Urds väv- tankar om forn sed

2017 > 11

Förra helgen hade vi alvablot i Göteborg. Det var en ljuvlig kväll att hålla alvablot på, det var dimma i luften och helt vindstilla. Lite kallt, men inte så kallt att jag behövde ta den fula vinterjackan. Jag har som så många andra under en lång period i mitt liv tyckt att november är en svår månad. Det är så vansinnigt mörkt, i Göteborg regnar det jämt, det finns inget att se fram emot och jag känner mig alltid, alltid trött. Som om jag borde fylla min mage med granbarr och inte gå upp ur sängen förrän i april igen, precis som mumintrollen gör. Kanske är det därför alvablotet känns så speciellt, så viktigt. Det är kanske också för att det är så personligt. Inte på något annat blot har jag sett lika många tårar och lika mycket kramar. Att få hedra sina nära och kära som har gått vidare tillsammans i höstmörkret känns lika stort och fint varje år. Förra helgen hade vi tre nya med oss på blotet och jag minns att jag tänkte att alva är en bra tid att bli hedning på.

Det var ett speciellt blot för mig eftersom det var första gången som jag var med och planerade ett blot. Inte för att jag hade en så förfärligt stor inblandning, men jag hade letat upp en dikt som jag tyckte passade bra att åkalla alverna med och jag hade valt ut en sång som vi kunde sjunga i början av blotet. På vägen dit minns jag att jag begrundade att jag har varit medlem i Samfundet forn sed Sverige i drygt tio år utan att ha varit med och hållit i blot tidigare. Det kanske var för att jag var så ung när jag blev medlem, eller för att jag inte har varit riktigt intresserad tidigare. Men det är definitivt också för att jag har tyckt att det känns nervöst och lite svårt. Det kändes nervöst och lite svårt på spårvagnen bort till blotplatsen förra helgen också, men inte bara nervöst och svårt, jag kände också ett extra mått av förväntan och upprymdhet.

I Göteborg brukar vi ha gille efter bloten på Bishops arms på Järntorget, så även denna gång. Jag fick en chans att prata med personer som var helt nya för mig. Jag tycker alltid det är lika intressant att höra vad det är som gör att folk känner sig dragna till den forna seden. Det är så olika anledningar, ändå finns en samhörighet som jag sällan träffar på någon annan stans.

Under kvällen hade vi en väldigt intressant diskussion om alverna. Jag har alltid tyckt att alverna är lite svåra att förstå sig på, vilka är de? I samtalet fick jag höra att det ute på åkrar i åkerrösen har hittats begravda människor från forna tider. Det kändes logiskt på många sätt, om man ändå har grävt upp en massa sten ur sin åker som ligger i en perfekt hög, varför inte använda den som gravröse? Då var det någon annan som kom på att det andra jordlagret, det under matjorden, heter alv. Ännu en pusselbit som föll på plats. Med denna kunskap kändes det plötsligt väldigt passande att Frej är alvernas herre, han är helt enkelt furste över dem som är begravda i åkern. Tillsammans med att döden (i sann Lejonkungen-anda) kan ses som starten på något nytt blir det ännu mer begripligt. Så nu, istället för att se alverna som ett mystiskt folk som bor med och eventuellt tar hand om våra döda, är de för mig definitivt våra förmödrar och förfäder, de som vi inte längre minns namnet på.

På vägen hem tänkte jag på hur annorlunda november ter sig nu, när en favorithögtid har infunnit sig och jag har lärt mig uppskatta naturen i sitt påbörjade viloläge. En gång för många år sedan sa min mamma något som också har bidragit till en förändrad syn på denna ödesdigra månad. Jag var på väg hem från jobbet och vi pratade i telefon, och jag klagade förfärligt över höstångesten och det jämngrå, knappa dagsljuset. Då sa hon denna enkla mening, som jag ofta tänker på i efterhand:

- Men Elli, kom ihåg att det luktar så gott och att mossan är smaragdgrön, löven roströda och berget sidengrått.

/ Elli Jobring (Sekreterare)

Läs hela inlägget »
Bild från Prinero.se Bild från Prinero.se

I tisdags lade Tommy Kuusela fram sin avhandling ”Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö, vid Stockholms universitet. Jag var där och lyssnade och det väckte några tankar. Jag vill göra klart att jag inte läst hela avhandlingen utan utgår från det som framfördes vid avläggningen samt att jag skummat igenom den. Men det här blogginlägget ska inte heller ses som ett försök att sammanfatta innehållet i avhandlingen, utan mer mina spontana funderingar.

Opponenten – Terry Gunnell från Island – betonade att det är ett misstag att vi blandar ihop och översätter mytkvädenas ”jötun” med ”jätte”. Det leder oss fel, exempelvis eftersom jötnar generellt inte är särskilt stora. Gunnell använde därför konsekvent benämningen ”jötun” istället för jätte (vilket dock inte Kuusela gjorde, vilket blev lite lustigt då de två använde olika benämningar). Personligen tycker jag Terry Gunnell har en poäng och håller mig därför till att skriva jötun och jötnar. 

Det är vanligt förekommande – även bland många hedningar - att betrakta dynamiken mellan gudar och jötnar i termer av ordning och kaos, kultur och natur. Gudarna står för det ordnade och kultiverade till skillnad från jötnarna som står för den kaotiska naturen.

Det gladde mig att Kuusela betonade ett annat perspektiv, som frigjorde jötnarna från bilden av kaosväsen. För om vi läser myterna framgår det klart och tydligt att jötnarna inte lever i någon kaotisk tillvaro. Tvärtom lever de ett ”kultiverat liv” på gårdar. De bor i hallar, de har boskap och använder redskap.

Sett ur detta perspektiv kan vi knappast tala om gudarnas relation med jötnarna som en kamp mellan ordning och kaos. Visst kan gudarnas – och därmed människans – ordning hotas av jötnar. Men utifrån jötnarnas perspektiv skulle det snarare vara gudarna som hotar deras ordning, då exempelvis Tor kommer och slår sönder deras hallar. Gudarnas ordning hotas alltså inte av att jötnarna skulle vara kaoskrafter, utan helt enkelt av att jötnarna har sina egna intressen och ordningar, som ofta kan vara skilda från gudarnas.

Istället för att förstå kosmologin som en uppdelning i ordning – kaos kan vi se att den beskriver en tillvaro med olika världar och folk, alla med sina egna kulturer och ordningar, som på olika sätt är beroende av varandra och där de behöver hantera konflikter, spänningar och attraktioner på olika sätt. I avhandlingen menar Kuusela att järnålderns aristokratiska krigarklass identifierade sina egna hallar som gudarnas hallar, och att de själva ansåg sig likna gudarna. Jötnarna skulle då kunna representera "de andra" och deras hallar.

Utifrån den diskussionen funderar jag vidare. Hur är det med naturen? Det verkar inte Kuusela undersöka särskilt grundligt, vad jag lyckades uppfatta. Är jötnarna kopplade till vilda naturkrafter? Det blir svårt att tänka sig det om vi ser jötnarna som kulturella, och om vi ser en motsättning mellan natur och kultur. Men det är just det som är grejen. Jötnar är kultur och natur. Deras krafter är ofta naturens krafter, men naturen är kultur. Den som kan se djupare skikt av tillvaron – den som har förmågan att se med en mytisk blick - ser att bergen i de vilda skogarna egentligen är jötarnas hallar. Skogarna är deras åkrar och fält. De vilda djuren är deras boskap. Det vi kallar vild natur är inget annat än jötnarnas kultur. De är inte kaotiska. De är ””vilda” bara i betydelsen att de tillhör en annan ordning som vi inte kontrollerar.

På samma sätt är det med gudarna. De är kultur och natur. Visst är de kopplade till människan och de odlade åkrarna. Men de är också kopplade till naturkrafter bortom det mänskliga. Åskan är väl om något en kraft som når bortom vad som brukar rymmas i det mänskliga begreppet kultur.

Våra invanda kategorier om kaos och ordning, natur och kultur, börjar lösas upp när vi närmar oss den forna sedens kosmologi. Denna kosmologi talar om en väv av ordningar som befinner sig i dynamisk och spänningsladdad relation till varandra. De många världarna och dess folk utgör tillsammans ett komplext kosmiskt samhälle med en mångfald olika kulturer där det vi kallar natur egentligen också är kultur. Vad som uppfattas som kaos eller ordning, natur eller kultur beror på vems perspektiv vi antar – människornas, gudarnas, jötnarnas eller ytterligare andra varelsers.

I det moderna samhället tänker vi oss ofta att vi människor är de enda ”kulturvarelserna” i en i övrigt ”vild natur”. Men det vi kallar vild natur består egentligen av komplexa och självorganiserande ordningar där olika varelser har sina egna syften och intentioner. Världen består av folk – synliga och osynliga, mänskliga och icke-mänskliga, fysiska och mytiska. Forn sed handlar om hur vi på bästa sätt lever och orienterar oss i denna tillvaro av olika ordningar, kulturer och folk.
 
Henrik Hallgren/Rådsgode

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv