Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

ekologistisk älvor inkluderande dröm eugene gendlin konferens skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr utiséta tor ledstjärnor registrerat metoo diser religionsfrihet kristendom storm polygami vanadis personlig sed internet feja mytologi djur bildning verdandi värderingar toreblot landskap sekulär naturens rättigheter vetenskap årsväntan det implicita vlogg källor växa in i seden vanatro arbete kvinnlighet trana november bifrost vårfrudagen hallar morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande sociala medier bronsålder väven skålgropsten berättelse folkräkning video hälsa mat earth hour tid, årstider, vår, personliga reflektioner emma hernejärvi' ogrundand misstänksamhet jämstäldhet symbol tranafton jötnar siv tjänstgörande sigurd fafnesbane mimameid media nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse lusse interreligiöst rune forssén myter sommarsolstånd bröllop kyla etik faq bön förmödrar solvända traditioner historisk sed vårblot äring modern hedendom förfäder sång förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala disablot andlig erfarenhet sed gudar känslor frigg vinter yggdrasil freja gerd samfundet forn sed sverige forn sed polyteism andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur ritual per lundberg mångfald liv alvablot jul död jord skalleper höst gemenskap carl lundbäck gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen årstider ragnarök lek vinternätterna urd helighet lucia monoteism midsommar kultur oden alver medlemmar stockholm årsting emma hernejärvi samhälle hedningar myter, vetenskap, ymer skade eir mångkultur skuld kurs hiero gamos makter tyr äktenskap grunna ödet ukraina göteborg ägg konst skola utbrändhet sedvandrare filosofi bok kommunikation tradition förnimmelse liberal midgård julafton heliga platser rådet moder monokultur val frej kläder gåva ordning och kaos monogami ginnungagap gydja tolerans torshammare feminism beklagande organisation kura skymning fördomar odla häfte odr ví identitet insida vintersolståndet osynlig familj tiden standing rock asynja industrialism gud nutid gudamakter hlodyn jättar påvestenen sejd alva påsk vardag edsring vårdagjämning frågor tacksamhet begravning blota föda vana ting helig plats nationalistisk kropp jolner