Samfundet Forn Sed Sverige

 

Alvatid

30 oktober 2016 « Tillbaka
Hösten är en underbar årstid! De mörka kvällarna med gnistrande stjärnor, den klara luften och lövens sprakande färger – det är en årstid som lockar till långa promenader lika mycket som till att sitta inomhus och kura skymning. Nu har dagarna blivit påtagligt korta och i mörkret framträder det som doldes i det starka solskenet under sommaren. Det är en tid då vi kan vända oss inåt och njuta av att begrunda de stora mysterierna kring liv och död; det är tiden då vi firar Alvablot.

Den gamla nordiska kalendern som styrde när högtider firades i förkristen tid var en mån- och solkalender, inte olika de judiska och kinesiska kalendrarna. Liksom dem hade året 12 månmånader, räknade från nymåne till nymåne, med en skottmånad inskjuten med jämna mellanrum för att se till att månader och årstider stämde överens någorlunda. I Snorres Edda berättas att ett annat namn på månen är ártali – "årtäljaren".  Det innebär att det inte finns ett specifikt datum i vår moderna gregorianska kalender som motsvarar då Alvablot firades. Firandet sammanföll troligen med "vinternätterna", och i senare tradition har datum som 14 oktober, 1 november och till och med så sent som 23 november i södra sverige, ansetts inleda vintern. 

Det finns på nordiskt område tre olika namn på det blot som firades vid den här tiden – Höstblot, Disablot och Alvablot – men från det som idag är Sverige är det Alvablot som nämns. Den kristne skalden Sigvatr Þórðarson berättar i sin dikt "Austrfararvísur" om sin resa från Norge till Svitjod på hösten och hur han aningslöst söker husly i flera gårdar i Västergötland, men blir bortvisad med hänvisning till att de boende är hedningar och firar Alvablot. 
 

Hur firandet av Alvablot i förkristen tid gick till vet vi lite eller inget om. Vi kan dra vissa slutsatser utifrån beskrivningen i Kormaks saga av ett annat blot till alverna, och utifrån vad vi i övrigt vet om dem. I Kormaks saga föreskrivs till exempel ett offer av ett nötkreatur vid en hög som bot mot skador uppkomna i en strid. Eftersom inledningen av vintern bör ha varit då man i förkristen tid slaktade precis som senare tid är det inte orimligt att anta att Alvablotet haft med slakten att göra, och att kött och blod spelat en viktig roll. Kopplingen mellan slakt, å ena sidan, och död – men även liv, eftersom slakten ger mat – å den andra, är tydlig, och alverna har många kopplingar till döden. I Havamals vers 143 gjorde eller ristade Oden runor för asarnas räkning, och Dáinn gjorde detsamma för alverna. Namnet "Dáinn" betyder "död" och är ett av ytterst få namn vi får på en enskild alv (namnet förekommer även på en dvärg och en hjort). 

För vårt moderna Alvablot är dock kanske Olaf Gudrödsson minst lika viktig, eftersom han är mer känd som Olaf Geirstadsalven. Olaf var en småkung av ynglingaätten som efter sin död kom att motta offer för fruktbarhet, och fick tillnamnet "alv". Om man tar det här exemplet på förfäderskult i beaktande verkar kopplingen mellan alverna och de döda stark, och det faktum att människor begravdes i högar och alver anses bo i högar är ännu ett indicium på att de hör ihop. 
 

Även om det finns en koppling mellan de döda och alverna, så innebär det inte det bara är vad de är. På många håll beskrivs alverna på samma sätt som asar och vaner, som ett gudasläkte jämbördiga med de andra. Vissa religionshistoriker, bland annat Britt-Mari Näsström, har till och med velat sätta likhetstecken mellan vaner och alver. Det i poetiska Eddan återkommande uttrycket "ása ok álfa", använt i betydelsen "alla gudar", skulle kunna antyda det, precis som att vanaguden Frey är herre av Alvhem. 

Alvablotet är idag en påminnelse om hur döden och livet hänger ihop, och en tid att knyta an till dem som gått före oss in i livshjulets mörka del. Hedendomens syn på världen och tiden är cyklisk; döden följer på livet, och livet på döden, som sommar blir vinter och sommar igen. Morgonen föds ur nattens mörker, och dagen går till vila i den mörknande skymningen. Det är också en tid som påminner oss om att vi är produkten av oräkneliga liv – våra förmödrar och förfäder som levt, fött barn och dött före oss. När vi ser oss själva i det sammanhanget ger det oss en förståelse för var vi kommer ifrån och hur vi kom dit vi är idag. Vi är inte en del av en enskild tråd från forntid till framtid, utan en väv eller ett nät. Genom våra förmödrar och förfäder är vi sammankopplade med alla människor som lever, och som har levt. Vi samlas för att minnas de som format oss och för att bära fram blot till de bland dem som inte längre finns bland oss i fysiskt bemärkelse.

/Räv Skogsberg, gode i godeord Väst

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

tolerans gydja torshammare tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa hallar morsdag ordning och kaos gåva val kläder frej rådet heliga platser utbildning bronsålder väven julafton förnimmelse lucia kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare ogrundand misstänksamhet jämstäldhet tranafton göteborg äktenskap tyr grunna mimameid sigurd fafnesbane nyckelord dakota access kurs skade myter, vetenskap, ymer uppfostran väv kropp ekologistisk dröm eugene gendlin nationalistisk skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor blota registrerat religionsfrihet kristendom edsring påvestenen alva internet feja personlig sed industrialism mytologi djur standing rock asynja landskap värderingar toreblot insida sekulär ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation förmödrar monoteism helighet urd vinternätterna lek förfäder hedningar rune forssén myter sommarsolstånd stockholm kyla etik kultur hemmet tempel tankar frey högtider disa gudsbild årstider förnyelse nornor trossamfund skalleper mångfald frigg freja gemenskap höst samfundet forn sed sverige jul alvablot gerd polyteism forn sed natur religion livsåskådning blot personlig berättelse andra religioner barn per lundberg ritual liv yggdrasil vinter gudar sed andlig erfarenhet död jord känslor vår döden höstdagjämningen sång carl lundbäck gamla uppsala asatro politik demokrati mörker ceremoni faq oden alver bröllop medlemmar årsting emma hernejärvi samhälle modern hedendom ragnarök äring vårblot historisk sed traditioner solvända midsommar feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi gud nutid hlodyn jättar gudamakter storm vanadis polygami metoo påsk vardag frågor interreligiöst tacksamhet begravning konferens föda lusse ting helig plats jolner inkluderande älvor eir mångkultur förstörelse disablot media skuld makter hiero gamos siv jötnar tjänstgörande symbol ödet skola ägg konst mat utbrändhet video hälsa berättelse folkräkning liberal skålgropsten sociala medier midgård moder monokultur vårdande fulltrogen studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag ginnungagap bön monogami november vårfrudagen