Urds väv- tankar om forn sed

2017 > 05

I detta mitt tredje och sista gästinlägg här på bloggen tänkte jag titta närmare på den så kallade ”väven”. Völvans spådom berättar om Urds brunn vid världsträdet Yggdrasils fot. I närheten av denna brunn finner vi de så kallade nornorna, Urd själv, Verdandi och Skuld, som de flesta av er redan känner till. Dessa spinner och klipper livets trådar, och en vanlig föreställning bland samtida hedningar är att alla livstrådar tillsammans skapar nyss nämnda väv (som ju för övrigt har givit namn åt samfundets blogg).

Detta är en tanke och skildring som tilltalar mig, för det är enkelt och rimligt att se en människas liv som en tråd som löper genom tid och rum. Vi föds, gör och upplever en massa saker, och går sedan bort. Tråden spinns och klipps av. Denna biografiska tråd, detta spår genom världen och historien, är i ena änden fastknuten i föräldrarnas trådar, och de som lämnar efter sig barn och barnbarn får sin livstråd sammanlänkad i andra änden, med arvingarnas trådar. Varje möte, varje mellanmänsklig interaktion, skulle kunna ses som två eller fler livstrådar som överlappar eller korsar varandra. Beroende på samrörets omfång löper korsas trådarna olika mycket och länge. Talar vi om en tillfällig engångsträff har trådarna mycket litet överlapp, medan en livslång vänskap kanske i själva verket kan betraktas som en och samma tråd, ett delat liv.

Jag menar att man kan utvidga detta resonemang till att innefatta även andra organismer och egentligen all typ av materia, alla saker och objekt. För detta finns det inget direkt stöd i Eddan, mig veterligen står där ingenstans att nornorna spinner även stenars, hus, vardagsobjekts och djurs livstrådar och öden. Men då även djur, växter, saker, råvaror och partiklar vid något tillfälle skapas, sedan existerar ett tag, och sedan går och eller upphör att existera i en viss form, är det i den bemärkelsen ingen skillnad på människor och resten av världens innehåll.

Det betyder i sin tur att väven inte bara utgörs av människors korsande livsbanor. Om även allt annat liv, och all materia, har en livstråd, kan väven i själva verket ses som en metafor för den materiella verkligheten som sådan. Så fort jag kliver in i ett rum korsas min tråd inte bara med den livstråd som tillhör rummet i sig, utan även alla sakerna som finns där, varje atom och molekyl, varje människa eller djur på plats. Väven spinns överallt, hela tiden. Lyft blicken från skärmen och se den växa, en sekund i taget. Förflytta dig till en annan plats, där det finns andra människor och andra ting, och se hur din livstråd tillfälligt flätas samman med nya trådar.

En intressant kvalitet är att väven saknar ett absolut, givet, statiskt motiv. Istället finns det ett oändligt antal sätt att tolka väven, som i sin tur är avhängiga på ett antal faktorer, till exempel situationen i sig, slumpen, våra genetiska och psykologiska förutsättningar, våra åsikter och erfarenheter. Två människor kan ju som bekant ha fundamentalt olika uppfattning om hur samma fenomen ter sig och är betingat, på samma sätt som en blind och en döv kommer uppfatta en plats och skeende på helt olika sätt. I den bemärkelsen är väven lite som en abstrakt målning, eller som ett moln på en annars klarblå himmel. Molnen i skyn och dukens vid första anblick slumpmässiga färgfläckar bara är. Det är vi som uppfattar mönster och motiv, det är vi som tillskriver ”stoffet” former och egenskaper. Samma sak tror jag kan sägas om väven och verkligheten i sig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att påstå att verkligheten är helt relativ, rakt igenom illusorisk eller enbart en produkt av våra medvetanden, jag tror nog att det finns ett grundläggande material att så att säga arbeta med, att bearbeta och uppfatta. Men skillnaden mellan den faktiska väven/verkligheten/stoffet i sig, och de motiv vi av olika skäl tycker oss ana, består.

Väven som sådan bryr sig inte om hur vi ser på den, nornorna fortsätter spinna trådar oavsett vad vi har att säga om saker och ting, makterna fortsätter med sina göromål som de behagar. Makterna kan vi inte styra som vi vill, men våra förnimmelser och tolkningar av väven är underkastade oss. De kan vi, i alla fall i viss utsträckning, kontrollera och välja bort, till förmån för andra synsätt.

Allt går såklart inte att styra över. Att med tankens kraft bli färgblind är nog omöjligt, likaså att helt och hållet stänga av vissa sinnen eller förtränga vissa reaktioner eller instinkter. Men när det kommer till saker som ännu inte hänt, det vill säga hypotetiska, mer eller mindre sannolika, framtida vävmönster, där har vi desto mer att säga till om.

För, återigen, är det ju skillnad på väven som sådan och de motiv vi tillskriver den. Det faktiska dödsögonblick som väntar oss alla vid livstrådens slut, och den föreställning om döendet som bor i våra huvuden, det är två helt olika saker. Det betyder att vår dödsångest egentligen inte säger oss något om hur det är att dö, för hur det är kan ingen levande människa säkert veta något om. Det behöver egentligen inte handla om något så dramatiskt som att dö, det kan handla om allt som ännu inte har hänt, om vilka framtida vävspartier som helst. Skräcken som du kanske känner inför att föda barn, ångesten inför att tala inför en större publik, eller nervositeten inför en första dejt med någon bekant, är någonting annat än den faktiska förlossningen, framträdandet, dejten som sådan. Dessa insikter har hjälpt mig i min vardag och gjort mig lyckligare som människa, något som inte hade varit möjligt utan seden. Jag hoppas att det här, och mina tidigare gästinlägg, varit givande även för dig som läsare, och är väldigt glad att våra livstrådar korsats här på samfundets blogg. På återseende!

Love Kölle, samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: väven
En liten video med reflektioner om att som organisation vara inkludernade enligt våra stadgar och då även exkludera andra som inte kan hålla med i dessa värderingar. 
Notervärt är också att det är för mig en självklarhet att uppfattningen av att höra till en religion eller andlig form görs inom individen och tillhörandet av en organisation kan göras då man upplever att man vill vara med i utövande av religionen med andra som driver åt samma håll. 

Per Lundberg
gode i Forn Sed Sverige
Läs hela inlägget »


En vanlig fråga när jag pratar med bekanta och främlingar om min religion, är "hur förhåller du dig till vetenskap?"

Vissa förstår när jag säger att jag är biolog, och älskar vetenskap. De ser också likheterna mellan att utöva en religion som firar årstidernas växlingar - och en examen som handlar om kunskap om naturen.

Men andra undrar fortfarande. Hur är det möjligt att hålla på med både religion och vetenskap? Är de inte motsatser, är inte alla naturvetare ateister? 

Så här kommer lite förklaring.

För det första, även om jag tror på de nordiska gudarna, har en tro på ödet och ibland kan flumma loss i andliga upplevelser, så ser jag inte myterna strikt bokstavligt. Det går ju att se själv att jorden inte är en jättes ruttnande kött, att klipporna inte är skelettbitar, att människor inte är gjorda av trä. Alltså, mycket av myterna ska tolkas metaforiskt och poetiskt. Tar man dem för bokstavligt missar man poängen. 

Med detta sagt: bara för att något är symboliskt innebär det inte att det är oviktigt eller osant.

Sedan vill jag också poängtera att religion och vetenskap har olika funktioner. 
Vetenskap handlar om hur saker fungerar. Sådant som: hur snabbt snurrar jorden kring sin egen axel, hur vet fåglarna när de ska para sig, hur smittar förkylningar? Den mäter och observerar den materiella verkligheten, testar falsifierbara hypoteser.
Religion handlar dels om varför-frågor, men också tradition och gemenskap. Varför-frågor som t  ex varför ska jag leva? Det är mer filosofiska frågeställningar, inget som går att mäta eller falsifiera. Många religioner handlar också till stor grad om etik och moral - hur ska man bete sig mot sin omgivning?

Religion kan också ge oss gemenskap: både mellan människor men också mellan människa-makter-natur. Traditioner så som högtider och religiöst hantverk kan vara givande och trevliga, trots att det är irrationellt och inget som kan bevisas.


En person som jag, som sysslar med både religion och vetenskap, måste också lära sig att separera dessa i tid och rum. Inne i labbet eller klassrummet sysslar jag med naturvetenskap, inte religion. På blot sysslar jag med religion, inte naturvetenskap. Detta är inget konstigt. Precis som att det är smidigast att dansa när man dansar, och äta när man äter, inte göra bägge samtidigt.

Sammanfattningsvis:

Så länge man kommer ihåg 

  • att religiösa myter inte ska tas alltför bokstavligt
  • att religion och vetenskap har olika funktion
  • och att syssla med var sak på sin tid

så brukar det inte bli några konflikter.

Man kan faktiskt göra mer än bara EN sak i sitt liv.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »
Etiketter: vetenskap, religion

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter