Hedendomens barn

I onsdags morse när jag gick med min fyraårige son till dagis – det var en sån där vacker höstmorgon med sprakande färger på träden, hög luft och vattenpölar perfekta för en liten pojke att hoppa i för att stänka ner sin far – började han helt spontant att sjunga sången som vi använder för att bjuda in Tor till Torshelgden. Det är i och för sig kanske inget märkligt eftersom vi sjungit den sången nästan varje torsdagskväll hela hans liv, men det var första gången jag hörde honom sjunga den helt och hållet på eget initiativ.

 

Det är ganska ont om hedniska sånger och ramsor för barn. (Jag gjorde ett försök och skrev om texten till "My bonnie lies over the ocean" till att handla om gudar, så långt har det inte slagit igenom bland hednabarnen...) Jag skulle nog kunna gå så långt som att säga att vi generellt är ganska dåliga på att inkludera barnen i vår religion; även om vi gör ett långt bättre jobb än vissa andra hedningar.

 

I sedsammanhang är det visserligen nästan alltid ok att ha med sig barn, på blot, gille eller ting, något som jag som förälder tycker är fantastiskt, men vi är sämre på att fånga upp barnens intresse och att hjälpa till att ge dem sammanhang eller aktivt lära ut Sed. Vi behöver inte bedriva någon slags söndagsskoleverksamhet, men små barn tycker kanske inte att blotet är så roligt alltid – vi vuxna vill ju gärna vara tysta eller allvarliga eller åtminstone stå stilla långa stunder när vi blotar, och det kan vara svårt när man har spring i benen.

 

Jag har själv inte kommit på någon bra form för blot som ger både barn och vuxna möjlighet att få ut det mesta av firandet, men det finns ju mycket man kan göra i samband med högtiden för att ge barnen en fin upplevelse. Självklart kan man ju berätta myter kopplade till högtiden, men även lekar och spel, eller utklädnad kan öka upplevelsen – för alla. I samband med höstdagjämningen kan man leka lekar där man slår kastanjer mot varandra och vid Lusse, Jul och/eller vårdagjämningen kan man klä ut sig.

 

Och det finns mer, antingen att hitta i gamla traditioner eller ta till sig eller skapa nya traditioner. Det viktigaste är bara att ställa om tankesättet så att man ordnar firandet för alla som delar.

 

Varför ska man då sträva efter att inkludera barnen i religionen? Ska man inte bara låta dem göra som de vill och själva få välja när de är tillräckligt gamla? Det är självklart att vår Sed inte ska bli något som man tvingar barnen att delta i, och det finns inget självändamål i att barn blir hedningar bara för att deras föräldrar var det. Friheten och öppenheten i Seden är, som jag ser det, grundläggande. Men en religion som inte också inkluderar barnen blir bara halv. Vi lär dem, men de lär också oss, och vi har möjligheten att upptäcka andligheten på nytt genom deras sätt att möta den. Därför bör vi varken förvägra dem eller oss djupa rötter i vår väg. Oavsett vilken deras väg i slutänden blir.

 

Markus Skogsberg Gode, Götalands godeord

 

Etiketter: barn sång lek ritual

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln