Grannen
Jag vill berätta för er om min granne, ja inte om bonden och han fru som är mina trevliga jordliga grannar utan om en annan.
När jag och min man flyttade hit var vi privilegierade med att dela åsen med korpar, fasaner, hackspettar och en uppsjö med småfåglar. Så en dag när vi utforskade åsen fann vi, ett lite längre stenkast från oss och gömd bland träden, en massiv sten. En sån där stor sten så man känner att man nästan vill buga inför dennes majestätiska närvaro. Lite så var vår relation i början, stenen var som en höghet som knappt brydde sig om vår närvaro. För vad är vi inför en sten? Ett kort ögonblick i tidsrymden? Ett av de första ”orden” jag fick från stenen ”Vem? Vad? Varför?” vi opererar lite på olika plan vi och stenar. Men det var så jag uppfattade dem.
Jag presenterade oss och förmedlade att vi bara ville dela stenens existens den lilla stund vi är här, utan krav. Vi blev som betagna av stenens energi, så vi gick dit lite då och då för att ”hälsa på”. Ibland med små blot i men oftast gav vi lite av vår energi.
När de högg ur vår del av åsen blev vi först bestörta av nakenheten och hur exponerade vi blev, från vårt nästan lite hemliga bubbla bland träden till att vårt hus syntes långt över fälten. När maskinerna lämnat oss och lugnet var åter så satte jag mig på förstudörren men min trumma och sög in naturen för att hitta en frekvens som jag kunde känna och trummade i dess takt, tackade träden för deras tid och önskade dem att komma åter och ge oss sin skönhet igen. Beklagade fåglarna som förlorat sina bon och till vår röda ekorre.
När jag nästa gång gick ut för att njuta av naturen kände jag en kallelse, som om någon ville mig något och vände kosan mot väster och mina steg slutade framför stenen, stenen som nu i Sunnas strålar vaknade och bjöd dit mig. Jag klättrade upp och borstade bort flera års av tallbarr och mossa som bildat ett tjockt jordliknade lager. Så satt jag där och såg ut över nejden. Jag lät regnet göra sitt med att skölja bort det sista.
Jag fann vår ena katt uppe på stenen här om dagen så jag klättrade upp och där satt vi tillsammans med katten som en stor boll i knät och såg skymningen komma med månens strålande närvaro. Det var harmonsikt men tillslut gjorde min jordlighet sig påmind och jag frös. Så jag tackade för stunden och gick. Var dag när jag lämnar hemmet ger jag min granne en hälsning och var gång sprider sig ett leende över mitt ansikte och jag sänder över en vädjan att beskydda vårt hem och de våra.
Jorunn Houvenaghel
rådsmedlem
sejdperson
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
älvor inkluderande jolner helig plats ting lusse föda konferens begravning tacksamhet interreligiöst frågor vardag påsk metoo polygami myter alva internet feja personlig sed industrialism mytologi standing rock asynja landskap värderingar toreblot insida sekulär ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation vårfrudagen november monogami bön ginnungagap ordning och kaos tankesmedja ursprungsfolk studier rådet heliga platser utbildning bronsålder väven julafton förnimmelse lucia kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare ogrundand misstänksamhet jämstäldhet tranafton göteborg äktenskap tyr grunna hiero gamos nyckelord dakota access kurs skade myter, vetenskap, ymer uppfostran väv samhälle emma hernejärvi sommarsolstånd stockholm kyla etik kultur midsommar solvända traditioner historisk sed vårblot äring ragnarök modern hedendom freja förnyelse nornor trossamfund vår ceremoni mörker demokrati politik högtider disa frigg carl lundbäck gemenskap höst känslor död jul alvablot gerd per lundberg ritual natur barn personlig berättelse blot livsåskådning religion andra religioner polyteism forn sed samfundet forn sed sverige liv yggdrasil vinter mångfald skalleper sed andlig erfarenhet gudsbild gamla uppsala asatro jord frey tankar tempel hemmet gudar döden höstdagjämningen sång årstider förfäder lek vinternätterna urd helighet monoteism förmödrar faq oden alver bröllop medlemmar årsting rune forssén hedningar eir mångkultur förstörelse disablot media skuld sigurd fafnesbane mimameid jötnar tjänstgörande symbol ödet skola ägg konst mat utbrändhet video hälsa berättelse folkräkning liberal skålgropsten sociala medier midgård moder monokultur vårdande fulltrogen kläder val tomhet blotlag hallar tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa torshammare gydja tolerans feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi nutid djur jättar gudamakter storm vanadis påvestenen edsring kristendom religionsfrihet registrerat blota ledstjärnor tor vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr skörd nationalistisk eugene gendlin dröm ekologistisk kropp