Grannen

Jag vill berätta för er om min granne, ja inte om bonden och han fru som är mina trevliga jordliga grannar utan om en annan.

  När jag och min man flyttade hit var vi privilegierade med att dela åsen med korpar, fasaner, hackspettar och en uppsjö med småfåglar. Så en dag när vi utforskade åsen fann vi, ett lite längre stenkast från oss och gömd bland träden, en massiv sten. En sån där stor sten så man känner att man nästan vill buga inför dennes majestätiska närvaro. Lite så var vår relation i början, stenen var som en höghet som knappt brydde sig om vår närvaro. För vad är vi inför en sten? Ett kort ögonblick i tidsrymden? Ett av de första ”orden” jag fick från stenen ”Vem? Vad? Varför?” vi opererar lite på olika plan vi och stenar. Men det var så jag uppfattade dem.

Jag presenterade oss och förmedlade att vi bara ville dela stenens existens den lilla stund vi är här, utan krav. Vi blev som betagna av stenens energi, så vi gick dit lite då och då för att ”hälsa på”. Ibland med små blot i men oftast gav vi lite av vår energi.
 

När de högg ur vår del av åsen blev vi först bestörta av nakenheten och hur exponerade vi blev, från vårt nästan lite hemliga bubbla bland träden till att vårt hus syntes långt över fälten. När maskinerna lämnat oss och lugnet var åter så satte jag mig på förstudörren men min trumma och sög in naturen för att hitta en frekvens som jag kunde känna och trummade i dess takt, tackade träden för deras tid och önskade dem att komma åter och ge oss sin skönhet igen. Beklagade fåglarna som förlorat sina bon och till vår röda ekorre.

  När jag nästa gång gick ut för att njuta av naturen kände jag en kallelse, som om någon ville mig något och vände kosan mot väster och mina steg slutade framför stenen, stenen som nu i Sunnas strålar vaknade och bjöd dit mig. Jag klättrade upp och borstade bort flera års av tallbarr och mossa som bildat ett tjockt jordliknade lager. Så satt jag där och såg ut över nejden. Jag lät regnet göra sitt med att skölja bort det sista.
 

Jag fann vår ena katt uppe på stenen här om dagen så jag klättrade upp och där satt vi tillsammans med katten som en stor boll i knät och såg skymningen komma med månens strålande närvaro. Det var harmonsikt men tillslut gjorde min jordlighet sig påmind och jag frös. Så jag tackade för stunden och gick. Var dag när jag lämnar hemmet ger jag min granne en hälsning och var gång sprider sig ett leende över mitt ansikte och jag sänder över en vädjan att beskydda vårt hem och de våra.

Jorunn Houvenaghel
rådsmedlem
sejdperson
 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Ture » Vintervända:  ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”

  • Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp:  ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”

  • Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?:  ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”

  • Niklas » Att uppfostra barn hedniskt:  ”Vi ska kasta ut barnen i en kaotisk värld, utan ge dem trygga sammanhang och god..”

  • Lena Buhr » Hur tänker en hedning?:  ”Faktiskt väldigt bra tänkt och att punkta upp på detta sätt. Ett jättebra hjälpm..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln