Urds väv- tankar om forn sed

2013 > 10

Jag är beroende av listor. Jag har åtminstone tio stycken igång samtidigt. Jag har listor för mina olika uppdrag (mamma, livspartner, gydja, psykolog), för olika sammanhang (på kontoret, hemma, framför datorn, vid olika möten) och några idélistor för kommande projekt. Jag planerar min vecka mycket noggrannt i förväg för att hinna med allt som jag vill eller har lovat att göra. Ändå räcker tiden inte till.

Jag är som ni märker en organiserad (om än något tvångsmässig) person. Och det är tur. Just nu har jag femton större och mindre åtgärder på mina listor som är kopplade till mitt uppdrag som (råds)gydja i FSS. Lika många ligger på is efter åtgärd i väntan på ett mejlsvar, telefonsamtal eller annat sorts besked som bollar tillbaka uppgiften till mig. Trettio stycken uppgifter. Det är nästan lika många som väntar på min lista på jobbet i morgon bitti. Och många fler än vad det var i morse, innan jag använde stora delar av min lediga söndag med barnvakt åt att åtgärda samfundsrelaterade saker. 

Ibland undrar jag hur jag skall orka. Hur jag skall gå ihop motivation nog att göra arbete, som ofta inte märks förrän det inte utförts på rätt sätt och i rätt tid, utan ersättning, utan ett kontor att göra det på, utan utmätt tid som arbete skall eller får ta. Och utan att vara säker på att jag gör rätt, för det finns ingen manual.

Men så kommer jag på hur det är.

Mitt uppdrag är bara ett bland många. Jag är inte ensam om att lägga min dyrbara lediga tid på att försöka driva vårt samfund och finnas till hands för dem som behöver mig och samfundet. Mitt arbete är inte förgäves, inte bara för att det förhoppningsvis spelar roll för våra medlemmar, men för att det är en del av något större. Allt jag gör hänger nämligen samman med den stora väven.

Varje uppgift jag utför är en bit i ett stort pussel som består av allas vårt arbete, i rådet, i arbetsgrupper och i blotlag och andra grupper för sedutövning runt om i landet. Alla minuter, timmar och dagar vi lägger på att träffas, på att resa för att träffas, på att reda ut var vi skall vara och hur allt skall göras. Alla rader på bloggen och på facebook, alla ändlösa mejlkonversationer vi formulerar för att försöka nå fram till vad sed är och vad det inte är, vad som är viktigt, vem som skall göra vad, vad vi hade bestämt nu igen och när nästa möte är. Allt det är sammanvävt med de små punkterna på min lista.


Men inte bara det. Allt jag gör hänger också samman med allt som sedare och hedningar gör idag, har gjort i årtusenden före mig och kommer att göra långt fram framtiden när vårt samfund har ersatts av andra organisationer och ingen har en aning om vem den där Birka Skogsberg var. Nästa punkt på min lista "@dator" är sammanlänkad med oändligt många andra punkter i andra människors arbete genom tiderna. Min önskan att göra ett gott arbete och visa hur nära oss makterna finns, sitter ihop med andra människors vilja att närma sig makterna och sina likasinnade, nu, förr och i framtiden. Det är därför jag sitter uppe en stund till. För att kunna göra en vacker kryssformad knut i väven och känna att det jag gör har en mening, för mig och för andra.

Skriva mitt inlägg till samfundsbloggen. Check!

Birka Skogsberg, rådsgydja

Läs hela inlägget »
FOTO: Nathalie Otterberg FOTO: Nathalie Otterberg

Ute mörknar det allt mer. Stora drivor av fallna löv ligger över marken när jag är ute med hundarna. Luften är nästan konstant fuktig och pendlar mellan dimma och regn. Oktober är obönhörligen på väg mot november. Det är inte utan att årstidens melankoli också börjar spegla sig inom mig. För mig personligen är det en av de stora gåvorna som det att leva med seden kommit att innebära: Att få leva i takt med årshjulets växlingar. Nere i skyltfönstren i stadens affärer har det nu börjat pyntas inför Halloween. Själv går jag och väntar på en liknande högtid som dock har ett annat namn. Jag känner alvatiden nalkas.

Alvablotet är det av årstidsbloten som jag oftast upplever som mest stämningsfullt, mest medryckande, det som lyfter och ger mig den starkaste andliga upplevelsen. Ofta hålls det i mörkret med bara några få ljus som lyser upp platsen. Det är en högtid då vi uppmärksammar alverna, dessa mystiska naturväsen som förbinds med död och nedbrytande men därigenom också med nytt liv. Och det är högtiden då vi vänder oss till de som gått före oss, bort från den här världen och vidare in i nästa - vad nu det kan vara. Våra anmödrar och våra förfäder. Med det förstår jag inte bara de av mina släktingar som gått bort, inte bara nu döda vänner och bekanta utan även alla de som jag inte känner namnet på, de som fallit ur vårt minne men på vilkas axlar vi alla står varje dag, som burit oss fram hit till här och nu.

I alvatid är det som om hinnan mellan oss och dem blir tunnare, som om en port öppnas och de kommer nära oss. Och även om minna tankar går till alla de namnlösa vänder jag mig såklart också till de jag själv minns. Jag hälsar på min farfar som dog i cancer. Jag möter min mormor som försvann in i sitt fördunklade sinnes dimma och var borta för oss långt innan hon gick över men som nu är fri. Jag minns min farmors mor som levde länge, länge och längtade efter att få gå vidare. Dagar och nätter som de som nu kommer känns de närmare än någonsin.

När vi håller alvablot minns vi dessa döda, vi skålar för dem och ger dem av våra blotgåvor. Ett alvablot blir därför ofta intimt och personligt. När deltagarna öppnar upp sig själva och delar med sig av sina minnen och sin saknad då blir blotet och högtiden verkligen till en djupt helig upplevelse. Jag ser därför alltid fram mot den här tiden på året. Jag ser fram mot att möta er. Ni som gått före oss.

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord

Läs hela inlägget »


Med hösten kommer de långa tankarna tillbaka.

Jag tänker mycket på samfundet och på forn sed. På vad samfundet är, och på vad forn sed är.

Samfundet Forn Sed Sverige är ett samfund för norrön hednisk tro och sed. Det står redan i §2 av våra stadgar. Därpå följer utsagan att vi i våra stadgar använder begreppet "forn sed" för att beskriva "norrön hednisk tro och sed" och i §4 kommer ett slags utkast till en förklaring vad detta är.

För det är inte så lätt att förklara vad det är. Vi har ingen trosbekännelse. Vi har inga dogmer att lyda. Vi har inte ett sätt att tro, vi har inte ett sätt att utöva forn sed. Tvärtom skriver vi i våra stadgar att det finns en mångfald av sätt att tro och utöva forn sed.

Naturligtvis har vi riktlinjer för hur samfundet utövar forn sed, eller mer specifikt, vilka sätt som samfundet ser som vanligast och viktigast och därmed de som vi som samfund har vilja och möjlighet att främja och utveckla. Det betyder inte, är vi noga med att framhäva, att alla våra medlemmar måste utföra alla de sätt vi räknar upp, eller att det inte finns andra sätt. Tvärtom, säger vi, går det bra att utöva forn sed på andra sätt. Ramarna, i den mån de finns, är för vårt samfund, inte för forn sed i allmänhet, och inte heller för våra enskilda medlemmar. För att göra en lite fånig jämförelse kan man kanske säga att fotbollsklubben GAIS' stadgar inte reglerar hur fotboll går till, men däremot hur GAIS förhåller sig till och spelar fotboll.

Den stora frågan tycks alltså kvarstå: Kan vi ens definiera tydligt vad (vi anser att) forn sed är för något?

Fast det finns kanske en ännu större fråga: Behöver vi definiera vad forn sed är? Själv är jag övertygad om att jag utövar den, och jag tror inte att jag träffat på någon, vare sig inom eller utom samfundet, som sagt sig utövat forn sed men där jag har tyckt annorlunda.

Den här sortens definition, det vill säga att inte använda något objektivt och mätbart, utan istället låta det ligga hos utövarna själva bestämma vad som är och inte är forn sed, kan vi kanske känna igen från andra polyteistiska och pluralistiska traditioner. Hinduism vet inga exakta definitioner, liksom inte heller shinto eller någon annan polyteistisk och pluralistisk tradition. Istället är det upp till hinduerna att bestämma vad som är och inte är hinduism, shinto-utövare vad som är och inte är shinto, och så vidare.

En del kan måhända uppleva att detta blir väl enkelt. Man kanske vill ha en tydlig definition av vad forn sed är, och kanske framför allt vad det inte är. Själv tycker jag nog snarare att det ger ett ökat djup. Forn sed begränsas inte till någon akademisk definition. Forn sed kan inte fångas med samma terminologi som mer tydligt och stringent definierade religioner. Forn sed är inte instängd i någon låda. Forn sed är levande.

Forn sed är levande. Och det är vi som lever forn sed.

Martin Domeij, ordförande

Läs hela inlägget »


Jag börjar mitt första inlägg här med att förklara på vilka grunder jag blev vald in i Rådet. Som 
tjänstgörande i Rådet tjänar jag dig som medlem. Jag verkar för att du skall få din röst hörd, dina frågor besvarade och dina önskemål behandlade. Jag verkar för att du skall känna ett värde i ditt medlemskap och uppleva tillgång till det bräde samfundet är.

Sommaren är försvunnen och hösten har stämplat in. I Telge griper frostnätterna tag i landskapsmanteln om nätterna och släpper inte taget förrän solen vandrat en bra bit på himlavalvet. 

Ledamot Lundbäck drar på sig sockorna som världens bästa farmor stickat åt honom. I samklang med att kylan breder ut sig drar sig värmen inåt. Det gäller inte bara den kroppsliga värmen utan även sinnets, själselden. Lågans färg har gått över till vit, kärnan i allt blir starkare och sikten klarnar för fortsatt vandring nu när Balder fått sin dom. Efter att tankesmedjan släppt ifrån sig fallfrukten och 
klippt navelsträngen till de uppsåt vars vatten aldrig gick finns en desto större insikt i det gångbara. 

Detta gäller även Rådet med avseende på samfundet.
Under hösten hölls rådshelgen, där spretande tankar om och förslag för framtiden lades fram. Efter rådshelgen hade styrkan lyckats laga en reidning av alla tankar och förslag. Rådet hade sått frön för framtiden, frön som nu grott och spirat till ett skapligt ungträd. Ungträdet suger näring ur lärdomar från det förgångna och vattnas härnäst på kvällens rådsmöte. Tydlighet, lyhördhet och klarhet skall bli nyckelorden som rinner genom ungträdets ådror. Tydlighet, lyhördhet och klarhet mellan anslutna sammanslutningar, Rådet och medlemmar. Tydlighet, lyhördhet och klarhet för möten, mognad och mening.

Jag gör mitt yttersta för att trädet som Rådet vårdar skall bära frukt till vårblotet i Uppsala, gärna snarare. Jag hoppas att äringen blir till din hugnad. Jag är angelägen om att få ta del av dina tankar, frågor och önskemål. Det är för dig jag är ledamot, trots allt.

För medlemmarna!
Carl Lundbäck, ledamot

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter