Urds väv- tankar om forn sed

2013 > 04

Den visan brukade jag kunna väldigt väl som liten. Jag har dessutom alltid haft ett stort intresse av drömmar. Jag skriver ner dem, funderar över dem, övar mig på olika tekniker för att påverka mina drömmar.

Och i natt drömde jag något mycket märkligt, men samtidigt rätt fint.

I början av drömmen så var jag med i något kristet sammanhang. Helgkurs, workshop, gudstjänst? Det var inte helt tydligt. Jag var faktiskt rätt så förvirrad över vad jag gjorde där. Gruppen leddes av en kvinnlig präst. Vi gick ut ur kyrkan, och jag lade märke till att en byggnad som tillhörde kyrkan men inte var själva kyrkan, hade hedniskt klotter på sig. Symboler så som Mjölnir och valknutan.


Vi gick in i ett förråd, som hade hur mycket prylar som helst! Denna byggnad hade förr tillhört Samfundet Forn Sed, men nu användes den som förråd av kyrkan. Ett barn plockade ner från lådorna ett halvdussin My Little Ponies i olika färger. Prästen var nöjd med detta.

 

Utomhus ställdes ett bord upp, med vit bordsduk. På bordet ställes plasthästarna upp tillsammans med en mängd levande ljus. En cirkel bildades av deltagarna, men en del av cirkeln bestod av hedniska gudabilder som Henrik hade hämtat från förrådet. Det visade det sig finnas flera aktiva hedningar i gruppen. Prästen förklarade sedan hur ceremonin skulle gå till. Temat var att be för människor i utanförskap, i fattigdom och för mobbade och önska sig rättvisa och jämlikhet. Ett dryckeskärl skulle gå runt cirkeln, var och en hade tillfälle att tala, och sedan fanns möjlighet för offer.


"Och detta tror jag ni hedningar är vana vid" sa prästen och log.


Drycken gick runt. Kristna kanske valde att be högt, berätta något eller sjunga en psalm. Hedningarna skålade för gudar och makter. Själv tackade jag Sunna, Måne och Tor, som är närvarande för alla oavsett samhällsklass. Jag hamnade i en diskussion om detta med någon, medan hornet gick vidare. Sedan blev vi avbrutna av utomjordingar. Ja, ni vet hur drömmar är.

 

Den här drömmen tror jag visar på tre saker.
1. Jag har glömt hur en kristen gudstjänst går till.
2. Religionsöverskridande ceremonier kanske vore rätt mysiga ändå.
3. Jag tycker alldeles för mycket om My Little Pony.

 

/ Emma Hernejärvi, rådsmedlem

Läs hela inlägget »
Bilden är inte från källan vid Sandasjön dock... Bilden är inte från källan vid Sandasjön dock...

Jag fick en förfrågan om att berätta om forn sed för en 13-årig flicka. Istället för en ensidig kristen konfirmation var tanken att hon istället skulle få möta och samtala med representanter för olika religioner – en buddhist, en muslim, en hedning. Ett fint initiativ.

 

Det kändes ganska självklart för mig att vi borde träffas någonstans i vårt hedniska tempel – naturen själv. Jag förslog därför att vi kunde träffas vid en naturkälla vid Sandasjön i Nackareservatet. För mig är världen helig, överallt runtom oss finns gudarna och makterna närvarande. Men så finns det saker som gör vissa platser extra speciella och symbolladdade. Källor bidrar till att en plats får en sådan laddning.

 

Vattenkällorna rinner fram ur marken, de väller fram ur underjorden. De påminner oss om att världen har ett djup, att någonting finns därnere. Under våra fötter finns det osynliga, märkliga grundvattnet, som utgör den största delen av vårt vatten, en långt mycket större del än det synliga vatten vi ser i sjöar, älvar eller bäckar. Källorna är gränsplatser där det osynliga blir synligt. Där det underjordiska kommer upp till ytan. Sådana gränsplatser har en speciell kraft och betydelse.

 

Vi känner alla till Yggdrasils ask – trädet som sträcker sig genom alla världar, evigt grönt, och vars rottrådar når långt ned i djupet. För mig är detta träd en bild av den synliga världens helhet, ordning och harmoni som gudarna skapat. Men detta träd kan inte överleva utan vatten. Trädet får sin näring från det osynliga, underjordiska. Trädet får sin livskraft från källorna.

 

Där finns Urds källa. Var dag öser de tre nornorna – Urd, Verdandi och Skuld – helande vatten över Yggdrasils ask. Vattnet läker och helar trädet från skador, får det att leva och växa. På så vis är detta en berättelse om hur det synliga behöver det osynliga.

 

Jag tror att även vi människor är i existentiellt behov av det osynliga, av det som finns i underjorden, bortom det som kan mätas, vägas och kartläggas. Många av oss känner en längtan efter ett djup i tillvaron, efter att vara i beröring med ett mysterium där vi kan hämta andlig näring, där vi får kontakt med det fördoldas källåder.

 

Oden offrar sitt öga i Mimers källa. Där ligger ögat i vattendjupet och skådar det osynliga, minns det som skett och det som skall ske. Kanske behöver vi alla ha detta dubbla seende. Med ett öga ser vi den vardagliga, synliga världen. Med det andra blickar vi inåt, nedåt.

 

Det finns en annan anledning till att jag valde att vi skulle träffas vid Sandasjöns källa. Det är att den fortfarande används. Inte bara av oss uttalade hedningar, utan av folk i allmänhet. De kommer till källan med sina plastdunkar för att fylla på vatten. Att vattnet är friskt, gott och hälsosamt är givetvis en stor anledning. Men jag tror att det är något mer bortom detta. Det finns en rituell och andlig känsla över det hela, då folk går genom skogen till källan för att ta del av denna jordens flödande skatt på ett sätt som människor gjort i urminnes tider.

 

Förr ansågs att källornas vatten var särskilt kraftfullt vissa högtidsdagar och man dekorerade källan med lövruskor, offrade pengar i källan, anordnade festligheter och drack tillsammans av vattnet. Idag är väl dessa festligheter inte så vanliga, men vid sandakällan finns en liten offerplats där folk lägger fjädrar, smycken och annat.

 

Idag, denna soliga vårdag, gick vi så till källan, som vi bestämt. Jag, flickan och några till. Vi fyllde flaskorna med vatten, gick till en klippa vid sjön och talade om forn sed, om gudar och naturväsen, om Yggdrasils ask och Urds brunn. Vi genomförde ett enkelt blot till Freja, Oden och källans rådare. Ett horn med källvattnet gick runt och vi drack tillsammans.

 

Över oss svävade två korpar.

 

 

 

Henrik Hallgren, Gode i Svealands godeord

Läs hela inlägget »
Gröne hög, Värmlandsbro. Bild: Wikimedia Commons Gröne hög, Värmlandsbro. Bild: Wikimedia Commons

I torsdags var jag ledig från jobbet. Efter frukost tog jag en av vårens första cykelturer genom vårt lilla samhälle för att uträtta några ärenden. Det var äntligen (nästan) barmark och solen hade varit uppe en bra stund fastän det var ganska tidigt. Stora vägen ner till stan går mellan en stor, vit kristen tempelbyggnad från första hälften av nittonhundratalet och en ganska stor begravningsplats som hör till. Runt den går en mur, som man ser över när man susar förbi på cykel. Den här morgonen ringde kyrkklockorna precis när jag cyklade förbi. När klockorna ringer på en torsdag förmiddag är det inte sällan en begravning i faggorna. Och mycket riktigt, när jag slängde en blick över muren såg jag en jordfästning äga rum i soldiset över gravarna. 

 

Damen som till vardags sitter i kassan på vårt lilla konsum, stod med några andra i sällskap runt det förgrävda hålet. Just när jag tittade åt hennes håll, lyfte hon, helt omedveten som min uppmärksamhet, en vit, biologiskt nedbrytbar urna till sina läppar och kysste den farväl. Hon såg samlad och nästan glad ut och solstrålarna föll så vackert över hennes spretiga hår och ljusa fritidsjacka. Under tiden hördes ljudet av kyrkklockor över nejden, och som alltid numera när jag hör det ljudet, mindes jag när min mamma och jag jordfäste min mormors urna till samma klanger för nästan precis tre år sedan. Med förnyad glädje och tacksamhet till livet fortsatte jag cykelturen ner till stan. Jag hade inte ens bromsat in, bara vänt på huvudet, och ändå hade jag fått något extra fint med mig.

 

Samtidigt kan jag känna avund inför den självklarhet och det lugn med vilken hon och hennes sällskap utförde jordfästningen, helt öppet en vardagsförmiddag. En ung och arg röst i mig ropar: "Hennes tempelklockor ringer över hela samhället. Begravningsplatsen vigd till hennes gud breder ut sig över ett stort område och dess användningsområde och helighet är känd och respekterad av alla som bor här. När förbipasserande ser henne utföra en sista rit för någon som stått henne nära, glor de inte, hånar inte och blir inte rädda. När skall jag få ha det så?" Ja, när?

 

Förr i världen talade man om kyrkan mitt i byn,"axis mundi", världsaxeln, som människornas värld snurrade kring. Än idag står många kristna kyrkobyggnader mitt i samhället, åtminstone rent geografiskt. Men i ett samhälle som omfamnar mångfald kan det inte finnas bara en mittpelare, ett maktcentrum, en norm. Religionsfrihet, mångfald och demokrati fullt ut är inte gratis. Det förhållandevis fria och öppna samhälle vi lever i idag har kostat tid, mod och arbete att skapa. Så vad svarar jag den unga, arga, avundsjuka i mig? Kanske så här: "Enhetligheten är en konstruktion av ett samhälle som var och kanske ännu är skräckslaget att bli omkullslaget av mångfald och olikhet. Har Du glömt Dina käpphästar? Mångfald som egenvärde - biologisk, ideologisk, teologisk!" Jo, just det. Men vem skall se till att det blir någon mångfald, då? Jo, jag. Vi. gudar och människor tillsammans. 

 

Jag längtar till den dag då mina riter, vid sidan av många andra, är lika självklara, respekterade och uppskattade som den jag bevittnade i torsdags morse. Där någon cyklar förbi och får en glimt av någon av oss och blir upplyft och livsnärd för resten av dagen. Enda sättet att skapa ett samhälle där detta kan ske, är att försvara mångfalden, använda sig av demokratin och lära sig och andra vad religionsfrihet innebär. Sed blir till genom handling. Bara genom att leva seden mitt i allt, kan seden få plats mitt i byn.

 

Birka Skogsberg, rådsgydja

Läs hela inlägget »

Som polyteistisk hedning vaknar jag aldrig som en person.

 

Eller rättare sagt, jag vaknar upp medveten om mina beståndsdelar, vilka för mig är en direkt- om än blekare- spegelbild av mina gudinnor och gudar på altaret.

 

Förstå mig rätt: jag är en trogen anhängare av vetenskapen och tror att genetiska såväl som sociala arv har format min personlighet. Men så finns den där andra biten, det som vetenskapen kallar genetisk mutation. Ingen människa är helt och hållet en produkt av sina profana omständigheter. Varje barn föds som en helt unik kombination av egenskaper och till dessa egenskaper lägger jag som troende dessutom den odödliga själen.

 

Men bland alla beståndsdelar som gör mig till den jag är, finns några som är mer framträdande än andra. Tongivande egenskaper kan bli passiva i perioder för att sedan komma tillbaka med full styrka. Man kan säga att jag urskiljer arketypiska subpersonligheter i mig själv, inte helt olika de gudinnor och gudar som jag har en nära relation till. Jag tror inte att dessa gudomligheter har närmat sig varken mig eller någon annan av en slump.

 

Summan av allt jag är hittar motsvarigheter även utanför min egen varelse. I traditionell esoterik kan man prata om makrokosmos och mikrokosmos, om yin och yang (i bemärkelsen att inget existerar autonomt, även yin innehåller yang, osv.)

 

Jag ser det så här: Gudinnorna och gudarna är personifikationer av den här världens beståndsdelar. En del beståndsdelar är mer abstrakta, som t ex kärleken. Den existerar ju uppenbarligen utanför mig, eftersom jag inte är den enda i världen som vet hur kärlek känns. Jag har ju den också i mig och min syn på allt som har med kärlek att göra kan korrespondera väl med en kärleksgudinna eller gud från en särskild kultur.

 

När jag har upplevt starka möten med gudomligheter i den mån att ett slags andligt förbund har bildats oss emellan, då är det för att en del av min personlighet ligger nära den arketypen som gudomligheten i fråga representerar. Givetvis har jag bara några droppar av ett hav i mig, vad beträffar det gudomliga. Jag visar bara upp vissa aspekter av allt den gudomen är. Och självklart så är jag en människa med många element kombinerade i mig. Jag ÄR inget gudomligt väsen, jag HAR bara en bråkdel av alla de personlighets-egenskaper som gudomen har.

 

Mina möten med gudomligheter från olika kulturer sker ofta i tretal. Det är passande, eftersom jag hittills har identifierat tre huvudsakliga arketyper i mig: Kärleksgudinnan, krigs- och stormguden, samt trickstern.

 

Kärleksgudinnorna är ofta lika förknippade med krig och mystik som med kärlek. För mig är de oändligt stora och omfattade, grundläggande naturkrafter som känns både uråldriga och övermäktiga. Vi har t ex sumeriska Inanna, nordiska Freja och semitiska Astarte.

 

Krigs- och stormgudarna är sälla renodlade krigare. Det handlar mycket mer om disciplin, rättvisa, struktur och ordning, men också om kampen för sina ideal. Bland dessa hittar vi nordiske Tyr, grekiske Zeus, macumbans gudinna Iansa och egyptiske Set. (Sistnämnda gud var inte ond enligt den egyptiska tron. Han besegrade kaosvidundret i underjorden varje morgon, så att solen kunde resa sig igen.)

 

Sedan har vi tricktern, som så ofta förknippas med hyss och allehanda tokerier. Den nordiska tricktern, Loke, beskrivs dessutom som illvillig och ond i flera återberättade sagor och myter. Jag har personligen aldrig upplevt en sådan sida av trickstern, men så tror jag heller inte på ont och gott som universiella koncept.

 

De trickstrar jag stöter på kommer med läkande humor, levnadsglädje och lärdom om att inget är beständigt. De lär mig att göra det bästa av nuet och öppnar dörrar för mig där jag förut bara såg en vägg. På mitt altare är det främst den nordiske Loke, den grekiske Hermes och macumbans Ghede som kommer och går.

 

Det allra finaste är, att när jag verkligen behöver en särskild gudomlighet/arketyp i mitt liv för att klara tillvaron bättre, då kan jag alltid vända mig till gudarnas värld och be om hjälp. Här får jag svar som kan fungera likaväl psykologiskt som religiöst. Jag kan arbeta med att lära känna en arketyp och på så sätt göra den till en del av mig själv. Genom att ta in de egenskaper jag saknar, underlättar det livets utmaningar betydligt. Kalla mig Jungian eller polyteist, men för mig fungerar det oavsett benämning.

 

/ Alexander Bågenholm, ledamot i Samfundets råd

Läs hela inlägget »

Principen om åtskillnad mellan "kyrka" och stat anses allmänt som en viktig hörnsten i det moderna sekulära samhället. Priciper är dock en sak och verkligheten många gånger en annan. Processen att skilja samfundet Svenska kyrkan från staten Sverige har till exempel varit mycket lång och komplicerad och den är faktiskt inte helt avslutad ännu. I vissa hänseenden särbehandlas Svenska kyrkan fortfarande av lagstiftningen. (Bland annat finns det faktiskt en lag som förbjuder att den läggs ned.)

 

Vidare är det också så att även om stat och religiösa samfund formellt och institutionellt är helt åtskilda behöver inte det nödvändigtvis vara detsamma som att religion och politik är skilda åt. Titta bara på Förenta Staterna.

 

Helt och hållet går de här sfärerna inte att skilja åt och jag tror faktiskt inte heller att det är riktigt önskvärt. Det kommer alltid att finnas områden där politik och religion går in i varandra - och det är ett faktum som ofta kan vara problematiskt, när det tillexempel innebär att reaktionära, förtryckande och föråldrade strukturer bevaras men det kan faktiskt också vara till godo. Ibland behövs det också någon som talar för ett andligt perspektiv, bortom siffror och statistik, bortom kortsiktig nytta även inom politiken.

 

En religion är trots allt inte bara en samling med metafysiska spekulationer eller postulat om vad som finns bortom det våra vanliga femsinnen kan uppfatta. En religion handlar i hög grad om etik och moral, om människosyn och världsbild och värdegrunder. Att ta dessa värdegrunder på allvar är också att förstå dem som potentiellt politiska frågor.

 

Samfundet Forn Sed har valt att väldigt tydligt formulera vår värdegrund i våra stadgar. Där står så här (kapitel 2, §6): "Samfundet är öppet för alla som har en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället." Den formuleringen är central för oss. Alla som går med i samfundet måste skriva under på den. Vi använder inte det ordet, men på sätt och vis är den vår trosbekännelse.

 

Därmed inte sagt att det är självklart var en person tillhörande någon religion kommer att stå politiskt. Någon sedare kanske tar fasta på naturreligionens andliga förhållande till ekosystemet och blir politiskt grön. En annan kanske uppfattar en starkt individualistisk människosyn och ser sig som starkt liberal. En tredje kanske uppfattar en stark solidaritet och samhörighet människor emellan som central och söker sig vänster ut. (Eller kanske så här: De närmar sig kanske seden från varsitt politiskt håll och deras sed blir därefter?)

 

En sådan mångfald är bra. Och naturligtvis finns det massvis av politiska frågor som vi som samfund varken kan eller ska lägga oss i. Jobbskatteavdrag, betyg i skolan, upphovsrättslagstiftning... Ett samfund är inte och ska heller inte vara ett politiskt parti. Men det finns å andra sidan andra frågor där vi måste engagera oss. Exempelvis rörande lagstiftningen kring religösa samfund. Idag har Sverige ett system som i praktiken delar in samfunden i ett a-lag och ett b-lag. Det tycker vi inte om. Ett annat exempel är begravningslagstiftningen, ett område där vi bestämt oss för att verka för en förändring av det system som råder idag.

 

Det finns också andra frågor där vi skulle kunna vara mer engagerade. Miljöfrågor skulle kunna vara ett sådant. Vi arbetar också aktivt på att visa var vi står i frågor som handlar om alla människors lika värden, oavsett deras sexualitet, ursprung eller hudfärg. Det är ett arbete som vi, aktiva i samfundet, är stolta över och gärna skulle göra ännu mer av, om vi bara hade tid och resurser.

 

Det händer ibland att personer med ideologisk utgångspunkt som går på tvärs med samfundets stadgar skriver till oss. De försöker då ofta med trevare, testar definitionen av ord som "demokrati"och "mångfald". Den här sortens extremister är ofta experter på den sortens semantiska glidningar, sådana ord betyder helt andra sakeri deras vokabulär. När de märker att vi står på oss drar de sig undan. Ofta med ett utbrott om att "vi borde skilja på politik och religion". Trots att de själva inte gör det, tydligen. Som sagt, den saken är inte så självklar som vissa tycks tro.

 

/ Erik Otterberg, gode i Götalands godeord och samfundets ordförande

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Ture » Vintervända:  ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”

  • Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp:  ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”

  • Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?:  ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”

  • Niklas » Att uppfostra barn hedniskt:  ”Vi ska kasta ut barnen i en kaotisk värld, utan ge dem trygga sammanhang och god..”

  • Lena Buhr » Hur tänker en hedning?:  ”Faktiskt väldigt bra tänkt och att punkta upp på detta sätt. Ett jättebra hjälpm..”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Ture » Vintervända:  ”Enligt Wikipedia har julgranen anor från Tyskland. Men det framgår också att tys..”

  • Maria Fasting » Vårens fest: Ägg, hunger och hopp:  ”Hej! Har ni några tips på barnböcker? Tema vårfirande tänker jag på nu men även ..”

  • Johanna Södermark » Symboler, var finns deras innehåll?:  ”Tack Per! Fin reflektion, som också ger en tydlig bild av hur man kan beskriva v..”

  • Niklas » Att uppfostra barn hedniskt:  ”Vi ska kasta ut barnen i en kaotisk värld, utan ge dem trygga sammanhang och god..”

  • Lena Buhr » Hur tänker en hedning?:  ”Faktiskt väldigt bra tänkt och att punkta upp på detta sätt. Ett jättebra hjälpm..”

Arkiv