Urds väv- tankar om forn sed

2014 > 03

Påvestenen bränd och sönderhackad Påvestenen bränd och sönderhackad


Påvestenen i Gamla Uppsala har i dagarna blivit vandaliserad.

Uppsala högar är en plats med en rik historia, inte minst med avseende
på religion. Högarna vittnar om hedendomens historiska närvaro i
området, liksom kyrkobyggnaden vittnar om kristendomens. Platsen har
starkt symboliskt värde för bägge våra religioner, vilket visas inte
minst av påvestenens placering och av Samfundet Forn Sed Sveriges tradition att hålla vårblot
på platsen. Att kunna dela utrymme som goda grannar på detta sätt är en stor del av det vi menar när vi i våra stadgar står upp för tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället. Naturligtvis tar vi starkt avstånd från alla former av vandalism, såväl mot religiösa symboler som andra föremål.

Den förstörelse som skett är beklagansvärd, men det är också beklagansvärt att se hur asatroende misstänkliggörs av polisen utifrån till synes grundlösa antaganden. I ett uttalande i Sveriges Radio menar polisens presstalesperson Lisa Sannervik att en sten med texten ”Viola” skulle kunna ”leda tankarna till viss asadyrkan”.  Vi vet inte hur polisens tankar går, men ”Viola” är knappast något som går att koppla till hedendom. Vi kan givetvis inte helt utesluta att det finns enskilda hedningar som hyser agg mot påvestenen och som kan ha orsakat vandaliseringen. Men det finns, vad vi vet, inget särskilt som pekar i den riktningen. Det är därför synd att denna ryktesspridning tagit fart.  Kanske är orsaken att det är medialt gångbart att konstruera en berättelse om hur asatroende förstör kristna monument? Men tyvärr kan konsekvensen bli att det skapas onödiga motsättningar mellan religioner och att fördomar och stereotyper om hednisk religion sprids och befästs.

Vi hoppas att påvestenen går att återställa till ett användbart skick,
inte minst inför den ekumeniska friluftsgudstjänst som vi förstår
skall hållas på platsen senare i år. Själva kommer vi som vanligt fira vårblot på platsen under påskdagen, ett glädjefullt och fridsamt firande av livets och värmens återkomst, i full respekt och tolerans för andra religiösa traditioner.

Martin Domeij, Ordförande Samfundet Forn Sed Sverige (FSS)

Henrik Hallgren, Rådsgode FSS

Per Lundberg, Rådsmedlem FSS

Läs hela inlägget »

Jag har under lång tid haft en väldigt levande relation med makterna. Förutom kontakten i blot har jag i min vardag, på alldeles vanliga ställen och i alldeles vanliga sammanhang samtalat med makterna. Korta, enstaka ord, känslan av att de är där, att de svarar. Ja, ni vet.

Men så gled jag bort från det en smula. Inte så att jag aldrig talade med dem, men så att jag inte gjorde det lika ofta. Jag fick väl mer att göra inom andra områden, antar jag. Inget konstigt med det. Jag deltog fortfarande i regelbundna blot. Men jag kände att jag gled bort något från makterna, bort från den dagliga kontakten med dem. Och jag kände att jag saknade det. Jag kände att jag ville tillbaka till denna dagliga kontakt.

När jag till slut bestämde mig för att göra något åt detta, att åter försöka skaffa mig en daglig relation och dagliga samtal med makterna kändes det förstås väldigt skönt. Det var lite som att komma hem igen, efter en lång dag på jobbet eller efter en resa.

Men förutom att komma hem upptäckte jag också att något var förändrat. När jag åter öppnade mig för en vardaglig och i det närmaste ständig kontakt med makterna upptäckte jag en ny röst, som jag inte hört förut. En ny röst bland de kända makterna.

Jag vet inte vem hon är. Jag har inget namn på henne, och jag kan inte riktigt koppla samman känslan av henne, bilden jag får av henne, med någon makt jag känner sedan tidigare. Jag upplever henne som en hon, men i övrigt är hon främmande för mig.

Jag berättar det här delvis för att jag vill dela med mig om min vandring nära makterna, lite längre ifrån dem, och närmare dem igen. Men också för att jag tror att en del av min upplevelse beskriver den hedniska upplevelsen ganska väl. Vi har inte en fixt antal makter att vända oss till. Det är inte av någon annan givet vilka de är, eller vilka av dem vi skall vända oss till. Myter, nedskrivna eller muntligt traderade, kan vara bra verktyg för att lära känna makterna, att närma oss dem, men det är i det personliga mötet det verkligen händer, och ibland hjälper det inte hur många myter man än kan, hur många namn på olika makter man kan räkna upp — man kan likafullt stöta på någon helt och hållet okänd.

Seden är inte statisk eller konstant. Vi som utövar den utvecklar den ständigt, genom nya erfarenheter, med makterna och med varandra. Vi lever, upplever och skapar seden. I forntid, nutid och framtid.


Martin Domeij
Ordförande och gode

Läs hela inlägget »
För några år sedan hade samfundet nålar till försäljning med Runhunden som motiv.

Nålarna har sedan en tid varit slut i lager, men jag kan nu stolt meddela att

Rådet låtit beställa nya nålar.
Nålarna är förhoppningsvis färdiga och levererade lagom i tid till ting och vårblot i Uppsala där de i sådana fall skall finnas till försäljning.


För medlemmarna!

Carl Lundbäck, ledamot
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Arkiv