Blot gör sångerna sanna
Ibland är det inte alls så skoj att gå till blots. Hela dagen, till och med flera dagar innan, kan det vara stressigt och besvärligt, oavsett hur lite eller mycket ansvar en har i blotet. En vill bara slippa, strunta i alltihop och bara hoppa över ett steg i årshjulet och så är det bra med det. Det låter kanske konstigt, och det förstår jag. Jag blir själv alltid lika överraskad när det händer. Varför känns det inte bra? Det är ju roligt att blota! Roligt, viktigt, livsbejakande. Hur kan en dra sig så för det?
I söndags, den 16 december, firades julblot i Göteborg. Blotet leddes av samfundsgodarna Erik Otterberg och Markus Skogsberg. Jag deltog som funktionär och ledde bland annat en sång som en del av blotets höjdpunkt. Blotet gick av stapeln kl 15 och hela dagen innan mådde jag pyton. Jag var irriterad, arg, oförklarligt ledsen. Visst var vi under tidspress att ta oss till blotplatsen, med barn och vänner i släptåg, visst behöver jag semester och vila mer än frivilligarbete och viktiga uppgifter just nu. Men det var ändå för mycket av ilska och sorg, även mot bakgrund av det. Jag hade ångest, jag ville inte, kunde inte fira jul, när det kändes som om jag var på väg att dö.
Men jag gick förstås till blots ändå, som jag alltid gör, för min egen, familjens och fränder och fränkors skull. Och det var förstås härligt, livsbejakande och viktigt, som det alltid är, eftersom vi alla, makter och människor, möttes där. Jag ledde sången, och som höjdpunkt sjöng vi om Sunnas död och hennes dotters födelse, och om det oundvikliga i att livet återvänder när döden är som närmast - precis på samma sätt som livets höjdpunkt innebär vandringens början mot döden. Hur kunde jag glömma det? Jag har själv skrivit sången. Men inuti mig blev det inte sant förrän vi gick till blots och sjöng det tillsammans, fränder och fränkor inför gudars blick. Tack för att ni hjälpte mig med det!
När vi lever med årshjulet lever vi hela varvet runt, genom död och liv, igen och igen och igen. Det påverkar oss, gör oss mer medvetna om vad ljus och värme betyder, om heligheten i en komposthög, om allt livs uppgång och fall och återfödelse, i fruktträd, mänskor och livskriser. Vi drar hjulet och dras med av det, leder varandra med ömsesidigt ansvar, skapar sed att luta oss mot, samlas kring och förändra när det är dags. Vi behöver aldrig vara rädda varken för att födas, leva eller dö, för vi får öva på att göra det igen och igen, i dagar, år och eoner, tills ingen rädsla finns kvar.
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
gydja torshammare tolerans hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande väven julafton midgård skålgropsten kommunikation tradition filosofi bok tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare utbrändhet skola konst ägg göteborg ukraina tyr grunna äktenskap sigurd fafnesbane mimameid media nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse inkluderande jolner kropp nationalistisk helig plats moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana föda blota begravning tacksamhet registrerat kristendom edsring vardag påsk alva sejd påvestenen personlig sed internet feja mytologi djur bildning verdandi värderingar toreblot landskap vetenskap vintersolståndet insida identitet ví växa in i seden häfte odla vanatro arbete organisation beklagande bön förmödrar solvända traditioner historisk sed vårblot äring modern hedendom förfäder hedningar emma hernejärvi rune forssén årsting stockholm medlemmar alver oden kultur ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala disablot årstider höstdagjämningen nornor trossamfund skalleper jord död gemenskap höst mångfald vinter yggdrasil freja gerd polyteism forn sed natur religion livsåskådning blot personlig berättelse andra religioner barn per lundberg ritual liv alvablot jul samfundet forn sed sverige gudar sed andlig erfarenhet frigg känslor vår döden förnyelse sång carl lundbäck gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet faq etik kyla bröllop sommarsolstånd myter samhälle interreligiöst lusse ragnarök lek vinternätterna urd helighet lucia monoteism midsommar trana kvinnlighet feminism kura skymning fördomar källor vlogg det implicita årsväntan odr naturens rättigheter sekulär osynlig familj tiden standing rock asynja industrialism gud nutid gudamakter hlodyn jättar polygami storm vanadis religionsfrihet diser metoo vårdagjämning frågor tor utiséta ledstjärnor skörd konferens eugene gendlin dröm ting älvor ekologistisk myter, vetenskap, ymer skade eir mångkultur skuld kurs hiero gamos makter tjänstgörande siv jötnar tranafton symbol ödet ogrundand misstänksamhet emma hernejärvi' jämstäldhet earth hour mat hälsa video folkräkning berättelse förnimmelse liberal bronsålder sociala medier heliga platser rådet moder monokultur val frej kläder gåva ordning och kaos monogami ginnungagap vårfrudagen bifrost november