Urds väv- tankar om forn sed

2013 > 02

För ett tag sedan hörde jag ett reportage i Studio Ett i P1 som handlade om hur Jehovas vittnen förhöll sig till personer som lämnat rörelsen eller blivit uteslutna. Det var ett skrämmande reportage. Jehovas Vittnens pressansvarige Göran Borglin förklarade för reportern att en sådan person skulle behandlas som luft, som om den inte existerade. Borglin citerade första korintierbrevet: Avlägsna den onde mannen ur er krets. Enligt Jehovas Vittnen kvalar du in som en sådan "ond man" om du t ex väljer att leva ut din homosexualitet, lämnar din tro på den kristne guden eller bara väljer att lämna trossamfundet. Att behandla personen som luft gäller även om "avfällingen" skulle vara ditt eget barn. Reporten hade naturligtvis svårt att förstå, men Göran Borglin förklarade att det handlade om lojalitet till den himmelske fadern. Så hänvisade han till Jesu ord i Bibeln: Den som är fäst vid far eller mor, mer än vid mig, är mig icke värdig. Den som är fäst vid son eller dotter mer än vid mig, är mig icke värdig.

 

Kärleken till gud skall stå över all annan kärlek.

 

Jag ryser. Vad är det för en religion som påbjuder att vi på detta sätt skall vända våra egna barn ryggen? Handlar det bara om en enda sekt – Jehovas Vittnen? Eller handlar det om hela kristendomen? Uppenbarligen refereras ju till citat i nya testamentet som betonar att vi skall ställa kärleken till gud framför vår egen familj. Men säkert tolkar olika kristna grupper dessa ord olika eller lägger olika mycket vikt vid dem. Och det verkar dessutom som att föreställningen inte enbart är begränsad till kristendomen eller ens de abrahamitiska religionerna.

 

Jag lyssnade på ett annat radioprogram, Människor och tro, även det i P1. Där fanns ett reportage med ett likartat tema, fast här handlade det om Hare Krishna-rörelsen. I reportaget skildrades hur barn inom Hare Krishna-rörelsen på 80- och 90-talen fick gå i speciella Hare Krishna-skolor i Sverige och Indien, där de regelbundet utsattes för våld och sexuella övergrepp. Daniel Lutz var ett av dessa barn som utsattes för övergreppen och som nu lämnat rörelsen och skrivit en bok om sina upplevelser. Han berättar att när han började tala om övergreppen, då tystades han ned. Ingen ville höra. Det han har svårast att förstå med sin mammas och pappas agerande, det var hur de kunde välja en gud framför sitt eget barn.

 

Vad det är för underliggande gudsbild som gör sådana här beteenden möjliga? Kan det ha att göra med en transcendent gudsbild, där gud anses stå över och bortom sin skapelse? Där andlighet blir något som ligger avsides den vardagliga världen? Då kan kärleken till våra medmänniskor hamna i kollisionskurs med kärleken till gud.

 

I en immanent gudsbild finns gudomliga istället i världen. Gudarna finns i naturen, i våra medvarelser, i våra medmänniskor. Det blir då en logisk omöjlighet att säga att jag väljer gud framför mitt barn, för varje gång jag blickar in i mitt barns ögon, så blickar jag in i det gudomliga. Det är i de svåra relationerna med mina medmänniskor som mitt gudsmedvetande tränas på allvar. Naturligtvis misslyckas vi ständigt att uttrycka kärlek och respekt i dessa relationer och i vissa fall kanske vi behöver gå skilda vägar då vi inte förmår leva med värdighet med varandra. Men det är en helt annan sak än att vända ryggen till någon vi älskar på grund av ett gudomligt påbud förmedlat genom en religiös grupps normer.

 

I mitt förra blogginlägg om Mayakalendern och olika profetior ifrågasatte jag värdet i att leva utifrån abstrakta idéer om framtida förutsägelser och förespråkade istället ett förhållningssätt där vi snarare blir intima med världen som den är. Jag märker att slutsatsen börjar närma sig något liknande i det här inlägget. Föreställningar om en transcendent gud kan lätt leda till att vi förnekar och vänder ryggen till den sinnliga, påtagliga världen och de påtagliga relationer vi har i vardagen. Jag tror att sådana föreställningar leder helt fel, både moraliskt och andligt. För när vi vänder oss bort från världen och från vardagen, när vi överger omtanken, respekten och omsorgen om våra medmänniskor och medvarelser, då vänder vi oss också bort från gudarna.

 

Henrik Hallgren, Gode i Svealands Godeord

 

Inslaget om Jehovas Vittnen i Studio Ett: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5384700

 

Inslaget om Hare Krishna i Människor och tro: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5352767

Läs hela inlägget »
Vintermakters tempel Vintermakters tempel

"Det spelar inte så stor roll var man bor, bara man är hemma inuti."

 

Så stod det på ett vykort jag hade på väggen i mitt rum på folkhögskolans elevhem, dit jag flyttade från föräldrahemmet. På den tiden var det i bästa fall en positiv affirmation, snarare än ett konstaterande. Det är sjutton år sedan, och många och stora saker har hänt sedan dess, både utom mig och inom mig. En av de största, vid sidan av att ha träffat min make och fått barn, är att jag har gått från frikyrkokristen till samfundsorganiserad hedning.

 

För en stund sedan kom vi (maken, stora sonen, lilla sonen, stora sonens Tor-docka och jag) hem från en kortare exkursion ut i den dalsländska naturen. I Åmål där vi bor behöver man inte gå så långt för att komma ut i den. Vädret var egentligen inget vidare idag, Sunna låg gömd bakom tjocka grå duntäcken, det var lite disigt över sjön och snön var kladdig av lenvädret. Stora sonen hade dock blivit lovad fika i skogen, och vi behövde hitta en lämplig blotplats för nästa högtid, så ut skulle vi.  

 

Jag har egentligen aldrig gillat skogen något vidare. Tvärt om har jag varit lite rädd för den, precis som jag är rädd för kalfjället och för havet (och för rymden, fast det är ett mindre problem i min vardag och sedutövning). Storskogen, kalfjället, havet - alla kändes de lite för stora, för vilda, för oberoende av mig. De var inte till för mig, jag kände mig en gäst, välkommen om jag visste att bete mig och hade ett försvarbart ärende, men för övrigt lämnad åt mina egna förmågor och kunskaper.

 

När jag var kristen var jag den kristne gudens barn. Jag följde (och avvek stundom ifrån) gränser, vägar och riktningsvisare som var anpassade för människor. Berättelsen om universum och allting var för mig frälsningshistorien om människans relation till den kristne guden. Allt som fanns var på något sätt gott eller ont, i förhållande till mig, utifrån de gränser jag hade fått mig givna av den kristna tron. Resan från detta tillstånd till det hedniska liv jag nu för har bland annat inneburit att jag idag sätter mina egna gränser. Och makterna lär mig, lite i taget att skogen inte är god eller ond, den bara är, precis som allting annat. Det är sant som jag tänkte förr; jag är välkommen, om jag vet hur jag skall göra. Skillnaden är idag tror jag mig själv om att veta det, eller kunna lära mig. Jag är inte längre ett barn i förhållande till en allsmäktig gud, jag är en växande mognande människa, med mera gemensamt med ett träd än med en konstruerad frälsningshistoria.

 

Insikten som makterna gav mig idag är att skogen, havet och kalfjället är de samma som de alltid har varit, oberoende av mig. Det är min egen förändring som tagit bort min rädsla och min känsla av hemlöshet i tillvaron. En plätt i skogen, där vi sätter oss hela familjen och dricker varm choklad, är inte en tillfällig inmutning för mänskligt liv. Den är ett heligt tempel som vi är välkomna att besöka, om vi beter oss höviskt mot de makter som råder där, lämnar minmala spår och andas djupa andetag i tacksamhet. Och det gör vi, ty sådan är vår sed.

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

 

Läs hela inlägget »

Det är inte många som känner sig på topp i februari. Ute är det rena polarvädret, solen syns sällan till och virusen far runt som flipperkulor mellan sina offer. Blekt ansikte med dålig hy och akut trötthet som inte tycks gå över hör till den årliga vinterdvalan. Halva bekantskapskretsen ligger nere i influensa, förkylningar och hälsobesvär som gör sig påminda när årstiden tagit ut sin rätt.


Samtidigt handlar den här tiden för mig om en nästan magiskt laddad förväntan som överträffar julen. Ännu är det kyligt och dött ute. Träd och jord slumrar tillsammans med oss, men det är fortfarande något i luften som har förändrats. Jag brukar jämföra det med ett stycke ur den klassiska barnboken Häxan och Lejonet, när de fyra barnen kommer till Narnia och först får höra talas om Aslan. Narnia ligger fortfarande under den Vita Häxans förtrollning och den eviga vintern råder. Men det ryktas nu i landet att Aslan ska komma med våren och ge livet åter till allt som slumrat i dödsdvala.
Visst är Narnia till stor del en kristen allegori, men för mig fungerar den alldeles utmärkt för att beskriva min väntan på våren. Man har börjat känna och se de första små tecknena. Vintergäck i rabatten. Ljuset som sakta återvänder, trots en och annan snöstorm som tränger sig emellan.


I väntans tider blir jag ofta påmind om vinterns alla sjukdomar. En del hedningar jag pratat med jämför virussjukdomar med jättarnas härjningar. Andra har en betydligt mer vetenskaplig syn på saken och oftast går vetenskap och religion hand i hand. För egen del använder jag mig friskt av båda delarna. Jag använder västerländsk medicin som en god grund och kompletterar med alternativ ur ayurvedisk och Yorubafolklig tradition. Ibland har det handlat om den fornnordiska seden att rista runor och sedan rista bort dem igen när målet har uppnåtts.


Det finns verkligen inte mycket källor att ösa ur när det gäller fornnordisk läkekonst. Ändå går det att se ett par grundläggande mönster. Sjukdomar kunde ses som orsakade av skadlig trolldom, skickade av människor eller andra väsen. För att förebygga eller bota, använde man sig troligen primärt av runristning, "läkehänder" eller galdersång. Läkekonsten hade också en egen gudinna. Hon hette Eir och var en av Frejas jungfrur på Lyfjaberget ("det läkande berget"). Hon kallades den bäste av läkare och hennes namn kan översättas till "nåd" eller "hjälp".


Mitt eget möte med Eir var väldigt stillsamt. En del väsen närmar sig människor aktivt. Andra står där och väntar tills man själv vänder blicken mot dem. Eir bara stod där i det ögonblicket jag började fundera på henne. För mig som av och till pysslat med läkekonst genom ayurvedisk och Yorubafolklig tradition i mer än tjugo år, var mötet väldigt förvånande. Inte ens all involvering med runorna som Freja och Loke så vänligt bistått mig med hade fört mig närmare den fornnordiska läkekonsten. Mitt möte med Nordens gudavärld sker främst genom Freja, Tyr och Loke, som alla förvisso kommer med sina egna former av läkande.

 

Men under en schamanresa i januari mötte jag henne, gudinnan Eir. Hon sjöng ett par galdrar för mig som jag skulle komma ihåg ifall någon fick feber. Hon tog upp en orm som slingrade sig kring hennes fötter och ormen förvandlades till en flöjt. Hon spelade en melodi som på något sätt motsvarade orden hon sjungit. Medan hon spelade formades runor på flöjten. Därefter kastade hon flöjten i en mörk liten skogssjö. Jag fick en känsla av att hon överförde sjukdomen till flöjten och kastade den i heligt vatten för att rena den och oskadliggöra det sjuka.


Givetvis kunde jag inte låta bli att leta upp gamla studieanteckningar om Norrön sed. De saker jag hittat kring Nordisk läkekonst var verkligen inte många.

 

Botandeformler var nästan alltid gestaltade som ett möte mellan botaren och patienten, samt en konfrontation mellan helaren och de destruktiva krafter som orsakade sjukdomen. Det stämde väldigt väl med hur Eir hade utformat galdrarna.


Därefter läste jag om den s k Hemdrupstaven hittats i en mosse på Jylland. Den är en halvmeter lång, gjord av idegran, i form av en flöjt och ristad med runor och figurer. Runorna lyder: "Den fygende (feberdjävulen?) fick aldrig gjort kål på dig, Åse, auaaubi."
Figurerna på staven avbildar en människa, flera djur, några abstrakta figurer, samt lönnrunor. Det finns också ormmönster på staven.

 

Det fanns flera andra referenser till Norrön läkekonst, men dessa ovanstående gjorde inte helt överraskande störst intryck på mig. Jag vet inte vart det leder, men jag kommer definitivt att använda den närmaste tiden till att utveckla mina kunskaper och söka upp Eir igen när det verkar vara tid för det.
Trots allt är vi mitt i den årstiden nu när fokus på läkande för min del känns som viktigast.

Andra som vill dela med sig av möten med Eir? Skriv gärna en rad! Jag är väldigt nyfiken på att höra fler berättelser om henne!

 

Hälsa och kärlek!

 

/ Alexander Bågenholm, Ledamot

 

Läs hela inlägget »
Saga Sunniva Berg Saga Sunniva Berg

Under helgen har mitt hem – en tvåa – invaderats av tretton lagom långväga besökare som har fått dela på ett golvutrymme motsvarande en större friggebod. Vi har handlat och lagat mat tillsammans, umgåtts, sjungit visor, grillat korv över öppen eld i en snöig slänt och spelat spel. Ingen har känt något behov av att slå på TV:n eller datorn för att fördriva tid.

 

Normalt sett är det mycket mer städat hemma och man snubblar inte över sovsäckar, böcker och stickningsprojekt vart man än vänder sig. Ändå är det mer hemtrevligt så här än när det är ordnat och tomt.

 

Vid sådana här tillfällen inser man också att människan inte är skapad att vara ensam.

 

Det är underbart bara att sitta och lyssna till ljudet av människors skratt och diskussioner, och det är betydligt mysigare att se sina splitternya kuddar spridda över golvet i en enda röra, istället för att se dem prydligt grupperade i soffan. Allt är förstås inte konfliktfritt och man kan sucka lite inombords över kaffebryggaren som inte stängs av, smulorna som inte torkas upp, mjölken som spills ut eller de högludda snarkningarna i natten, men på det stora hela är det ganska fantastiskt att för en gångs skull inte sitta själv.

 

Det finns idag otroligt många ensamhushåll i Sverige; många yngre och äldre som inte ingår i en inkluderande grupp i vilken man får vara precis som man är. En grupp som inte tycker att det är ett dugg pinsamt att dansa gatan fram och sjunga musikalvisor. En grupp som accepterar dig utan så mycket som en axelryckning fast du inte firar traditionella högtider och har citat ur Eddan på ditt kylskåp. När du i present sedan får en hemmålad kopp med små färgglada versioner av Nidhögg och Yggdrasil, är lyckan förstås total.

 

Att sitta inomhus under vintern och vänta på att ljuset och värmen ska komma tillbaka är definitivt roligare i sällskap med andra och jag kan verkligen föreställa mig hur viktig gemenskapen var för våra förmödrar och förfäder. Jag tror att dagens individualister har mycket att lära av tidigare generationer vad gäller grupprocesser och konsten att för en stund kunna sätta sina egna behov åt sidan för att glädja andra. Åtminstone har jag själv fått en övning i både tålamod (bara det här med att vänta på sin tur att duscha) och planering (vad ska vi egentligen äta till middag och vem ska laga den?). Några rader ur Eddan susar förbi medan jag ser hur de packar ihop sina saker för att åka tillbaka hem till Uppsala:

 

"Lång omväg till ovän är

Fast hans gård vid vägen vore;

Men till god vän går det genvägar

Vore han än fjärran faren..."

 

Och så är jag plötsligt alldeles oerhört tacksam över att de har tillbringat ett par timmar på tåg bara för att få sitta en helg hopklämda i min tvåa...

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Arkiv