och höras utåt, och finnas där som en kraft att räkna med. Din röst, min röst och alla andra sedningars röster, sammanflätade trots våra olikheter, för det är förmodligen så vi kommunicerar allra bäst.

 

Nu har i alla fall jag kommunicerat färdigt för idag, så jag vill ta tillfället i akt att önska er alla en trevlig höst!

 

Äring och frid,

Saga Sunniva Bergh

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Ture » Vintervända:  ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”

  • Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp:  ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”

  • Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?:  ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”

  • Niklas » Att uppfostra barn hedniskt:  ”Vi ska kasta ut barnen i en kaotisk värld, utan ge dem trygga sammanhang och god..”

  • Lena Buhr » Hur tänker en hedning?:  ”Faktiskt väldigt bra tänkt och att punkta upp på detta sätt. Ett jättebra hjälpm..”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Ture » Vintervända:  ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”

  • Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp:  ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”

  • Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?:  ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”

  • Niklas » Att uppfostra barn hedniskt:  ”Vi ska kasta ut barnen i en kaotisk värld, utan ge dem trygga sammanhang och god..”

  • Lena Buhr » Hur tänker en hedning?:  ”Faktiskt väldigt bra tänkt och att punkta upp på detta sätt. Ett jättebra hjälpm..”

Arkiv