Urds väv- tankar om forn sed

2013 > 12

Källa: www.fotoakuten.se Källa: www.fotoakuten.se

Under tjugo års tid har jag firat vintersolståndet tillsammans med nära vänner. Vi samlas ett par dagar före solvändan, gör iordning huset och umgås. Vi vandrar genom markerna och vår vandring tar oss genom det år som gått. Vi stannar upp ibland och minns särskilt betydelsefulla händelser, innan vi vandrar vidare. Vi målar vårt årshjul och tar gott om tid för att dela minnena med varandra. Vid dagen för solvändan börjar vi så rikta in oss på året som skall komma, vi tydliggör våra bragelöften och tankar inför det kommande. Vi tar i solnedgången farväl av Sunna genom sång och genom att tända ett ljus som skall brinna under hela natten.  När skymningen omslutit oss i mörker håller vi julblot där vi bjuder in äring och fred i året som kommer och uttalar våra bragelöften. Vi äter gott vid julbordet och avslutar kvällen framför brasan i en ceremoni där vi drar våra årsrunor. På morgonen därpå vandrar vi ut medan det fortfarande är mörkt, vi håller skyddande ljuset som brunnit under natten. Vi sjunger upp solen och välkomnar ljuset. Först när Sunnas första strålar lyser upp oss eller då dagningen är tydlig, släcker vi vårt ljus. Då går vi och äter vår risgrynsgröt innan det är dags att avsluta ceremonin och ta avsked av varandra.

Så brukar det se ut. En ceremoni på tre till fyra dagar som har utvecklats, slipats och funnit sin form under tjugo år. Det var också tanken detta år. Jag och min dotter skulle fira hos några vänner utanför Enköping på deras gård.

Så blev familjen i Enköping magsjuk. Det blev inställt.

Jag har länge vetat att det hedniska julfirandet är väldigt viktigt för mig. Men aldrig har jag upplevt det så klart som nu – när det inte blev av.

Jag försökte kompensera, att jag och min dotter gjorde vissa delar själva, att vi deltog i det fina julblotet som Forn Sed Stockholm anordnade.  Men helheten gick förlorad. Och det kändes djupt inuti. Som att något inte stämde. Det var en känsla som gick genom märg och ben.  Vi hittade på bra saker och det blev fina dagar, men väldigt annorlunda än hur det brukade vara. Och inom mig malde en grundton av ångest. Som att jag missade någonting fundamentalt, betydelsefullt.

Det finns så klart ett stort värde i att vara flexibel. Att kunna anpassa sig efter omständigheterna på ett smidigt sätt. Jag brukar vara rätt bra på det. Att rycka på axlarna och med ett leende tänka att ”jaha, nu blev det så här i stället. Vad spännande!”

Men inte den här gången. Jag försökte le, men frustrationen lyste nog igenom. Och tillslut var det bara att erkänna för mig själv (och min partner) hur djup min besvikelse var. Och det var faktiskt vackert. För sorgen och besvikelsen visade på hur starkt jag värdesätter den hedniska ceremonin. Det är inget jag bara vill rycka på axlarna åt och vifta bort. Att erkänna ceremonins betydelse för mig blev ett sätt att hedra den och den forna seden.

Så visade det sig att även detta bakvända julfirande, ett firande i otakt och splittring, ett firande som föll samman – ändå i slutändan kunde bli en lärdom för mig, och ett sätt att än starkare tydliggöra den forna sedens betydelse i mitt liv.

Efter det samtalet satt vi stilla i midvinternatten. Klockan närmade sig tolv. Och jag kände mig till min förvåning hyfsat grundad igen. Det var som om min ärlighet med mina känslor fogat samman något inom mig. Och då visste jag att det var tid att dra våra årsrunor. Så det gjorde vi. Mitt i natten, i tiden mellan tiderna, under den längsta natten, så tog vi kontakt med de makter som spinner året. Jag kände världarna öppna sig och jag drog min runa. Och den sa mig det jag behövde veta.

God jul allesammans!

Henrik Hallgren
Rådsgode

Läs hela inlägget »
Etiketter: jul, högtider, ceremoni

Jag har alltid utgått från mina upplevelser. Det är i dem jag ser, känner, smakar, luktar och hör, men det är också också i dem jag bortom dessa fysiska sinnen upplever makterna: trollen som sjunger på fjället, rådarna som viskar till mig vid domarringen därhemma och Tyr som lägger sin saknade hand på min axel.

Denna utgångspunkt gör mig inte till sedare eller nordisk hedning. Den gör mig inte ens till hedning. De ord och de namn jag använder, troll, rådare, Tyr, och så vidare, har jag fått lära mig. De finns i de berättelser som de som gått och fortfarande går före mig fört vidare till mig, och de finns i de texter som skrivits ner för att bevara dem, såväl på 1900-talet som 1800-talet som 1200-talet.

Tillsammans med andra lever jag med dessa upplevelser, berättelser och namn. Vi blotar tillsammans, vi sjunger med trollen, vi hälsar rådarna vid domarringen, och vi för vidare dessa upplevelser, berättelser och namn, nya som gamla, så gott vi kan, till dem som kommer efter oss.

Jag tror att det är detta som gör mig till sedare eller nordisk hedning — en hedning som utövar forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det.

Jag tror att forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, är ett förhållningssätt till det vi upplever som knyter an till dem som gått före och dem som kommer efter, och till det som dessa människor gjort och kommer att göra. I detta förhållningssätt ligger, tror jag, en uppfattning om att det finns ett värde i det som dessa människor gjort och kommer att göra. I vårt utövande möter vi inte bara makterna, utan även dessa människor.

Jag tror inte att forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, är någon gemensam ”tro” på någots ”sanna natur”, någon gemensam uppfattning om vilken etik man bör leva efter, eller något gemensamt sätt att tolka eddamyter.

Forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, ger mig något att förhålla mig till. Vetskapen att någon har sjungit med trollen och hälsat rådarna före mig och att någon förmodligen kommer att göra det efter mig ger mig något slags sammanhang, trygghet och grund för mina upplevelser. Den gör mina upplevelser verkliga och levande, och ger mig möjlighet att dela dem med andra. Jag kan ta spjärn mot den i mitt utövande och i mitt liv.

Forn sed, nordisk sed, nordisk hedendom, eller vad man nu vill kalla det, gör mig levande. Den gör mig till den jag är.

Åtminstone upplever jag det så.


Martin Domeij
Ordförande och gode

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Ture » Vintervända:  ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”

  • Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp:  ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”

  • Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?:  ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”

  • Niklas » Att uppfostra barn hedniskt:  ”Vi ska kasta ut barnen i en kaotisk värld, utan ge dem trygga sammanhang och god..”

  • Lena Buhr » Hur tänker en hedning?:  ”Faktiskt väldigt bra tänkt och att punkta upp på detta sätt. Ett jättebra hjälpm..”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Ture » Vintervända:  ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”

  • Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp:  ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”

  • Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?:  ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”

  • Niklas » Att uppfostra barn hedniskt:  ”Vi ska kasta ut barnen i en kaotisk värld, utan ge dem trygga sammanhang och god..”

  • Lena Buhr » Hur tänker en hedning?:  ”Faktiskt väldigt bra tänkt och att punkta upp på detta sätt. Ett jättebra hjälpm..”

Arkiv