Urds väv- tankar om forn sed

2017

Sedan förra årstinget har det varit jag som varit ansvarig för att besvara frågor från elever/studenter som kommer in via hemsidan.

Emellanåt vill de ha en intervju, och bor de inte i Stockholm så får jag fråga runt efter någon som bor nära deras ort.

Men rätt ofta kommer det in frågor rakt i mailen, som jag kan besvara skriftligt.

För att ge er bloggläsare en inblick i hur det kan se ut, så tänkte jag visa er några kopierade frågor (från elever) och mina svar på dem. 

Hur ser Samfundet Forn Seds historia ut?

Under den här länken står det en del.

Samfundet Forn Sed Sverige grundades 1994, men hette då Sveriges Asatrosamfund. Vi är ett registrerat trossamfund sedan 2007. Vi bytte namn till det nuvarande 2010. 
Vi växer, men inte så snabbt.

Finns det några missuppfattningar om eran rörelse i samhället?

Vanliga fördomar mot hedningar (asatroende, sedtrogna, vad man än väljer att kalla sig) är att detta inte är någon riktig religion eller andlighet, utan att vi bara "lajvar vikingar". Att vi skulle vara vikingafantaster som låtsas tro på "vikingagudar". Många har svårt att föreställa sig att det finns människor som tar detta på allvar.

Så en relaterad missuppfattning är att det inte existerar några hedningar/asatroende överhuvudtaget. Även många bildade, vänliga människor brukar bli förvånade över att vi finns.

Andra fördomar är att vi vore nazister/rasister. Detta för att högerextrema grupper har använt sig mycket av fornnordiska symboler, t ex runor, på sina flaggor, hemsidor osv. En del extremister och terrorister, t ex Breivik, har hyllat Oden. Det finns ju i nazistiska rörelser ett sökande efter "det ursprungliga", och de blir lätt förtjusta i nordisk mytologi. Men som sagt, nazister osv är inte välkomna hos oss.
 Den sista stereotypen vore att vi alla är "trädkramande hippies". Såklart har vi några sådana medlemmar också, men alla är inte det. ;)

Hur går ett blot till?

När vi firar blot tillsammans brukar vi vara utomhus, och ha med oss gudastöttor eller -bilder till ett stalle (altare). Ordningen går till ungefär såhär:

- Alla som ska vara med träffas på platsen eller på gångavstånd från.
- På blotplatsen förbereder man deltagarna, t ex kan rituell tvagning förekomma. Man ställer sig i en cirkel eller halvcirkel.
- Blotsfrid svärs. En edsring skickas runt, när man tar den så svär man ed på att bete sig väl under blotet.
- Syftesförklaring. En gode eller gydja brukar säga något om högtiden, prata lite om årstiden eller vilka gudar vi firar.
- Inbjudan. Med ord eller sång bjuder vi in de makter vi ska blota till. Ofta lite olika beroende på högtid/sammanhang.
- Blot/offer. Deltagarna kan gå fram till stallen och offra t ex mat, dryck, blommor, mynt. Be, tänka.
- Sända: En i taget i cirkeln får man skåla för något man önskar eller är tacksam för.
- Avslut: Makterna och deltagarna tackas.
- Gille/Soa: Ofta äter vi tillsammans efteråt i form av knytis eller picknick. Blotgåvorna kan antingen ätas rituellt, lämnas i naturen till djuren eller brännas. 

Det kan också ingå musik, dikter, skådespel, rundragning eller liknande, beroende på hur stort blotet är.

På vår youtubekanal finns en del videor på blot. Vårblotet i Uppsala är det spektakuläraste, eftersom dit brukar det komma väldigt mycket folk. 

Vad händer efter döden (himlen osv)?

Det är komplicerat.
Det finns en massa olika historier. En tolkning är att det finns många olika dödsriken: Folkvang, Valhall, Ägirs sal, Trudvang, Hel osv. Och man hamnar i olika dödsriken beroende på vem man var och hur man dog. En annan tolkning är att alla kommer till Hel. En tredje tolkning är att den döde finns i sin grav och går att kontakta där. Och så finns det också historier som antyder att personer kan återfödas, även om det inte verkar vara så vanligt.
Jag tror att alla kan vara sanna. Och att det är viktigt att respektera dem som gått före oss, t ex genom att minnas döda släktingar när man firar Alvablot.

Men oavsett vad, så är livet här och nu långt viktigare än vad som händer efter döden.

Hur ser ni på mat? Är det något djur man bör undvika osv?

Det finns inga religiösa regler kring vad vi får äta och inte. En del hedningar är förstås vegetarianer pga personliga val eller av miljöskäl. Själv är jag allätare.
Mat är en vanlig blotgåva, och efter blotet brukar vi också äta tillsammans (gille), gärna i form av knytkalas.
På blotet brukar vi också skåla, då finns det en möjlighet att höja en skål för något man själv tycker är viktigt. Oftast skålar vi i mjöd. Det brukar också finnas ett alkoholfritt alternativ (t ex alkoholfri ciderdryck, eller saft).
Vissa livsmedel associeras också med vissa gudar. T ex äpplen med Idun, hästkött med Frej, linfrön och lök med Freja. 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Finns det något i våra nordisk myter som kan var lärorikt exempel med Metoo-kampanjen? 
Skirnerstal kan vara som ett exempel. För dig som är helt obekant med denna dikt vill jag ge dig lite delar ur den och sedan knyta samman dessa perspektiven med mäns agerande mot kvinnor och Metoo-kampanjen. 

Skirnerstal beskriver hur Frej har låst in sig utan att äta och dricka och är så arg. Njord, Frejs far, undrar vad som hänt och ber tjänaren Skirner att hitta Frej och ta reda på vad som hänt. Det leder till att Frej berättar att han är kär och på talsvenska kåt. Frej skickar Skirner till att fria eller fråga Gerd om att mötas och att hon skall ge Frej sin älskog. 
Efter en del strapatser och samtal erbjuder Skirner gåvor till Gerd för att hon skall möta Frej. 
Gerd tar inte emot gåvan av elva gyllene ungdomsäpplen, ej heller lockelse av rikedom med den magiska ringen Draupnir. Hon har tillräckligt med rikedom via sin far Gyme. När dessa lockelser inte fungerar går Skirner över till en annan strategi, att hota med svärd och trollformel.

Hot och trollformel.
Skriner talar om en trollformel som är en förbannelse som innehåller vad som sker med Gerd om hon inte går med på Frejs fråga om sex och att bygga bo. Det är inte lite som Skirner tar till i form av hot om vad som skall ske med henne om hon inte säger ja. Längst ned i denna text finns en länk till sida där du kan läsa dikten. Mig förundrat så säger hon ändå ja till slut och det är som om hon själv är förvånad: 

“Men aldrig jag kunde ana detta, 
att en van skulle vinna min kärlek”
 
(Edvin Thalls översättning) 

Så hur kommer det sig att Gerd ändrar sig och går med på att möta Frej? Är det så att det är ett test av Frejs/Skirners potential och förmåga för att se om Frej är värdig henne? 
Jag skulle kunna avsluta reflektionerna med att säga att det handlar om gudomar och att deras förehavanden är annorlunda än människors. Att gudomar har andra lagar och sätt att interagera jämfört med människor. Då skulle poemet tappa sitt värde, rent konkret. 
Det är problem att för mycket “förmänskliga” gudmars förehavanden. Hur detta görs och gränser får varje individ göra själv vid varje tillfälle i religiösa eller andliga upplevelser och reflektioner. Vi har dock att lära av poemet i hur vi människor interagerar med varandra.

Skirner ger ett “om inte...” scenario som jag antar skulle få vilken kvinna av idag att fly sin kos. Skirner använder klart sin makt och parallellen är tydlig för som vad Metoo-kampanjen har lyft fram. Att människor i maktposition har kan manipulera, utsätta och tvinga. Hur en person med makt förstår när samtycke är uppnått är av stor vikt. Självupptagenhet och bristande emotionell intelligens leder till övergrepp. En annan aspekt är den egna upplevelsen av makt, den egna förmågan av att säga ja eller nej. Det gäller för alla parter. Interaktion mellan människor är mer komplex när individerna saknar integritet. Metoo-kampanjen handlar mycket om kulturella strukturer som styr hur vi interagerar. Finns det en gruppkultur eller atbetsplatskultur där någon tvingas på grund av gängse kultur och ett nej inte hörsammas.  Det krävs att någon eller några har modet och medvetenheten att ändra beteende och säga ifrån så att den utsatte får stöd. 
Chefer på arbetsplatser har stort ansvar men alla har självansvar att säga nej till förtryck eller sexististka påhopp eller kommentarer. Detta är grovt förenklat för ämnet är mycket större och mångfaceterat än vad jag kan inkludera i detta inlägg. 

När det gäller sexuella övergrepp och just hur övergrepp hanteras så hoppas jag att Metoo leder till att interaktion mellan människor förbättras. Att män lär sig och förstår mer om sig själva, sin egen lust (eller kåthet rent ut sagt) och framför allt att äga den själv och inte se kvinna som föremål för egen förlustelse. Dessutom tänker jag att det är mäns uppgift hur vi stoppar sexism och skämt som objektifierar kvinnor. En annan viktig del i sammanhanget så hoppas jag att Metoo kommer bryta tystnadskultur omkring sexuellaövergrepp. 

Gudinnor och Gudar i hedendomen är inte perfekta eller allvetande. De gör fel, lär sig och det kan vara skarp kontrast gentemot vad många är vana vid i jämförelse med monoteistiska religioner. Gudommar visar oss människor på möjligheter till lärande och växande. Det sätt som Skirner får Gerd att gå med på ett möte med Frej ses nog som väldigt fel i dagens kultur och speciellt med tanke på Metoo-kampanjer. Jag som man har att lära av dikten som ett sätt att inte agera på idag. Det har hänt mycket sedan förmedeltida skick. 

Huruvida Gerd hypotetiskt skulle skriva under Metoo, ja det får du gärna reflektera över. 

Vill du läsa dikten Skirners tal så klicka in på Heimskringla.no
Där finns flera översättningar från Fornnordiska till skandinaviska språk. 

Per Lundberg

Läs hela inlägget »

Förra helgen hade vi alvablot i Göteborg. Det var en ljuvlig kväll att hålla alvablot på, det var dimma i luften och helt vindstilla. Lite kallt, men inte så kallt att jag behövde ta den fula vinterjackan. Jag har som så många andra under en lång period i mitt liv tyckt att november är en svår månad. Det är så vansinnigt mörkt, i Göteborg regnar det jämt, det finns inget att se fram emot och jag känner mig alltid, alltid trött. Som om jag borde fylla min mage med granbarr och inte gå upp ur sängen förrän i april igen, precis som mumintrollen gör. Kanske är det därför alvablotet känns så speciellt, så viktigt. Det är kanske också för att det är så personligt. Inte på något annat blot har jag sett lika många tårar och lika mycket kramar. Att få hedra sina nära och kära som har gått vidare tillsammans i höstmörkret känns lika stort och fint varje år. Förra helgen hade vi tre nya med oss på blotet och jag minns att jag tänkte att alva är en bra tid att bli hedning på.

Det var ett speciellt blot för mig eftersom det var första gången som jag var med och planerade ett blot. Inte för att jag hade en så förfärligt stor inblandning, men jag hade letat upp en dikt som jag tyckte passade bra att åkalla alverna med och jag hade valt ut en sång som vi kunde sjunga i början av blotet. På vägen dit minns jag att jag begrundade att jag har varit medlem i Samfundet forn sed Sverige i drygt tio år utan att ha varit med och hållit i blot tidigare. Det kanske var för att jag var så ung när jag blev medlem, eller för att jag inte har varit riktigt intresserad tidigare. Men det är definitivt också för att jag har tyckt att det känns nervöst och lite svårt. Det kändes nervöst och lite svårt på spårvagnen bort till blotplatsen förra helgen också, men inte bara nervöst och svårt, jag kände också ett extra mått av förväntan och upprymdhet.

I Göteborg brukar vi ha gille efter bloten på Bishops arms på Järntorget, så även denna gång. Jag fick en chans att prata med personer som var helt nya för mig. Jag tycker alltid det är lika intressant att höra vad det är som gör att folk känner sig dragna till den forna seden. Det är så olika anledningar, ändå finns en samhörighet som jag sällan träffar på någon annan stans.

Under kvällen hade vi en väldigt intressant diskussion om alverna. Jag har alltid tyckt att alverna är lite svåra att förstå sig på, vilka är de? I samtalet fick jag höra att det ute på åkrar i åkerrösen har hittats begravda människor från forna tider. Det kändes logiskt på många sätt, om man ändå har grävt upp en massa sten ur sin åker som ligger i en perfekt hög, varför inte använda den som gravröse? Då var det någon annan som kom på att det andra jordlagret, det under matjorden, heter alv. Ännu en pusselbit som föll på plats. Med denna kunskap kändes det plötsligt väldigt passande att Frej är alvernas herre, han är helt enkelt furste över dem som är begravda i åkern. Tillsammans med att döden (i sann Lejonkungen-anda) kan ses som starten på något nytt blir det ännu mer begripligt. Så nu, istället för att se alverna som ett mystiskt folk som bor med och eventuellt tar hand om våra döda, är de för mig definitivt våra förmödrar och förfäder, de som vi inte längre minns namnet på.

På vägen hem tänkte jag på hur annorlunda november ter sig nu, när en favorithögtid har infunnit sig och jag har lärt mig uppskatta naturen i sitt påbörjade viloläge. En gång för många år sedan sa min mamma något som också har bidragit till en förändrad syn på denna ödesdigra månad. Jag var på väg hem från jobbet och vi pratade i telefon, och jag klagade förfärligt över höstångesten och det jämngrå, knappa dagsljuset. Då sa hon denna enkla mening, som jag ofta tänker på i efterhand:

- Men Elli, kom ihåg att det luktar så gott och att mossan är smaragdgrön, löven roströda och berget sidengrått.

/ Elli Jobring (Sekreterare)

Läs hela inlägget »
Bild från Prinero.se Bild från Prinero.se

I tisdags lade Tommy Kuusela fram sin avhandling ”Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö, vid Stockholms universitet. Jag var där och lyssnade och det väckte några tankar. Jag vill göra klart att jag inte läst hela avhandlingen utan utgår från det som framfördes vid avläggningen samt att jag skummat igenom den. Men det här blogginlägget ska inte heller ses som ett försök att sammanfatta innehållet i avhandlingen, utan mer mina spontana funderingar.

Opponenten – Terry Gunnell från Island – betonade att det är ett misstag att vi blandar ihop och översätter mytkvädenas ”jötun” med ”jätte”. Det leder oss fel, exempelvis eftersom jötnar generellt inte är särskilt stora. Gunnell använde därför konsekvent benämningen ”jötun” istället för jätte (vilket dock inte Kuusela gjorde, vilket blev lite lustigt då de två använde olika benämningar). Personligen tycker jag Terry Gunnell har en poäng och håller mig därför till att skriva jötun och jötnar. 

Det är vanligt förekommande – även bland många hedningar - att betrakta dynamiken mellan gudar och jötnar i termer av ordning och kaos, kultur och natur. Gudarna står för det ordnade och kultiverade till skillnad från jötnarna som står för den kaotiska naturen.

Det gladde mig att Kuusela betonade ett annat perspektiv, som frigjorde jötnarna från bilden av kaosväsen. För om vi läser myterna framgår det klart och tydligt att jötnarna inte lever i någon kaotisk tillvaro. Tvärtom lever de ett ”kultiverat liv” på gårdar. De bor i hallar, de har boskap och använder redskap.

Sett ur detta perspektiv kan vi knappast tala om gudarnas relation med jötnarna som en kamp mellan ordning och kaos. Visst kan gudarnas – och därmed människans – ordning hotas av jötnar. Men utifrån jötnarnas perspektiv skulle det snarare vara gudarna som hotar deras ordning, då exempelvis Tor kommer och slår sönder deras hallar. Gudarnas ordning hotas alltså inte av att jötnarna skulle vara kaoskrafter, utan helt enkelt av att jötnarna har sina egna intressen och ordningar, som ofta kan vara skilda från gudarnas.

Istället för att förstå kosmologin som en uppdelning i ordning – kaos kan vi se att den beskriver en tillvaro med olika världar och folk, alla med sina egna kulturer och ordningar, som på olika sätt är beroende av varandra och där de behöver hantera konflikter, spänningar och attraktioner på olika sätt. I avhandlingen menar Kuusela att järnålderns aristokratiska krigarklass identifierade sina egna hallar som gudarnas hallar, och att de själva ansåg sig likna gudarna. Jötnarna skulle då kunna representera "de andra" och deras hallar.

Utifrån den diskussionen funderar jag vidare. Hur är det med naturen? Det verkar inte Kuusela undersöka särskilt grundligt, vad jag lyckades uppfatta. Är jötnarna kopplade till vilda naturkrafter? Det blir svårt att tänka sig det om vi ser jötnarna som kulturella, och om vi ser en motsättning mellan natur och kultur. Men det är just det som är grejen. Jötnar är kultur och natur. Deras krafter är ofta naturens krafter, men naturen är kultur. Den som kan se djupare skikt av tillvaron – den som har förmågan att se med en mytisk blick - ser att bergen i de vilda skogarna egentligen är jötarnas hallar. Skogarna är deras åkrar och fält. De vilda djuren är deras boskap. Det vi kallar vild natur är inget annat än jötnarnas kultur. De är inte kaotiska. De är ””vilda” bara i betydelsen att de tillhör en annan ordning som vi inte kontrollerar.

På samma sätt är det med gudarna. De är kultur och natur. Visst är de kopplade till människan och de odlade åkrarna. Men de är också kopplade till naturkrafter bortom det mänskliga. Åskan är väl om något en kraft som når bortom vad som brukar rymmas i det mänskliga begreppet kultur.

Våra invanda kategorier om kaos och ordning, natur och kultur, börjar lösas upp när vi närmar oss den forna sedens kosmologi. Denna kosmologi talar om en väv av ordningar som befinner sig i dynamisk och spänningsladdad relation till varandra. De många världarna och dess folk utgör tillsammans ett komplext kosmiskt samhälle med en mångfald olika kulturer där det vi kallar natur egentligen också är kultur. Vad som uppfattas som kaos eller ordning, natur eller kultur beror på vems perspektiv vi antar – människornas, gudarnas, jötnarnas eller ytterligare andra varelsers.

I det moderna samhället tänker vi oss ofta att vi människor är de enda ”kulturvarelserna” i en i övrigt ”vild natur”. Men det vi kallar vild natur består egentligen av komplexa och självorganiserande ordningar där olika varelser har sina egna syften och intentioner. Världen består av folk – synliga och osynliga, mänskliga och icke-mänskliga, fysiska och mytiska. Forn sed handlar om hur vi på bästa sätt lever och orienterar oss i denna tillvaro av olika ordningar, kulturer och folk.
 
Henrik Hallgren/Rådsgode

Läs hela inlägget »

En sån där liten grej jag stör mig på, som jag nu behöver gnälla av mig om.

Det är vanligt att i en text som handlar om modern hedendom, så beskrivs gudarna hela tiden i dåtid/imperfekt.
T ex "Oden var visdomens gud" eller "Tyr var rättvisans gud". 

Jag har sett detta både från icke-hedniska journalister när de ska skriva lite förklaring i artiklar som handlar om t ex vårt samfund, men också från andra hedningar/asatroende!.

Som om gudarna vore döda!

 Ingen skulle få för sig att skriva "Gud var barmhärtig enligt Islam" eller "Shiva var associerad med förstörelse, dans och introspektion", utan givetvis skulle man skriva är.

En gång frågade mig en journalist på SR:
"Hur firade man jul på asarnas tid?"
Jag var tvungen att ifrågasätta vad hon menade, vilken tid då?

Jag tror det blir såhär pga två anledningar:
1. Kristet perspektiv. Eftersom kristna tror att deras gud ett tag levde på jorden, men inte längre, är det helt logiskt att prata om "på jesu tid" osv som en viss historisk epok. Detta synsätt förs sedan över även på andra religioner.
2. Synen på asatro/hedendom som dött. Att vi hedningar bara skulle lajva vikingatid, istället för att ha meningsfulla andliga utbyten med gudarna även idag.

Min uppfattning är att gudarna lever än idag, att våra blot inte är tomma symboler utan aktiv kommunikation med makterna. 

Så jag föreslår denna övning:
Föreställ dig gudarna emellanåt i moderna kläder. Inga vikingatida särkar, utan några moderna kläder du tycker är snygga eller passande. Kostym på Oden, arbetaroverall på Tor, Freja i en klänning du såg på Nobelmiddagen, t ex.
Tar det emot? Har du svårt att tänka dig det?
Kom ihåg, gudarna lever med oss. Varför skulle Freja och Oden ha fastnat specifikt på 900-talet, då de levt både före den tiden och lever än idag? Kläder är bara yta, det är bara en del av vår bild av hur vi föreställer oss gudarna. Men det här är ett första steg till att nyansera den bilden. Historia är viktigt, men det är nuet också.

Därför har jag valt att illustrera denna bloggtext med nornorna. Urd, Verdandi och Skuld. Det som varit, det som varar nu och det som komma skall. Balansen mellan dem behövs.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Ibland pratar jag med skolungdomar som gör ett arbete i religionskunskap, ibland pratar jag med andra nyfikna människor. En vanlig fråga som dyker upp, och som jag gillar att svara på, är denna:

"Vilka högtider har ni?"

Jag brukar börja med att svara jul och midsommar. Jag tycker att dessa två högtider, som de flesta svenskar brukar fira, på ett tydligt sätt illustrerar hur den forna seden finns kvar i samhället. Samtidigt som vi hedningar kanske tolkar det vi gör annorlunda, eller lägger till ett mytologiskt och religiöst lager i vårt firande. 

Jag brukar fira jul och midsommar två gånger vardera. Hednisk midsommar och jul vid sommarsolstånden (brukar infalla runt 21 juni & december). Då firar jag med blotlaget, ofta med blot utomhus och sedan efterföljande gille. I år firade vi i Forn Sed Stockholm ute på vår återkommande blotplats i Nackareservatet, och vi fick också gäster långväga ifrån! Gillet var också hur trevligt som helst, med massor av mat: potatissallad, rostbiff, melon, korv, bönor, sallad, kakor, godis och säkert en massa jag glömt bort.

Sekulär midsommar har jag firat med min sambos familj de senaste åren. Det är i form av ett traditionellt midsommarfirande, ute på landet med sill, nypotatis och jordgubbar. Majstång också, givetvis! Den sekulära midsommaren infaller alltid helgen närmast sommarsolståndet.

På det här sättet får jag fira årets två största högtider två gånger om. Jag tycker att desto fler firanden, desto bättre, så vilken tur jag har! 


// Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Här följer några funderingar och reflektioner på vad begreppet med mångkulturellt samhälle innebär och att Forn Sed Sverige (FSS) som organisation står för det mångkulturella samhället.
Stadgarna säger:

§6. Medlemskapet och samfundets värderingar
Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället.

 
Men vad innebär ett mångkulturellt samhälle?
I text vill man då gärna definiera kultur och ärligt talat det är så svårt och komplext.
 
En skriven definition från Wikipedia: "Kultur definieras även som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle".
  
En bredare definition är; all mänsklig aktivitet, begrepp som brukas inom kulturgeografi.
 
I en Vlogg så talade jag om just balansen med att vara för mångkulturellt samhälle och samtidigt vara för den egna kulturen. Det är att kunna hålla acceptansens dörr öppen mentalt, poetiskt uttryckt, för att andra människor eller grupperingar i samhället lever och har andra värderingar än de egna eller den egna gruppen i det större samhället. Efter min lilla video blev det en del kommentarer. En kommentator uppskattar det vi i Forn Sed Sverige gör men tycker att det är politiskt att ta ställning för det mångkulturella samhället. Det jag ser som värderingar tolkar andra som politik. På sätt och vis är det politik, dock inte partipolitik, från det perspektivet så är värderingar politik och det håller alla människor på med eftersom alla har värderingar!
 
Vi har redan ett mångkulturellt samhälle idag och jag tänker på hur naturen fungerar. Det är en mångfald av många olika arter som lever i både samspel, kamp och ömsesidighet med varandra i det levnadsväv som naturen utgör. Allt från mikroorganismer, insekter, fauna, träd, mossor, däggdjur, fåglar, fiskar och allt som finns i den växande naturen. Vi människor har vår plats i naturen och är lika mycket del av naturen som alla andra organismer. Vi har andligt större ansvar i och med de förmågor som är oss givna, förmåga till kunna uppfatta mer än det egna, vara varse av samband mellan ande och materia och kunna styra våra liv genom och ibland emot grundläggande drifter. Att kunna förstå och se sitt sammanhang och verka med Makter och Livsväven är mer värdefullt. Skulle hedningar verka för monokultur så blir det väldigt snabbt i min tanke att fördöma och förbjuda alla andra religioner eller kulturella former som finns i vår samhälle.  
 
Jag har i några diskussioner på Facebook fått just den parallellen med naturens mångfald som argument för åtskillnad och frånvaro av mångkulturellt samhälle. Att människor och raser inom arten skall hållas separata och att det skall vara en kamp mellan olika mänskliga kulturer, eller mer faktiskt att det är en kamp och att därmed skall det kämpas för ett monokulturellt samhälle. Seden är en andlig väg med fysiska rituella former. Livet är hela tiden både andlig och materiellt för de samverkar konstant både inom var människa och i materien som är en manifestation av Ymer, dvs. prima mater - primal materien- som formades och påverkas ständigt av Makterna. I metasagan så finns det en klar spänning mellan gudomligheter och thursakrafter. Jag ser just detta som samspel mellan andligt och materiellt. Myten beskriver mångfald inom sig och liksom makterna sätter sig till råds vid Urdabrunnen var morgon får vi människor lära oss att sitta ned och tala med varandra. Hur samförstånd kan skapas då den inte finns är ett ämne för ett annat inlägg. 
 
Som jag uppfattar det så innebär FSS ståndpunkt för det mångkulturella samhället att det talar om det sammanhang som FSS som organisation och dess medlemmar befinner sig i och verkar inom. FSS är en del av samhällskroppen och som stadgarna säger:

[från §2] “....Samfundets mål är att arbeta för den forna seden och för att den ska kunna uttryckas i ett andligt liv, anpassat till dagens samhälle. Samfundet ska arbeta för att den forna seden blir ett andligt alternativ, jämställd med andra religioner i Sverige”.

FSS och vi hedningar är delar av den befinliga samhällskroppen. Vi kan ha många åsikter om den, hur den fungerar, hur den borde fungera etc. Vi kan hitta värderingar i hedendom/sed/asatro som ger värde åt livet och till våra relationer. Detta gör vi i mångfald av olika sätt att möta och uppfatta både samhälle och det andliga, vår egen väg. 

Det jag vill poängtera är att Seden är en andlig väg i livet, En av många vägar. Att välja sin väg innebär att äga den och det kan ibland kräva lite mognad att förstå och acceptera andra vägar som ok och kunna samverka parallellt. Verksamhet inom den egna kretsen eller organisationen är naturligtvis det primära. Samtal, informerade och samverkan med andra religioner och kulturer har även det sitt värde. Speciellt med tanke på den okunskap om hednisk teologi och i många fall även att det finns hedningar överhuvudtaget! Jag vill vidare uppmärksamma vikten av många religiösa vägar i hela mänskligheten. Det kan vara lättare att se den egna andliga vägen som den enda rätta och därmed är alla andra fel. Detta kategoriskt och tvådelade sättet att uppfatta är enklare än det nyanserade med många vägar som innebär större förståelse för den egna och kunna uppfatta likheter och skillnader mellan religioner. Ömsesidig acceptans är ett måste, anser jag, i de multivägar som finns i det multikulturella livet.
 
Per Lundberg
gode o administratör för 
Forn Sed Sverige
 

Läs hela inlägget »

I detta mitt tredje och sista gästinlägg här på bloggen tänkte jag titta närmare på den så kallade ”väven”. Völvans spådom berättar om Urds brunn vid världsträdet Yggdrasils fot. I närheten av denna brunn finner vi de så kallade nornorna, Urd själv, Verdandi och Skuld, som de flesta av er redan känner till. Dessa spinner och klipper livets trådar, och en vanlig föreställning bland samtida hedningar är att alla livstrådar tillsammans skapar nyss nämnda väv (som ju för övrigt har givit namn åt samfundets blogg).

Detta är en tanke och skildring som tilltalar mig, för det är enkelt och rimligt att se en människas liv som en tråd som löper genom tid och rum. Vi föds, gör och upplever en massa saker, och går sedan bort. Tråden spinns och klipps av. Denna biografiska tråd, detta spår genom världen och historien, är i ena änden fastknuten i föräldrarnas trådar, och de som lämnar efter sig barn och barnbarn får sin livstråd sammanlänkad i andra änden, med arvingarnas trådar. Varje möte, varje mellanmänsklig interaktion, skulle kunna ses som två eller fler livstrådar som överlappar eller korsar varandra. Beroende på samrörets omfång löper korsas trådarna olika mycket och länge. Talar vi om en tillfällig engångsträff har trådarna mycket litet överlapp, medan en livslång vänskap kanske i själva verket kan betraktas som en och samma tråd, ett delat liv.

Jag menar att man kan utvidga detta resonemang till att innefatta även andra organismer och egentligen all typ av materia, alla saker och objekt. För detta finns det inget direkt stöd i Eddan, mig veterligen står där ingenstans att nornorna spinner även stenars, hus, vardagsobjekts och djurs livstrådar och öden. Men då även djur, växter, saker, råvaror och partiklar vid något tillfälle skapas, sedan existerar ett tag, och sedan går och eller upphör att existera i en viss form, är det i den bemärkelsen ingen skillnad på människor och resten av världens innehåll.

Det betyder i sin tur att väven inte bara utgörs av människors korsande livsbanor. Om även allt annat liv, och all materia, har en livstråd, kan väven i själva verket ses som en metafor för den materiella verkligheten som sådan. Så fort jag kliver in i ett rum korsas min tråd inte bara med den livstråd som tillhör rummet i sig, utan även alla sakerna som finns där, varje atom och molekyl, varje människa eller djur på plats. Väven spinns överallt, hela tiden. Lyft blicken från skärmen och se den växa, en sekund i taget. Förflytta dig till en annan plats, där det finns andra människor och andra ting, och se hur din livstråd tillfälligt flätas samman med nya trådar.

En intressant kvalitet är att väven saknar ett absolut, givet, statiskt motiv. Istället finns det ett oändligt antal sätt att tolka väven, som i sin tur är avhängiga på ett antal faktorer, till exempel situationen i sig, slumpen, våra genetiska och psykologiska förutsättningar, våra åsikter och erfarenheter. Två människor kan ju som bekant ha fundamentalt olika uppfattning om hur samma fenomen ter sig och är betingat, på samma sätt som en blind och en döv kommer uppfatta en plats och skeende på helt olika sätt. I den bemärkelsen är väven lite som en abstrakt målning, eller som ett moln på en annars klarblå himmel. Molnen i skyn och dukens vid första anblick slumpmässiga färgfläckar bara är. Det är vi som uppfattar mönster och motiv, det är vi som tillskriver ”stoffet” former och egenskaper. Samma sak tror jag kan sägas om väven och verkligheten i sig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att påstå att verkligheten är helt relativ, rakt igenom illusorisk eller enbart en produkt av våra medvetanden, jag tror nog att det finns ett grundläggande material att så att säga arbeta med, att bearbeta och uppfatta. Men skillnaden mellan den faktiska väven/verkligheten/stoffet i sig, och de motiv vi av olika skäl tycker oss ana, består.

Väven som sådan bryr sig inte om hur vi ser på den, nornorna fortsätter spinna trådar oavsett vad vi har att säga om saker och ting, makterna fortsätter med sina göromål som de behagar. Makterna kan vi inte styra som vi vill, men våra förnimmelser och tolkningar av väven är underkastade oss. De kan vi, i alla fall i viss utsträckning, kontrollera och välja bort, till förmån för andra synsätt.

Allt går såklart inte att styra över. Att med tankens kraft bli färgblind är nog omöjligt, likaså att helt och hållet stänga av vissa sinnen eller förtränga vissa reaktioner eller instinkter. Men när det kommer till saker som ännu inte hänt, det vill säga hypotetiska, mer eller mindre sannolika, framtida vävmönster, där har vi desto mer att säga till om.

För, återigen, är det ju skillnad på väven som sådan och de motiv vi tillskriver den. Det faktiska dödsögonblick som väntar oss alla vid livstrådens slut, och den föreställning om döendet som bor i våra huvuden, det är två helt olika saker. Det betyder att vår dödsångest egentligen inte säger oss något om hur det är att dö, för hur det är kan ingen levande människa säkert veta något om. Det behöver egentligen inte handla om något så dramatiskt som att dö, det kan handla om allt som ännu inte har hänt, om vilka framtida vävspartier som helst. Skräcken som du kanske känner inför att föda barn, ångesten inför att tala inför en större publik, eller nervositeten inför en första dejt med någon bekant, är någonting annat än den faktiska förlossningen, framträdandet, dejten som sådan. Dessa insikter har hjälpt mig i min vardag och gjort mig lyckligare som människa, något som inte hade varit möjligt utan seden. Jag hoppas att det här, och mina tidigare gästinlägg, varit givande även för dig som läsare, och är väldigt glad att våra livstrådar korsats här på samfundets blogg. På återseende!

Love Kölle, samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Etiketter: väven
En liten video med reflektioner om att som organisation vara inkludernade enligt våra stadgar och då även exkludera andra som inte kan hålla med i dessa värderingar. 
Notervärt är också att det är för mig en självklarhet att uppfattningen av att höra till en religion eller andlig form görs inom individen och tillhörandet av en organisation kan göras då man upplever att man vill vara med i utövande av religionen med andra som driver åt samma håll. 

Per Lundberg
gode i Forn Sed Sverige
Läs hela inlägget »


En vanlig fråga när jag pratar med bekanta och främlingar om min religion, är "hur förhåller du dig till vetenskap?"

Vissa förstår när jag säger att jag är biolog, och älskar vetenskap. De ser också likheterna mellan att utöva en religion som firar årstidernas växlingar - och en examen som handlar om kunskap om naturen.

Men andra undrar fortfarande. Hur är det möjligt att hålla på med både religion och vetenskap? Är de inte motsatser, är inte alla naturvetare ateister? 

Så här kommer lite förklaring.

För det första, även om jag tror på de nordiska gudarna, har en tro på ödet och ibland kan flumma loss i andliga upplevelser, så ser jag inte myterna strikt bokstavligt. Det går ju att se själv att jorden inte är en jättes ruttnande kött, att klipporna inte är skelettbitar, att människor inte är gjorda av trä. Alltså, mycket av myterna ska tolkas metaforiskt och poetiskt. Tar man dem för bokstavligt missar man poängen. 

Med detta sagt: bara för att något är symboliskt innebär det inte att det är oviktigt eller osant.

Sedan vill jag också poängtera att religion och vetenskap har olika funktioner. 
Vetenskap handlar om hur saker fungerar. Sådant som: hur snabbt snurrar jorden kring sin egen axel, hur vet fåglarna när de ska para sig, hur smittar förkylningar? Den mäter och observerar den materiella verkligheten, testar falsifierbara hypoteser.
Religion handlar dels om varför-frågor, men också tradition och gemenskap. Varför-frågor som t  ex varför ska jag leva? Det är mer filosofiska frågeställningar, inget som går att mäta eller falsifiera. Många religioner handlar också till stor grad om etik och moral - hur ska man bete sig mot sin omgivning?

Religion kan också ge oss gemenskap: både mellan människor men också mellan människa-makter-natur. Traditioner så som högtider och religiöst hantverk kan vara givande och trevliga, trots att det är irrationellt och inget som kan bevisas.


En person som jag, som sysslar med både religion och vetenskap, måste också lära sig att separera dessa i tid och rum. Inne i labbet eller klassrummet sysslar jag med naturvetenskap, inte religion. På blot sysslar jag med religion, inte naturvetenskap. Detta är inget konstigt. Precis som att det är smidigast att dansa när man dansar, och äta när man äter, inte göra bägge samtidigt.

Sammanfattningsvis:

Så länge man kommer ihåg 

  • att religiösa myter inte ska tas alltför bokstavligt
  • att religion och vetenskap har olika funktion
  • och att syssla med var sak på sin tid

så brukar det inte bli några konflikter.

Man kan faktiskt göra mer än bara EN sak i sitt liv.

/ Emma Hernejärvi, rådsgydja

Läs hela inlägget »
Etiketter: vetenskap, religion

Hej! I detta andra inhopp här på bloggen tänkte jag skriva lite om olika läsningar av Eddan (och andra myter), och hur dessa nedskrivna porträtt av gudarna påverkar vårt möte med dem här och nu.

Den norröna mytskatten är rik och varierad, och består bland annat av verk som exempelvis de bägge eddorna (framöver tillsammans kallade "Eddan", för enkelhetens skull), islänningasagorna, olika förkristna epos som exempelvis Beowulfkvädet och den skandinaviska folktrons många föreställningar och sägner.

I min mening har dessa berättelser och legender en självklar plats i världslitteraturens kanon, jämte verk som Odyssen, Illiaden, Tusen och en natt, Gilgamesheposet, Arthurmyterna, de indiska vedorna och en rad andra klassiker. Förutom att vara så pass välskrivna att de, trots sitt ibland lite gammalmodiga språk, lockar nya läsare och fanskaror med varje ny generation, ger de oss de ovärderliga inblickar i våra skandinaviska förfäders och -mödrars föreställningsvärld(ar). De är fönster mot historien, och tecknar fascinerande bilder av ett helt kosmos befolkat av asar, vaner, jättar, dvärgar, alver, oknytt med mera.

För många människor här och nu är myterna också nycklar till ökad självinsikt, och större förståelse av tillvaron och den andliga aspekten av livet och världen. Visst har mycket, kanske det allra mesta, förändrats sedan de gamla skalderna och völvorna för allra första gången berättade om de nio världarna, och de väsen som bor i dem. Samtidigt är mycket av det som ryms i myterna helt enkelt tidlöst, sådant som alltid kommer kännas relevant. På många sätt är vi ju trots allt av samma skrot och korn som de som levde i det förkristna Skandinavien. Tillvarons grundläggande villkor är på många plan desamma, nu som då, vilket innebär att myterna än idag har viktiga saker att berätta. Det är stora, episka frågeställningar och berättelser, som helt enkelt inte går ur tiden. Om liv och död, om livet efter döden, om makterna, om hur världen och verkligheten är betingad, om rätt och fel och etik och moral, för att nämna bara en handfull teman och motiv.

Samtidigt, tänker jag, är det viktigt att komma ihåg att de skrivna myterna är just det: myter. De är skildringar av stora, existentiella skeenden och väldiga krafter och makter – skildringar som har för avsikt att förminska enorma draman och processer. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt menar "förminska" som i "håna" eller "nedvärdera". Istället menar jag att myterna förminskar de stora frågorna i den bemärkelsen att de – just genom att vara berättelser – gör det som annars riskerar att bli för stort, abstrakt eller svårgreppbart mycket lättare att ta in, bearbeta och tala om. Det existentiellt överväldigande blir tydligt avgränsat och därmed enklare att utforska på ett givande sätt. Vidare var skriften ännu mycket ovanlig i det förkristna Skandinavien, så sagor och myter var ett sätt, kanske det enda sättet, att låta visdom och information överleva generationsskiften Man kan också tänka sig att det i och med kristendomens intåg blev rent farligt att tala öppet om Oden, Tor, Freja, Yggdrasil och ragnarök, men att kyrkans män kanske såg med blidare ögon på sagor och myter om onkytt, jättar med mera. Det skulle i sådana fall delvis förklara varför den förkristna verklighetsuppfattningen endast överlevt i form av just myter.

Min gissning är att detsamma kan sägas om karaktärerna i myterna. Om Oden, Tor, Frigg, Freja och alla andra makter som idag dyrkas av bland annat Samfundet Forn Sed Sveriges medlemmar. Min teori är att Eddans gestalter och skeenden är avbilder, tänkta att förmedla olika koncept på ett begripligt sätt. Jag tror att det handlar om enorma krafter och makter som i myterna getts mänskliga attribut och egenskaper som namn, yrken, språkbruk och så vidare. Attribut och egenskaper som är typiska för de tider och kulturer som ger upphov till myterna – i det här fallet vikingatidens/den tidiga medeltidens Skandinavien. Dels tror jag att det, som med myterna i stort, blir enklare att ta till sig något så stort och omvälvande som till exempel döden, om döden gestaltas som en individ (Hades, Karon, liemannen, Hel, Valkyrior, Valfadern etc.). Dels tror jag att det är allmänmänskligt att tillskriva omgivningen och tillvaron mänskliga drag. Vem har till exempel inte någon gång svurit åt krånglande hemelektronik, som om prylarna varit levande personer? Vi kan helt enkelt inte annat än se världen ur ett mänskligt perspektiv. Därför ligger det nära till hands att tillskriva även icke-mänskliga väsen mänskliga namn, mänskliga känsloregister, mänskliga drivkrafter (som hämndlystnad, passion, kåthet, ärelystnad, sorg med mera), mänskliga relationer, släkt- och familjebildningar. Principen är densamma oavsett om det icke-mänskliga utgörs av asar, vaner, katter, hundar, fiskar, verktyg, möbler, mobiltelefoner eller vad det nu kan vara.

Vad försöker jag egentligen säga med allt det här? Är det här bara ett brandtal för ateism, dolt bakom en massa hyllningar till vikingarnas främsta skalder och sagoberättare? Inte alls. Jag är och förblir en agnostisk hedning – jag kan inte säga att jag med hundraprocentig säkerhet vet huruvida maktena finns eller inte finns, men jag väljer att tro att de gör det. Sen kan man ju såklart diskutera vad som egentligen menas med "gudar" och "makter", hur dessa väsen (och om de alls är väsen i bemärkelsen tänkande livsformer som du och jag) är betingade och så vidare. Men det är separata diskussioner som får tas vid ett andra tillfällen.

Hur som helst så har jag svårt att tänka mig att makterna, även om vi så ponerar att de s.k. hårda polyteisternas gudsföreställningar som ligger närmast verkligheten, faktiskt är och ter sig på exakt det som de skildras i Eddan eller fornaldasagorna. Låt säga att Tor och Oden inte är några diffusa "krafter", några metaforer, jungianska arketyper eller något annat bildligt, utan helt verkliga gudomligheter med eget medvetande, som existerar någonstans i de nio världarna (förslagsvis Asgård). Om nu så är fallet: varför skulle så mäktiga, visa och driftiga gudar som dessa välja att dröja kvar i ett slags evig järnålder? Är det inte mer troligt att Oden, Tor och de andra låter och ser ut som de gör i Eddan, därför att de människor som först nedtecknade dessa myter lät som Snorre Sturlasson och bar ringbrynjor, rundsköld och yxa? Har de hårda polyteisterna missuppfattat makternas natur kan vi på en gång konstatera att Eddans skildringar inte är direkt dokumentära. Nej, hur jag än vrider och vänder på det hela känner jag mig ytterst främmande för bokstavliga läsningar av myterna.

Min tes är alltså inte att makterna "bara är sagofigurer", utan att sagorna är en sak, makterna är en annan. Även om det såklart faktiskt finns ett överlapp, och de ibland kanske är samma sak. För att jämföra med vardagsnära exempel så tänker jag mig att makterna förhåller sig till myterna som ett övergångsställe förhåller sig till Herr Gårman-skylten, eller en atlas till det faktiska landskapet. Även om såväl en vägskylt, en atlas och en bok med myter kan vara ovärderliga, beroende på sammanhanget, är det viktigt att hålla isär avbilden från det avbildade. Annars löper man risk att stirra sig blind på avbilden i sig. Någon som står kvar och blänger på vägskylten kommer ju aldrig över gatan, och den som aldrig lägger ifrån sig kartboken kommer aldrig uppleva naturen fullt ut. För stort fokus på de gamla legenderna riskerar, ironiskt nog, att göra det svårt att fullt ut dra nytta av allt det seden har att erbjuda. För om man hela tiden förväntar sig enbart en rödskäggig man med en stor hammare, dragen av en vagn med två getter, riskerar man kanske att missa Tors närvaro när han besöker en i andra skepnader. För stort fokus på den norröna mytskatten gör det också svårare att göra jämförelser mellan olika mytologier och traditioner, eller på annat sätt bygga vidare på det som våra förfäder och -mödrar gav oss i skänk.

Med det sagt så är jag djupt fascinerad av, och mycket förtjust i, de gamla myterna, men det har förhoppningsvis redan framgått. Jag skulle definitivt inte avråda någon från att läsa dem. Tvärtom. De är ovärderliga ingångar till en djupare andlig praxis, goda inspirationskällor för den moderne hedningen/asatroenden och därtill mycket allmänbildande läsning. Jag konsulterar ofta dessa gamla historier för ökad insikt och förståelse av vad det är att vara människa i Midgård. Men till syvene och sist tror jag att det handlar om att försöka hitta en balans, mellan äldre tiders myter och det aktiva utövandet av seden. Att i någon mening våga hålla en viss distans till myterna så att man inte missar skogen för alla trän. För Eddan och myterna i alla ära, men makterna finns ju här och nu.

Love Kölle, Samfundsmedlem

Läs hela inlägget »
Forsete - Balders son och Tingets gud Forsete - Balders son och Tingets gud

Snart håller Samfundet Forn Sed Sverige årsting i Gamla Uppsala. Som i andra demokratiska föreningar och samfund är det årstinget (årsmötet) dit alla medlemmar är inbjudna, som ytterst beslutar om samfundets verksamhet och inriktning.
Men årstinget ses hos oss inte endast som en vanlig sekulär föreningsprocedur. Tinget är djupt förankrad i vår andlighet. Tinget är en del av seden – historiskt, mytologiskt, praktiskt.

Tinget är heligt. Den plats där tingsförhandlingarna äger rum är en särskilt helig plats. Detta markerades i gammal hednisk tid genom att man satte upp så kallade véband runt tingsplatsen. Där innanför skulle frid råda.

Tingsplatsen är en kultplats. Gudarna är närvarande under tinget. Tinget är en avspegling av gudarnas ordning. Även gudarna samlas till ting. I den Poetiska Eddan berättas att när gudarna instiftade dygnets och årets cykler och gav åt solen och månen sina banor, då gjorde de detta genom ett rådslag:

Då gick de myndiga 
makter till doms,
heliga gudar
höll rådslag därom.
Namn gav de åt natten,
å nedan och ny,
åt morgon och afton,
middag och kväll,
så att åren fick
sin fasta bana

(Völvans spådom, vers 6. Översättning: Lars Lönnroth)


Det är alltså inte en allsmäktig gud som diktatoriskt bestämmer hur det skall vara, utan världen skapas genom demokratisk dialog och gemensamma beslut.
Idag har vi nästan tagit demokratin för given. Men när det nu blåser ideologiska vindar som för med sig demokratiförakt och populism, då är det väl värt att påminna oss om demokratins grundläggande helighet.
Tinget – demokratin – är något vi ständigt behöver värna och utveckla. Det är inte meningen att vi skall kopiera någon vikingatida eller annan samhällsmodell. Vi kan inspireras av tingets rötter men behöver finna våra egna former i vår tid som säkrar delaktighet, demokrati, mångfald och goda beslut.
Årstinget i Gamla Uppsala är alltså viktigt både som en demokratisk och helig institution. Samfundets årsting hålls i samband med vårt stora vårblot, vilket på ett naturligt sätt understryker tingets andliga förankring. Samfundets tingsförhandlingar kommer vara relativt korta och koncentrerade. Det har sina fördelar, men också sina nackdelar genom att det eftertänksamma samtalet inte kommer till sin rätt där. Därför är det viktigt att samfundet arrangerar andra former av sammankomster under året som kompletterar årstinget. Där vi kan samlas, dela tankar och åsikter och utveckla seden tillsammans. En sed behöver växa fram underifrån, av brukare och utövare, i formella och informella möten. Blotlagen spelar här en viktig roll med sina lokala ting och blot. Det är därför glädjande att se att samfundet växer och blotlagen blir fler.

Jag ser fram emot vårblotet och årstinget i Gamla Uppsala den 16 april. Jag hoppas jag träffar dig där. När vi går till tings – låt oss då minnas att vi utför en på djupet helig handling. Vi gestaltar gudarnas styrelseform här i Midgård.

Henrik Hallgren
Rådsgode

Läs hela inlägget »

Av och till dyker det upp samtal om heder i hedniska grupper i sociala media som t.ex. Facebook.
Forn Sed Sverige har en nyare antagen delstadga som antog efter andra röstningen vid årstinget 2016.

Den lyder:
5i. Vi utövar seden genom att leva med heder och livsbejakelse i våra relationer till människor, natur och makter.

Jag har återkommande funderat en hel del sedan denna delstadga valdes in.  Vad som kan menas med just ordet heder. Hur hedersbegrepp kan användas människor emellan och hur en inte skall använda det som då kan bli oheder. Vidare, hur en kan växa i heder samt reparera i andras uppfattning från oheder till heder om en själv?

Det har hänt att jag läst i olika grupper på tex Facebook, hur en individ klandrar en annan individ för saknad av heder eller ohederligt beteende. Klander väcker konflikt och distans mellan människor och leder sällan till något konstruktivt och uppbyggligt. Det raserar förtroende och tillit helt enkelt.

Rent krasst kan jag tycka att det är ohederligt att kalla en annan människa för ohederlig. Detta menar jag som ironiskt om hur rundgången med klander och anklagande leder till distans och avbrott i relationer. Ironin visar hur distans skapas mellan människor och grupper genom klander.  Vad det är för relation spelar faktiskt inte så stor roll. Det räcker med att prata eller chatta eller ha någon kommunikation mellan två människor, så är det en interaktion och därmed någon form av relation, det är att relatera till varandra helt enkelt.
Alla interaktioner mellan människor innefattar någon nivå av tillit.
Heder skall alltid primärt brukas som ett mått på sitt egna beteende i ord och handling.

Hur kan missnöje kommuniceras utan att väcka klander?

I gymnasiet gick jag min första workshop i kommunikation och konflikthantering. Jag fick lära mig om Jag-budskap och Du-budskap. Det innebär att uttrycka sig så att det är tydligt att en själv äger sin uppfattning. Exempelvis:

- du är arg! är ett exempel på ett du-budskap,

medan;
 jag tycker du verkar arg är ett exempel  på ett jag-budskap. Talaren utgår från sin egen förståelse och tolkning av den andres beteende, ord eller kroppspråk.

Är man besviken eller missnöjd med andras beteenden och önskar berätta detta så kan en säga:

- jag önskar att...(följt av det beteende som en själv önskar den andra göra)
eller
- kan du tänka dig att....(följt av de handlingar som önskas).
Dessa sätt att tala med varandra leder till samtycke och öppna frågor där både fråga och svar är fria.

Så hur kan vi växa i heder?

Gör som du säger och minns vad du lovat och berätta i förväg om du behöver ändra eller bryta löftet så att du inte kan hålla ditt löfte. Låter det abstrakt?
Ja, kanske det. Det jag syftar till är så enkelt och så ofta så gör vi detta redan. Ett enkelt konkret exempel. Låt säga att du kommit överens med en vän att fika kl fem på fredag. Något i ditt liv gör att du inte kan fika klockan fem. Du hör av dig och säger till och kanske hittar en ny möjlig tidpunkt för er fikastund tillsammans. Det var väl hederligt gjort! 
Exemplet är menat att peka på principen av att ta ansvar för sina löften och val gentemot andra människor och planera i förväg så att löften kan hållas. Det finns mycket mer att säga om hur vi kan föra och skapa livet aktivt. Många gånger planeras för mycket in och vi hinner inte det som lovats.

Hur kan vi hantera då andra inte hedrar överenskommelser?

Jag har märkt av hur jag har klandrat andra och inte kommit med en rak önskan eller egen ägd åsikt om mig själv vad gäller den andre(eller en grupp).  
Under den tid som varit som jag funderat på vad heder kan innebära, har jag märkt att mina ord att jag, fått bita mig i tungan och hålla impulser inne för att inte klandra andra. Ärligt talat så har jag sagt att den beter sig ohederligt. Jag är idag missnöjd med detta och märker av hur det är fel och lovar mig själv att lära mig av erfarenheten. Därmed ändra på mina ord i framtiden. Jag är tacksam för en nära vän som lyssnade på mig när jag var frustrerad om ett samarbete. Hon sa:
- så har du tänkt göra något åt detta eller bara gå omkring och bära på harm och sprida galla?
Det fick mig att stanna upp i mig och reflektera om mig själv.

- Vad är det jag håller på med egentligen?

Genom att klandra och kalla en annan för ohederlig skapade jag distans och försvårar samarbete i framtiden. ohederligt i min egen självobservation. Den frukten var bitter men nödvändig att erfara för mig.
Jag vill vara både ärlig och hederlig hela tiden och det är något jag strävar efter. Ibland lyckas jag rätt så bra, ibland inte. Allt som skett i det förflutna kan vändas till lärdomar som kan brukas till visdom. För jag märker att när det gäller att använda hedersbegrepp i livet som sedvandrare eller hedning/asatroende, så är det primärt för mig, om mig själv som jag kan bruka heder. Att inse att man inte var helt ärlig gentemot sig själv och andra. Att förstå när man har brustit i tillit till att den andre har gjort sitt bästa och att denne menar väl. Att andra är ansvariga för egna processer i det egna systemet.
När det gäller interaktion med andra och väva in heder i samtal om beteenden och ord så är det konstruktivt och vacker att säga:

- Dina ord/handlingar hedrar dig!

Då skickar talaren ett budskap att jag uppskattar dina ord eller handlingar och jag har viss nivå av förtroende för dig och helt enkelt tycker det var bra.

Ärlighet hänger mycket samman med heder

Heder innebär också att göra det som anses vara rätt och riktigt för det finns ett egenvärde i det. Det vill säga att göra rätt och ärligt för att man själv mår bra av det. Det är bra för andra också. En nivå av moral är att göra rätt även när det innebär avsaknad av straff. Så exempelvis att stjäla görs inte för då kan man få böter, om man “åker fast.” Handlingen väljs bort för att det kan få obehagliga konsekvenser. En högre moralisk nivå är att inte stjäla för att det är fel!
Något annat som jag emellanåt märker i samtal i Nätheim (mitt ord för internet) är att när en fråga ställs i diskussioner så innebär det ofta att frågaren egentligen ber om mer information. Det är lätt att gå i försvar och ge bortförklaringar eller skylla på någon annan eller på omständigheter. Många gånger så går "svararen" till attack i ord och kanske skriver sin åsikt om den andre och är nedvärderande. Till exempel: -.Du ska ju bara hålla käften! eller andra liknande påståenden. Gängse är att detta sättet att skriva i Nätheim är att vara ett nättroll. Skall nätrollens kommunikation bemötas så tycker jag det är med heder.
Ärlighet gentemot händelser eller ord finns också med i det som är hedersbegrepp. Jag ser ett värde i att vara rak, ärlig och uppriktig om tidigare ord och att erkänna hur det tänktes då. Att upptäcka att en har tänkt fel eller uttryckt sig klumpigt och kunna erkänna det “felet” är hederligt.

Är en människa sina ord och handlingar?

Att vara människa är mycket och stort. Många delar som utgör ett enhetligt system. Det är ord och handlingar som vi primärt ger till Väven eller Livet.  Våra ord och handlingar är inte det som ger oss värde.  Vårt värde som människa finns i vårt faktiska existens. Att vi alla har ett oantastlig egenvärde, var och en av oss i själva existensen. Värde som inte går att sätta någon prislapp på. Alla fortsätter vi livet som de tre goda bröderna danade och det liv som våra anföräldrar fört vidare till oss. Alla lever vi med de förmågor som gavs av Odin, Vile och Ve början med Embla och Ask; Livet, god färg och förmågan att förstå och reflektera i delen av människa som heter odr. Dessa är några av vad de fick och vi har samma förmågor. Så att vi kan uppleva och föra livet aktivit. Våra ord och handlingar görs utifrån den egna livstrådens händerlser och bedömming av den som man vill vara. Det är skillnad på funktion och egenvärde. Det vi ger i ord och handling är det som andra människor bedömmer och dessa påvisar på vår funktionalitet i livets flöde. 
 I människors uppfattning så är det ofta ord och handlingar som bedöms och kategoriseras. Detta gör vi automatiskt. Det gör vi så snabbt och automatiskt så att ofta inte är medvetna om samverkan mellan det yttre och inre skillnaderna och samverkan. Tankar och känslor som väcks i den egna hågen - den egna tankeväven - i reaktion på yttre händelser, som ord eller agerande av andra människor. Att kunna uppfatta det egna inre i respons på yttre händelser ser jag som stort värde i att vara medveten om. Detta för att kunna vandra i livsbejakande hederfullhet i livet. Att ta ansvar för de egna tankarna och känslorna och ej skylla på andra.
Orden: Du gör mig arg!
Är ett tydligt exempel på att skylla på andra för det som pågår inuti en själv. Ett mer konstruktivt och självmedvetet sätt är: jag känner ilska i mig i respons på dina ord. 

För alla är vi alltid ansvariga för de egna tankarna och känslorna som ständigt pågår och alltid ansvarig på hur vi svarar an på andras ord/gärningar. För det som skickas ut från håg-känslo-kropp system bär vi alla alltid ansvar för, för de ord eller handlingar som sänds ut. Faktiskt oberoende vad andra säger eller gör. Är en människa bara för otrevlig och nedlåtande så är en själv alltid ansvarig tillbaka för det som ges ut. Skyller man ifrån sig på andra, att andra har attackerat och då får jag “säga/göra vad jag behöver” så är en i egentlig mening offer under andras beteenden eller ord.

Delstadgan inkluderar också Livsbejakande heder innebär att kunna sätta gränser och hålla sin egen värdighet. Att bejaka sitt liv och andras liv. Det engelska talesättet kan vara bra att hålla i hågen: “You can always take the high road”  Du kan alltid själv välja om du lyfter dig själv eller perspektiv till högre förståelse, till högre tillit och endräkt. Säga det som bejakar liv och ärlig tillit, erkänna det som en gjort mindre bra och säga ord som försonar, det som hedrar andra och sig själv och som kan leda till att fortsatt interaktion kan finnas.*
Livsbejakande heder leder till att självvärdera ord och handlingar som är i samstämmighet med ens värderingar. Då ökar man i tydlighet och ärlig relation och interaktion med andra människor. 

Per Lundberg
gode och rådsmedlem

*Givetvis talar jag om samröre då ej hot om våld eller skadande gärningar finns med i samspelet. Då är det lite annorlunda, men det bästa är oftast att lämna platsen. Budskapen i denna text är fokuserad på mer dagliga interaktioner i Nätheim och samtal människor emellan.

Läs hela inlägget »
Självproträtt när jag var åtta år. Självproträtt när jag var åtta år.

Jag har inte alltid varit hedning. Jag har varit ateist och någonslags vag odefinierad agnostiker också. På sätt och vis skulle man kunna hävda att jag varit kristen också, men jag var så liten då...

I alla fall: Jag har inte alltid varit hedning.

Vissa personer som "kommer till tro", exempelvis inom kristendom eller vissa inriktningar av hinduism, verkar förändra sitt liv enormt. Från att ha varit någon ganska vanlig person, eller t o m en råbarkad typ, så blir de annorlunda. Kanske slutar svära, slutar dricka, ändrar sina åsikter och sina vanor drastiskt. Tänker på exempelvis Sebbe Staxx som gick från hårdhudad rappare med kriminell bakgrund, som blev nyfrälst kristen som ber om förlåtelse och slutat i sitt band.

Men någon sådan upplevelse har jag aldrig haft av hedendom. Visst, sedan jag började aktivt utöva den forna seden/asatro så har jag lärt mig mycket nytt och träffat nya människor. Men min livsstil i övrigt är densamma. Det var ju ingen plötslig väckelse som drog mig till seden. Det var ett långvarigt intresse för nordisk mytologi, tillsammans med tonåringars vanliga funderingar kring livet. Så mycket som fanns där, i det nordiskt hedniska, som redan passade mig.

Ibland blir jag intervjuad av gymnasieelever som gör skolarbeten inom religionskunskap. De frågar mig om hur mitt liv påverkas av att jag är hedning, eller hur mitt liv ändrats sedan jag blev medlem i samfundet. De brukar ibland se lite förbryllade ut när de inser hur "normalt" jag lever, om hur jag pratar om samfundet på ett liknande sätt som någon annan förening som handlar om ett intresse jag har.

Men även om jag blotar till gamla gudar, lär mig om runor och har gudabilder hemma, så är jag ändå samma gamla Emma: Hon den där som älskar vetenskap, som spelar mycket tv-spel, som bryr sig om miljön och sjunger på fritiden. Och ja, ibland svär och ibland dricker. Men det kanske ingen är förvånad över?

Emma Hernejärvi
gydja

Läs hela inlägget »

Hej! Jag heter Love Kölle och kommer under våren gästblogga här på samfundets hemsida. Jag bor för närvarande i Linköping i Östergötland, men kommer ursprungligen från Sundbyberg strax norr om Stockholm. Till vardags varvar jag studier med jobb. När jag inte arbetar eller pluggar skriver jag böcker, och är just nu aktuell med en ny bok. I mitt första gästinlägg här på bloggen tänkte jag skriva lite om hur makterna kan fungera som ledstjärnor i tillvaron.
 
Våra gudar och gudinnor har många ansikten och namn. I de gamla myterna är det inte alls ovanligt att en och samma gudom spelar flera roller, och fyller olika funktioner. Oden är exempelvis såväl krigsgud som en kunskapens och poesins gud. Tor kan ses som en naturgud med stark koppling till åska och regn, men symboliserar även styrka, beskydd och handlingskraft. Freja förknippas av många med sexualitet och fruktbarhet i första hand, men även hon har koppling till kriget då hon ju hämtar upp hälften av alla fallna krigare och tar dessa med sig till Folkvang. Vårt nordiska panteon är minst sagt mångsidigt, i vissa avseenden till och med direkt rörigt, med en mängd gestalter med ofta överlappande och delade funktioner och domäner.
 
Lika varierade som gudaskaran i sig, är människornas olika föreställningar om asars, vaners och jättars natur och karaktär. Det finns nog lika många olika uppfattningar om hur makterna är betingade, som det finns utövare av seden. Vissa menar att makterna är självständiga väsen, lika verkliga som du och jag. Andra ser ju makterna mer som symboler för naturkrafter, eller andra slags metaforer eller arketyper. En del kombinerar synsätt och förklaringsmodeller. Variationen är som som sagt lika varierad som makterna är mångfacetterade.
 
Ett sätt att se på makterna, är att betrakta dem som ett slags ledstjärnor i tillvaron, som olika sätt att leva, helt enkelt. Förkroppsligade livsstilar, skulle man kunna säga. Det här är ett synsätt som jag tror kan vara rätt givande och värdefullt, även om man kanske bör passa sig för att rakt av kopiera asarnas och vanernas beteenden. Mycket har hänt sedan Eddadikterna nedtecknades, och forn sed är inte lajv eller historisk teater. Det jag talar om här handlar alltså inte om att leva som om det fortfarande var vikingatid, att lägga sig till med ett gammaldags språkbruk, eller ignorera idag rådande normer, lagar och regler.
 
Jag talar istället om olika livsfilosofier, om olika attityder till livet, om olika prioriteringar i tillvaron. Ta Tor till exempel. Han är antagligen, kanske jämte Oden, den gud som är vanligast förekommande i myterna, vilket ger oss en förhållandevis klar bild av hans personlighet och karaktärsdrag. Det ger oss rätt mycket stoff att så att säga arbeta med, att bygga en livsfilosofi kring. Han är djärv och stark, om än kanske inte den allra visaste av asar (även om han vid ett tillfälle faktiskt lyckades överlista dvärgen Allvis). Inte heller är Tor överdrivet introvert eller blygsam, och skrider ofta snabbt till handling. Lite för snabbt, skulle kanske somliga säga. Odens i det närmaste besatta jakt på kunskap och visdom står inte att finna hos Tor, som istället värdesätter ett gott mjöd, god mat och ett gott skratt över det mesta annat. Det här är värden och strategier som enkelt kan appliceras på en nutida människas liv, personlighetsdrag som i varierande utsträckning delas av alla människor, och som vi kan välja att bejaka. Samtidigt finns det mycket med Tors sätt att leva som skulle vara mycket problematiskt att försöka införliva i vardagen här och nu – hans tendens att drämma till sina motståndare, till exempel. Kanske behöver man inte gå så långt som att bokstavligen ta till våld i konfliktsituationer, bara för att Tor gör det i vissa Eddadikter. Kanske räcker det med att låta sig inspireras av hans mod att ta sig an utmaningar, och ovilja att låta sig trampas på eller ge upp.
 
Även om de mer namnkunniga gudagestalterna såklart är lättare att ta efter och inspireras av, skall man heller inte underskatta den norröna kosmologins doldisar. Vid första anblicken kan det kännas som en utmaning att försöka krama levnadsråd ur historierna om Delling eller Gna, för att på rak arm ta två mindre kända gudomar. Men även en endaste handling eller funktion kan bli en grund att själv bygga vidare på, och något som rymmer förvånansvärt stort djup när man väl börjar skrapa på ytan. Mycket har att göra med i vilket sammanhang och syfte man väljer att vända sig till makterna för livsfilosofisk vägledning. Många gånger kan grunnandet också sätta egna mentala stenar i rullning, vilket är nog så givande som att konsultera till exempel Havamal. Jag skulle vilja påstå att alla mår bra av att ibland grubbla över etik och moral, och hur livet egentligen ”ska” levas. Huruvida det är en av de kändare makterna, eller någon av bakgrundsgestalterna, som fungerar som språngbräda in i såna funderingar är egentligen mindre viktigt. Vidare är makterna med mindre framträdande roll i myterna mycket mer ”blanka ark” är till exempel Oden eller Loke. Naturligtvis går det också bra att ha flera gudar som ledstjärnor. Seden är som sagt mycket varierad, och det finns egentligen inga rätt eller fel, i alla fall inte i det här sammanhanget.
 
Avslutningsvis behöver man heller inte stirra sig blind på gårdagens myter, utan kan låta sig vägledas av makterna här och nu, i det spirituella utövandet. Min erfarenhet är att asar, vaner och rådare svarar om de blir tilltalade vid blot eller bön, men att deras repliker ofta är rätt subtila. Andra hedningar har säkert en helt annan uppfattning, och andra erfarenheter. Däremot tror jag att de flesta hedningar är överens om att det är möjligt att i det andliga arbetet föra dialog med makterna och genom den få uppslag och vägledning i livet. Att läsa Eddan och de gamla sagorna är ett sätt att få råd och inspiration. Att blota, bedja, sejda, galdra eller arbeta med runor är andra metoder att få svar och uppslag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: gudar, ledstjärnor, filosofi
Bild via skolbanken.unikum.se Bild via skolbanken.unikum.se
De senaste dagarna har jag haft tillfälle att tänka på det här med tid. Jag bläddrade genom gamla dokument på datorn och hittade ett manus till en pjäs jag skrev och satta upp 2007. Jag hajade verkligen till när jag såg det där årtalet. Det var på alla sätt en rent fysisk reaktion. Det slog mig plötsligt som en lavett rakt i ansiktet. 2007. Det är tio år sedan. Det kändes inte som om det vore möjligt. Jag minns den där uppsättningen som om det var igår. Kan det verkligen ha gått så lång tid?
 
Tid är verkligen något mycket märkligt. Elastiskt, omöjligt att ta på och ändå obönhörligt. Jag tänker tillbaka på den person jag var då, 2007 när jag gjorde den där uppsättningen. Vem var jag då? Hur har jag förändrats sedan dess? På ett sätt känns det som om inget ändrats. Jag är fortfarande samma person med samma idéer, nojor, dåliga vanor. Men det är också mycket som är väldigt annorlunda. Jag befinner mig på en annan plats i livet, jag bor i en annan stad, jag har träffat och lärt känna massvis med människor under de här åren som alla har lärt mig så mycket. Och för tio år sedan var jag fortfarande inte involverad i organiserad hedendom.
 
Allt eftersom jag blir äldre har den där linjära tiden, dagarna, månaderna, åren som tickar framåt, hela tiden framåt blivit allt mer abstrakt för mig, allt svårare att relatera till. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka att någonting hände för ett år sedan när det i själva verket var fem. Måhända har det med mitt eget åldrande att göra. Men samtidigt som den linjära tiden betyder allt mindre har också mitt fokus förflyttats till en annan slags tid. Den cykliska.
 
Att leva med seden handlar för mig väldigt mycket om att leva med årstidernas växlingar. Ända sedan jag börjat att fördjupa mitt hedniska intresse har det varit något jag upplevt väldigt starkt – just detta att naturens skiftningar mellan den mörka, kalla tiden och den ljusa, varma blivit så mycket klarare och tydligare för mig. Jag lägger märke till förändringarna på ett sätt som jag inte gjorde för. Jag är i dem och av dem. Vi har så lätt att förneka allt det där, att ånga på genom livet utan att stanna upp inför den naturliga rytm som pulserar runt omkring oss. Idag är jag på ett helt annat sätt i harmoni med den rytmen. Jag känner förändringarna även inom mig. Utanför mitt fönster är våren så sakta på väg och våren vaknar även inom mig.
 
Kanske är det också en anledning till att den linjära tiden kommit att förlora något av sin betydelse. Istället är den cirkulära tiden, årets hjul som snurrar och återvänder som kommit att bli den verkligt betydelsefulla?

/ Erik Otterberg, gode
Läs hela inlägget »

Vi befinner oss nu i Disatid, den högtid där vi blotar till kvinnliga makter. Diser, asynjor, förmödrar och så vidare. Och efter februari och Disa, så väntar mars med internationella kvinnodagen. Så det kändes väldigt relevant att skriva om gudinnor den här gången.

Det finns många anledningar till varför jag som yngre lockades till nordisk mytologi och förkristen religion, och avskräcktes från abrahamitisk religion (så som kristendom). Synen på naturen, synen på sexualitet, polyteism och så vidare. Men en faktor var definitivt feminism.

Ordet feminism kan vara kontroversiellt i vissa kretsar. Men för mig betyder något så enkelt som könen ska vara jämställda med varandra, ha samma rättigheter och skyldigheter. Att motverka fördomar, stereotyper och diskriminering baserat på kön. Tyvärr är det ju så, att kvinnor ofta fått dra det kortare strået.

I kristendomen finns det besvärliga bitar, som att många inriktningar fortfarande inte tillåter kvinnliga präster, eller att berättelsen om syndafallet lägger skulden på Eva (kvinnan).

Men i den forna seden kan både män och kvinnor leda blot, och makterna vi blotar till kan vara både kvinnliga och manliga. Gudinnorna är minst lika mäktiga som gudarna. Bland både gudarna och gudinnorna finns det variation i personlighet, attribut och ansvarsområden.

Jag kan inte lista alla gudinnor. Den listan skulle bli väldigt lång! Men låt mig avsluta med hyllning till några:

Hell Freja, som råder över både erotik, sejd och krig. Bäraren av brisingamen, med stark vilja och enorm skönhet. Hjälp oss finna vår passion i livet!

Hell Frigg, som vet allt men säger inget. Hjälparen för gifta kvinnor och mödrar. Hör vår bön och svalka oroliga sinnen!

Hell Skade, som genom din envishet och krav på rättvisa, blev gift med Njord och därmed upptagen i gudarnas krets. Du kommer till oss med vinterkylan och vargyl. Låt oss glädjas även i den mörka årstiden!

Hell Jord, gudinnan under våra fötter, mor till Tor. Du som matar oss varje dag, med grödorna du låter växa. Ge oss stabilitet och säkerhet, beskydda oss, mörka mor!


Emma Herenjärvi
gydja och rådsmedlem

Läs hela inlägget »
Det klara, stilla sinnet är som en vattenyta utan krusningar Det klara, stilla sinnet är som en vattenyta utan krusningar

Andlighet är ett ord som används lite vårdslöst och som kan betyda lite vad som helst beroende på i vilket sammanhang det används, men vad betyder det för oss hedningar? Den moderna hedendomen grundades i stor utsträckning av människor som var historiskt intresserade, och mycket av vår utveckling de senaste decennierna har varit kopplad till att med hjälp av bland annat historiska och arkeologiska källor pussla ihop en modern, fungerande religion. I viss utsträckning fortsätter studiet av vårt forntida arv vara en viktig del av den långsiktiga utvecklingen och i historien finner vi inspiration till vår andliga väg idag, men tyvärr är det lätt att fastna i de historiska studierna. Och om vi fastnar där, vad händer då med andligheten?

Andlighet är svårare att diskutera än medeltida texter och arkeologiska fynd, både för att vi ofta saknar ord för det vi vill tala om och för att det är personliga eller till och med privata upplevelser som kan vara utlämnande att dela med andra. Å andra sidan kan det vara stärkande för den egna andligheten att dela den med andra, och vi har mycket att lära av varandra. 

Det är vanligt att det andliga uppfattas stå i motsats till det materiella, men för en hedning är världen mer nyanserad – det andliga och det materiella flyter in i varandra, och det materiella kan ha andlig betydelse. Ett sammanhang där det blir tydligt är hur viktig fysisk plats kan vara för blot eller meditation. På vissa platser upplever vi gudar och makter starkare, och vissa makter och upplevelser kan helt kopplade till en speciell plats. För många hedningar är ute mer andligt än inne, och skogen mer andlig än stan. Föremål kan också vara bärare av andlighet, såsom gudastöttor och edsringar, och deras närvaro eller frånvaro påverkar vår upplevelse. Skötseln av det materiella, städning och matlagning, kan vara mycket andliga, för att inte tala om att sköta trädgårdslandet; att odla måste vara en av de mest heliga aktiviteter vi kan ägna oss åt. 

Den som har svårt att hitta det andliga i att plocka undan barnens lego eller städa ur ett illaluktande kylskåp har dock många andra vägar. Det finns många beprövade sätt att nå ett större mått av andlighet i sitt liv. Som hedningar är vårt centrala religiösa uttryck kanske när vi blotar, och i blotet kan vi uppleva gudars och makters närvaro, men det finns även många andra sätt. Sång och dans är kraftfulla medel att framkalla andliga upplevelser; när du väl övat in stegen i kvaddans så att du inte behöver tänka på vilket steg som kommer näst och kan hänge dig åt att sjunga med i omkvädet är det lätt att hänryckas. Sejdens sång är avsedd att åstadkomma medvetandeförändring bara hos den som sitter på hjällen, völvan eller sejdkarlen, men tekniken går även att nyttja på andra sätt. Olika sorters dans och sång används på liknande sätt i många religioner, sufier, vodounutövare och hinduer utnyttjar det - för att bara nämna några.

Just Hinduismen har många begrepp och andliga tekniker som kan vara relevanta även för en nordiskt hednisk andlighet, där den kanske mest kända och spridda är meditation. Meditation är ett samlingsnamn på tekniker som i allmänhet syftar till avslappning, lugn och stillhet i kropp och hug. Att stilla sinnet och sträva efter att inte tänka kan ha många positiva effekter, som att bli av med stress och oro, samt hjälpa muskler att slappna av och på så sätt lätta smärtor från spänningar till exempel. I religiösa sammanhang eftersträvas dock oftast andra effekter i första hand, såsom att låta insikter eller meddelande från gudar träda fram i den inre tystnaden. Det är som med stjärnorna; de finns där på dagen också, men solens ljus gör dem osynliga, och inne i en stad med allt elektriskt ljus förblir de dolda även om natten. 

Meditation är för många att sitta med korslagda ben och halvslutna ögon, men det finns många olika sätt att meditera på. Många tekniker använder sig av upprepning av mantran som sjungs eller sägs. Det kan vara enstaka ord eller en hel mening; det kan vara ett budskap som genom upprepningen påverkar medvetandet, ord en förstår eller ord på ett främmande språk som i sig själva inte betyder något för den som säger dem, men som ändå bär en innebörd. Rabblandet av ord blir ett sätt att överrösta pratsamma tankar och stilla sinnet genom repetition. Inte heller behöver meditation betyda stillasittande – att gå kan vara meditation, och särskilt då att gå i skogen eller andra natursköna områden. 

Andliga övningar kan göra upplevelsen av blot större och mer intensiv. Som med all träning gör träningen av sinnet att vi kan använda och förstå det bättre, vilket i sin tur ger oss förmågan att bättre känna de krafter som är i rörelse när vi blotar och höra rösterna av de makter som vi är där för att möta. Men även utanför blotet kan andlighet vara ett sätt att få ett rikare, lyckligare och mer fulländat liv. 

/Räv Skogsberg, gode i Godeord Väst

Läs hela inlägget »
Bild av varp. (Bild från fotoakuten.se) Bild av varp. (Bild från fotoakuten.se)

Snorre Sturlasson beskriver i en av sina mer välkända berättelser om hur Tor med kompani reser till Utgårdaloke och där bjuds in att delta i olika lekar och tävlingar. Bland annat läser vi om hur Tor får uppgiften att brottas med Utgårdalokes gamla fostermor Elle. Hon är segare än vad Tor trott och det hinner bli så att åskguden kommer på knä innan tävlingen avbryts. Han får också prova att dricka ur ett dryckeshorn men trots att han dricker allt vad han förmår, lyckas han bara tömma en liten del av hornet.

Förnedrande, tycker Tor. Men det visar sig att Utgårdaloke – denne illusionernas mästare – förvrängt besökarnas blick. Elle som Tor brottades emot var egentligen ålderdomen själv, och dryckeshornet hade sin ände i världshavet.  I själva verket var Utgårdaloke och de andra jättarna fyllda av skräck över de enorma förmågor Tor uppvisade. Hans hårdnackade motstånd mot ålderdomen, hans drickande som skapade ebb i havet och hans andra dåd i lekarna!

Denna berättelse säger något om ödet och vår relation till ödet. För det första säger den oss att alla är bundna av ödet – även gudarna. Det finns inga makter som står bortom ödet. För det andra säger den oss att när vi brottas med vårt öde, aktualiserar vi oss själva och vår sanna potential. Det är genom att leka med ödet som vi uttrycker oss själva i vår största kraft.

Jag använder ordet lek här. Det Tor gjorde i myten var just att leka med ödet.  Lek inte i betydelsen barnslig eller oseriös, eller att det skulle vara enkelt eller simpelt.  Utan lek som ett aktivt sätt att möta världen. I förkristen tid var lek inte bara något barn höll på med. Lek inkluderade även vuxnas idrotter och kunde tas på stort allvar. Vapenlekar var inte sällan på dödligt allvar.

Idag finns det en flodvåg av självhjälpslitteratur som säger oss att allting är möjligt, att vi kan bli allt vad vi önskar, att det inte finns några begränsningar. Det är en syn som totalt verkar ha raderat ut idén om ödet. Världen är helt fri och formbar. Problemet är inte bara att en sådan föreställning är synnerligen naiv och orealistisk (kasta dig ut genom ett fönster på femte våningen och tänk positivt och se vad som händer…) utan att det dessutom lägger en stor tyngd på den enskilde individen. För om livet inte är fantastiskt och framgångsrikt, då är det ditt eget fel. Du har inte varit positiv nog.

Å andra sidan finns den helt motsatta synen: en uppgiven pessimism som säger allt är förutbestämt eller i alla fall ligger utanför vår påverkan, så det är ingen idé att göra något. Det är en livssyn som ofta är cynisk och deprimerad. En del finner dock någon form av frid i detta tillstånd som egentligen pekar mot befrielse från allt ansvar. Men en sådan ansvarslös attityd kan ses som rätt moraliskt anstötlig.

Den forna sedens ödestro är annorlunda. Världen ses som ett samskapande. Där finns strukturer och ödestrådar som binder våra liv, där finns nödvändigheter och förutsättningar. De kan vi inte tänka bort eller upphäva. Men vi kan ge oss in och möta detta öde, och se vilka möjligheter som ryms inom det. Ödets fasta förutsättningar uppenbarar inom sig ett spektrum av möjligheter hur vi kan förhålla oss till detta öde. Genom att möta vårt öde frambringas vår största potential. Det är som konstnärens arbete med sitt material. Materialet har av nödvändighet vissa förutsättningar, och konstnärens kreativitet handlar om att skapa i relation till detta givna material. På en mer allmän nivå handlar det om att skapa våra liv utifrån våra ödesgivna förutsättningar.

Ekofilosofen Arne Naess talade om ett alternativ till naiv optimism (allt kommer gå bra, det finns inga begränsningar) och uppgiven pessimism (Det är kört, jag kan inte göra något). Han kallade det possibilism: Att se de möjligheter som finns i de givna förutsättningarna.

I de isländska sagorna hör vi om hjältar som ”går sitt öde till mötes”. Inte sällan syftar detta på deras egen död. Trots att de inser att de inte kan ändra vad som skall ske, så vet de att de har friheten att möta sitt öde på ett hjältemodigt och hedersvärt sätt. Även när de vet att de inte kommer nå sitt mål fortsätter de att kämpa för det, på alla sätt de finner möjliga, intill slutet. Ödestron leder här alltså inte till någon passivitet eller uppgivenhet. Det är i mötet med ödet de får möjligheten att uttrycka och aktualisera sin karaktär, de leker med ödet och är kreativa i förhållande till det, in i det sista.

Ödet är det som är utlagt. Det ger oss de gränser och de fakta som formar våra liv och förutsättningar. Utan dessa gränser skulle vi inte kunna manifestera oss själva. Allt skulle vara en flytande soppa. Det är i den frejdiga leken med ödet vi blir till.

Karin Bek-Pedersen menar att denna syn på ödet gestaltas i exempelvis de isländska sagorna genom vävandets metafor. På flera ställen skildras ödet just som ett vävande eller spinnande, och ibland är det Nornor som sköter detta. Som exempelvis i första kvädet om Helge Hundingsbane där det beskrivs hur hjältekonungen Helge föddes:

"Natt vart i byn, nornor kommo,
de som danade drottens levnad,
de bjödo fursten frejdad varda,
bli den bäste i budlungars ätt.

Ivrigt snodde de ödestrådar,
medan i Brålund borgar föllo,
gyllene trådar gjorde de redo,
fäste dem mitt under månens sal.

Ändarna gömde de i öst och väst,
hövdingens land låg däremellan;
en lades nordvart av Neres syster,
hon bjöd att bandet ej brista skulle.

Bek-Pedersen menar att varpen (de längsgående trådar som sätts fast i vävstolen och som därför från början bestämmer vävens karaktär) kan ses som det utlagda ödet. Det är ett öde vars mönster blir synligt först när vi lever det, eller för att använda vävandets metafor: vävens mönster - inbyggt i varpen -  blir synligt först när vi väver in väften/inslaget (det material som vävs in mellan varptrådarna, tvärs med dessa), då uppenbaras vävens karaktär. Väften har vi möjlighet att till viss del ändra och korrigera, och det påverkar delvis vävens karaktär. Men vi kan inte ändra den redan uppspända varpens grundmönster.

Ordspråket ”att leka med elden” hänvisar till ett ansvarslöst beteende. Att vi leker med oförstånd med farliga krafter.

Att ”leka med ödet” har en helt annan betydelse. Det är ett förhållningssätt där vi tar vårt fulla ansvar genom att helhjärtat träda in i leken. När vi leker med ödet förhåller vi oss aktivt till det, vi tar ett nappatag med det som är oss givet, för att på det sättet utforska vår egen och världens fulla potential.

Av Henrik Hallgren, rådsgode
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ödet, nornor, lek

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter