Årsväntan

Vi som firar Årsväntan inför vintersolståndet har nu äntligen fått tända det första ljuset i väntljusstaken i torsdags. Det är mysigt och vackert att tända ljus i höst- och vintermörkret, och tända ljus sprider med sitt gyllene ljus även värme omkring sig och väcker barndomsminnen. Att seden är skamlöst stulen från det kristna adventsfirandet känns i sammanhanget ganska oviktigt.

Jag älskar julen och har länge försökt komma på anledningar att ta med mig saker från min barndoms jular in i mina vuxna hedendom. Många saker är oproblematiska, som granen, maten eller bockar och tomtar, men några saker som var viktiga när jag var barn har varit svåra för mig att ta med mig in i mitt hedniska julfirande. Pomandern, som jag fick lära mig hette "korsfararäpple" valde jag bara att kalla soläpple istället, medan adventsljusstaken och -stjärnan blev svårare.

Adventsstjärnan ska ju påminna de kristna om stjärnan över Betlehem som ledde de tre vise männen till det nyfödda Jesusbarnet. Så varför skulle jag då ha en stjärna i fönstret? För att det är fint att se på och känns juligt, naturligtvis, svårare än så behöver det inte vara, men för att känna mig bekväm med att sätta upp en egen julstjärna ville jag fylla traditionen med en ny mening. Efter ganska många försök och idéer fastnade jag för en tolvuddig konstruktion som får representera vår närmaste stjärna – Solen. Inte så långsökt, kan man ju tycka (men rätt så svår att bygga, kan jag avslöja!)

Att räkna ned till julen genom att tända ljus saknade jag länge, men för några år sedan slog det mig att jag, sedan min tid i Sunna godeord i Skåne oftast firade Alvablotet vid Mårten gås. Och mellan Mårten och vintersolståndet är det sex torsdagar (eller har varit hittills, om Mårten något år ligger så att detta inte stämmer vet jag faktiskt inte) så varför inte räkna dem? Torsdagarna firar jag ändå Torshelgd, och tiden mellan Alva och Jul är den mörkaste på året – efter Jul är det större chans att det ligger snö och framförallt vet vi ju att dagarna blir längre, något jag tror påverkar oss väldigt mycket. Men fram tills solen vänder är det mycket mörkt.

Jag vet inte om jag var först med idén att låna in adventsljusstaken i hedendom, men i min vänkrets visade det snart att det fyllde ett behov. Annars hade det bara varit min familj som skaffade oss en, nu tog flera vänner och vänners vänner till sig idén och förändrade den. Lade till runor på ljusen för att räkna ner. Hittade på verser. Ändra antalet ljus. Vi började kalla tiden för "Vänt" eller "Väntan", uppenbara lån/förvanskingar av ordet "advent", men sedan hittade jag det äldre ordet "Årsväntan" som jag tyckte bättre om. Så föddes en sed, en sed som fortsätter att växa och utvecklas. Som Sed är.

För mina barn kommer det vara julkänsla med en sexarmad ljusstake (eller i vårt fall en sexgrisad, eftersom vår ljusstake består av sex stycken grisar). Även om de inte skulle bli hedningar när de är stora kanske de tycker att sex ljus känns juligare än fyra, och att julbocken kommer med klapparna, inte tomten. Att julstjänor ser ut som solar och att lusse firas mitt i natten, och inte på morgonen. Säkert kommer något vara annorlunda, något jag inte ens kan gissa troligen, för sådana är traditioner, konstanta och samtidigt föränderliga.

Markus Skogsberg, gode i Götalands godeord