Alvatid
Den gamla nordiska kalendern som styrde när högtider firades i förkristen tid var en mån- och solkalender, inte olika de judiska och kinesiska kalendrarna. Liksom dem hade året 12 månmånader, räknade från nymåne till nymåne, med en skottmånad inskjuten med jämna mellanrum för att se till att månader och årstider stämde överens någorlunda. I Snorres Edda berättas att ett annat namn på månen är ártali – "årtäljaren". Det innebär att det inte finns ett specifikt datum i vår moderna gregorianska kalender som motsvarar då Alvablot firades. Firandet sammanföll troligen med "vinternätterna", och i senare tradition har datum som 14 oktober, 1 november och till och med så sent som 23 november i södra sverige, ansetts inleda vintern.
Det finns på nordiskt område tre olika namn på det blot som firades vid den här tiden – Höstblot, Disablot och Alvablot – men från det som idag är Sverige är det Alvablot som nämns. Den kristne skalden Sigvatr Þórðarson berättar i sin dikt "Austrfararvísur" om sin resa från Norge till Svitjod på hösten och hur han aningslöst söker husly i flera gårdar i Västergötland, men blir bortvisad med hänvisning till att de boende är hedningar och firar Alvablot.
Hur firandet av Alvablot i förkristen tid gick till vet vi lite eller inget om. Vi kan dra vissa slutsatser utifrån beskrivningen i Kormaks saga av ett annat blot till alverna, och utifrån vad vi i övrigt vet om dem. I Kormaks saga föreskrivs till exempel ett offer av ett nötkreatur vid en hög som bot mot skador uppkomna i en strid. Eftersom inledningen av vintern bör ha varit då man i förkristen tid slaktade precis som senare tid är det inte orimligt att anta att Alvablotet haft med slakten att göra, och att kött och blod spelat en viktig roll. Kopplingen mellan slakt, å ena sidan, och död – men även liv, eftersom slakten ger mat – å den andra, är tydlig, och alverna har många kopplingar till döden. I Havamals vers 143 gjorde eller ristade Oden runor för asarnas räkning, och Dáinn gjorde detsamma för alverna. Namnet "Dáinn" betyder "död" och är ett av ytterst få namn vi får på en enskild alv (namnet förekommer även på en dvärg och en hjort).
För vårt moderna Alvablot är dock kanske Olaf Gudrödsson minst lika viktig, eftersom han är mer känd som Olaf Geirstadsalven. Olaf var en småkung av ynglingaätten som efter sin död kom att motta offer för fruktbarhet, och fick tillnamnet "alv". Om man tar det här exemplet på förfäderskult i beaktande verkar kopplingen mellan alverna och de döda stark, och det faktum att människor begravdes i högar och alver anses bo i högar är ännu ett indicium på att de hör ihop.
Även om det finns en koppling mellan de döda och alverna, så innebär det inte det bara är vad de är. På många håll beskrivs alverna på samma sätt som asar och vaner, som ett gudasläkte jämbördiga med de andra. Vissa religionshistoriker, bland annat Britt-Mari Näsström, har till och med velat sätta likhetstecken mellan vaner och alver. Det i poetiska Eddan återkommande uttrycket "ása ok álfa", använt i betydelsen "alla gudar", skulle kunna antyda det, precis som att vanaguden Frey är herre av Alvhem.
Alvablotet är idag en påminnelse om hur döden och livet hänger ihop, och en tid att knyta an till dem som gått före oss in i livshjulets mörka del. Hedendomens syn på världen och tiden är cyklisk; döden följer på livet, och livet på döden, som sommar blir vinter och sommar igen. Morgonen föds ur nattens mörker, och dagen går till vila i den mörknande skymningen. Det är också en tid som påminner oss om att vi är produkten av oräkneliga liv – våra förmödrar och förfäder som levt, fött barn och dött före oss. När vi ser oss själva i det sammanhanget ger det oss en förståelse för var vi kommer ifrån och hur vi kom dit vi är idag. Vi är inte en del av en enskild tråd från forntid till framtid, utan en väv eller ett nät. Genom våra förmödrar och förfäder är vi sammankopplade med alla människor som lever, och som har levt. Vi samlas för att minnas de som format oss och för att bära fram blot till de bland dem som inte längre finns bland oss i fysiskt bemärkelse.
/Räv Skogsberg, gode i godeord Väst
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Sandra Lindblom » Hell Eir: ”Tack Linda för denna vackra text. Det blev med ens mindre ensamt att sitta ensam..”
-
Aslak Halfdan » Äntligen är det jul: ”God dag kære svenske trosfæller, jeg er jeg bor i Danmark halv dansk halv finsk..”
-
Charlotte Magnusson » Äntligen är det jul: ”I en föränderlig värld rullar årshjulet på, oavsett vad som händer. Naturen har ..”
-
Ture » Vintervända: ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”
-
Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp: ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation vårfrudagen november monogami bön ginnungagap ordning och kaos tankesmedja ursprungsfolk studier rådet heliga platser utbildning midgård sociala medier skålgropsten liberal folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat konst ägg skola ödet symbol tjänstgörande jötnar mimameid sigurd fafnesbane skuld media väv förstörelse mångkultur eir kropp ekologistisk dröm eugene gendlin nationalistisk skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor blota registrerat religionsfrihet kristendom edsring påvestenen vanadis storm gudamakter jättar djur nutid verdandi bildning landskap värderingar toreblot insida sekulär etik kultur midsommar monoteism traditioner historisk sed vårblot äring disa ragnarök modern hedendom samhälle emma hernejärvi sommarsolstånd medlemmar kyla nornor trossamfund vår ceremoni tankar demokrati politik asatro frigg carl lundbäck freja höstdagjämningen höst känslor död gemenskap gerd vinter yggdrasil liv polyteism forn sed barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner per lundberg ritual alvablot jul samfundet forn sed sverige sed andlig erfarenhet mångfald skalleper förnyelse sång årstider gudsbild gamla uppsala högtider frey mörker tempel hemmet gudar döden alver stockholm bröllop årsting rune forssén hedningar förfäder lek jord vinternätterna urd helighet solvända förmödrar faq oden vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj standing rock mytologi industrialism personlig sed feja internet alva myter polygami metoo påsk vardag frågor interreligiöst tacksamhet begravning konferens föda lusse ting helig plats jolner inkluderande älvor uppfostran myter, vetenskap, ymer skade kurs dakota access nyckelord hiero gamos grunna tyr äktenskap göteborg tranafton jämstäldhet ogrundand misstänksamhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation lucia förnimmelse julafton väven bronsålder monokultur vårdande fulltrogen kläder val tomhet blotlag hallar tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa torshammare gydja tolerans feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita