Glad Lusse!
Natten mellan den 12:e och den 13:e december är viktig runt om i Norden, det är nu Lussenatten äger rum och julmånaden börjar. Enligt muntlig tradition är det den mörkaste natten och allsköns väsen rör sig fritt runt gårdarna. Många fornsedare idag ser Lusse som en av Frejas gestalter, hon som kommer med ljuset när det är som mörkast. Lussebullarna med sina solsymboler och gyllene saffran passar bra både för att ära Sunna och att ära Freja, flera av lussebullarna har dessutom former och namn som kan kopplas till seden.
Traditionerna kring Lusse var olika i olika landskap och som alla levande traditioner ändras de över tiden. Hur firandet började kan vi inte vara säkra på – kanske var det Sunna som stod i centrum då, en rest från hyllandet av solen som har varit så viktig i Norden åtminstone från bronsåldern.
Varför Sunna och den längsta natten firas den 13:e december och inte runt den 21:a december vid vintersolståndet skulle kunna bero på ett kalenderbyte. Före 1753 följde Sverige den julianska kalendern som innehöll ett känt ”fel” vilket innebar att datumen sakta men säkert försköts. På 1700-talet inföll vintersolståndet runt den 13:e december och inte den 21:a som det var när kalendern skapades. För att rätta till detta byttes kalendersystem till den gregorianska kalendern vilket även innebar att man justerades datumen med flera dagar och vintersolståndet hamnade igen runt den 21 december. I så fall skulle Lusse alltid ha firats vid vintersolståndet, men vid kalenderbytet så valde man att behålla själva datumet, och inte följa solen längre.
I seden idag fungerar det riktigt bra att fira Lusse den 13:e, det blir en start på vårt julfirande som varar minst en månad. Lusse blir också en påminnelse om att vänta lite längre, snart kommer Sunna tillbaka med ljuset.
Från 1700- och 1800-talet finns det nedskrivna berättelser om hur lussefirandet gick till då. Ungdomar gick från gård till gård och tiggde mat och dryck, man klädde ut sig och utsåg en lussebrud. Det var inte så fint att bli utsedd till Lussebrud under den här tiden, då hon ansågs vara lättfotad vilket gav ett dåligt rykte då. Lussetågen var i alla fall roliga, deltagarna spexade och klädde sig gärna i kläder som ansågs tillhöra ett annat kön än de själva tillhörde. I Lussetågen gick inte pepparkaksgubbar och jultomtar som idag, utan sotare, bagare och helgonet Staffan. Några såg Lusse som en skrämmande varelse, som kontrollerade att allt var förberett och iordning inför jul. En populär tradition har också varit att Lussevaka, alltså stanna uppe hela natten och äta flera frukostar ända fram till gryningen.
Det katolska helgonet Lucia har också sin dag den 13:e december, vilket gav svenskare en chans att lägga kristendomens mantel på Lussefirandet. Detta infördes först i rikare familjer och på 1920-talet startades traditionen med att utse en Lucia för hela landet, som kröntes i en ceremoni. Det var egentligen ett sätt att öka handeln i Stockholm inför julen, men blev väldigt populärt. Och nu ansågs det vara fint att bli utsedd till Lussebrud, helgonet Lucia är ju kysk intill döden, vilket ansågs vara en fin dygd inom kristendomen. Ytterligare några årtionden senare utvecklades traditionen med luciatåg att inkludera tomtar, pepparkaksgubbar, stjärngossar och tärnor.
Lussetraditionen har alltså omtolkats många gånger, den är både gammal och ny, både traditionell och modern såväl hednisk som kristen – och även sekulär. Hur du väljer att fira är det du som bestämmer över, precis som du bestämmer över alla dina traditioner. Vare sig du ser ett katolskt helgon framför dig eller gudinnan Freja eller endast förskolebarnen som fortsätter skapa Lussetraditionen med tomtar som tippar och tappar. Men i firandet av Lusse ingår fortfarande att sjunga sånger om att det är Hon som kommer med ljus och julefrid, Hon som betvingar trollsejd och mörkermakt.
Hell Freja! Hell Sunna! Och glad Lusse
önskar Linda Stiernberg, riksgydja
Boktips: ”Lucia det svenskaste av alla traditioner” av Håkan Strömberg.
![Luciasolnedgång Luciasolnedgång](https://dst15js82dk7j.cloudfront.net/28955/97251735-KPN0e.jpg)
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
industrialism mytologi djur standing rock asynja landskap värderingar toreblot insida sekulär ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro beklagande feminism kvinnlighet vårfrudagen november bifrost hallar morsdag blotlag tomhet tankesmedja ursprungsfolk studier rådet heliga platser utbildning fulltrogen midgård sociala medier skålgropsten liberal kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare ogrundand misstänksamhet jämstäldhet emma hernejärvi' tranafton göteborg ukraina tyr grunna äktenskap hiero gamos makter skuld media förstörelse mångkultur eir skade kropp ekologistisk dröm eugene gendlin nationalistisk moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor utiséta frågor vårdagjämning påsk metoo diser påvestenen alva sejd gudamakter jättar hlodyn sommarsolstånd stockholm kyla oden faq bön förmödrar solvända lucia urd historisk sed vinternätterna förfäder ragnarök hedningar rune forssén samhälle årsting förnyelse trossamfund vår ceremoni tankar demokrati politik högtider disa disablot årstider sed gudar känslor frigg andlig erfarenhet liv mångfald vinter yggdrasil freja ritual per lundberg barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner polyteism forn sed alvablot jul samfundet forn sed sverige gerd gemenskap död jord skalleper höst sång carl lundbäck gudsbild gamla uppsala asatro frey mörker tempel hemmet döden nornor höstdagjämningen myter emma hernejärvi interreligiöst lusse modern hedendom lek äring vårblot traditioner helighet monoteism midsommar kultur etik alver bröllop medlemmar internet personlig sed feja polygami storm vanadis vardag edsring kristendom religionsfrihet registrerat begravning blota tacksamhet skörd konferens föda ting helig plats jolner inkluderande älvor väv uppfostran myter, vetenskap, ymer kurs dakota access nyckelord sigurd fafnesbane mimameid siv jötnar tjänstgörande symbol ödet konst skola ägg earth hour mat utbrändhet video hälsa berättelse folkräkning förnimmelse julafton väven bronsålder moder monokultur vårdande frej kläder val gåva ordning och kaos monogami ginnungagap tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa torshammare gydja tolerans organisation trana kura skymning fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi gud nutid
Framför allt är det troligen en sed från vår grannby Misterhult i Virserums socken, som bidragit till luciatågets utseende.
Där kläddes en flicka i sin bästa klänning, "bonnarosor”, skärp, strumpeband, m.m. Hon gick sedan från stuga till stuga, iförd en krona med tolv ljus. Från varje stuga medföljde alla innevarande, så att hela byn blev församlad i den sista stugan (gården), där både kvinnor och män dansade ”Spel” och sjöng.
I Misterhults by var innebörden att fira solens vändpunkt och ljusets återkomst. Men det lär inte varit så noga med en exakt dag. Ofta väntade man till nyårsafton, eller trettondagen med denna fest.