Sången och det forna
I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.
Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.
I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.
Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.
Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.
Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.
I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.
Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.
Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.
Henrik Hallgren, Rådsgode
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
-
Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa: ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”
-
Johan Settersjö » Glad Lusse!: ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”
-
Louise Wessel » Glad Lusse!: ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”
-
Raven » Hur ser gud ut: ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
industrialism mytologi djur standing rock asynja osynlig tiden familj vetenskap vintersolståndet ví odr årsväntan växa in i seden häfte arbete vanatro trana organisation tolerans gydja torshammare tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap monogami ordning och kaos gåva val kläder frej heliga platser utbildning fulltrogen bronsålder väven julafton förnimmelse folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat ogrundand misstänksamhet jämstäldhet emma hernejärvi' tranafton göteborg ukraina tyr grunna äktenskap hiero gamos makter skuld media förstörelse mångkultur eir skade kropp ekologistisk helig plats ting dröm moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor begravning registrerat påsk metoo diser påvestenen alva sejd gudamakter jättar hlodyn sommarsolstånd stockholm kyla oden faq bön förmödrar solvända traditioner vårblot urd vinternätterna förfäder ragnarök hedningar rune forssén samhälle årsting förnyelse trossamfund vår ceremoni tankar demokrati politik högtider disa disablot årstider sed gudar känslor frigg andlig erfarenhet liv mångfald vinter yggdrasil freja ritual per lundberg barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner polyteism forn sed alvablot jul samfundet forn sed sverige gerd gemenskap död jord skalleper höst sång carl lundbäck gudsbild gamla uppsala asatro frey mörker tempel hemmet döden nornor höstdagjämningen myter emma hernejärvi interreligiöst lusse modern hedendom lek äring historisk sed helighet lucia monoteism midsommar kultur etik alver bröllop medlemmar internet personlig sed feja polygami storm vanadis vardag edsring kristendom religionsfrihet frågor blota tacksamhet skörd konferens föda nationalistisk eugene gendlin jolner inkluderande älvor väv uppfostran myter, vetenskap, ymer kurs dakota access nyckelord sigurd fafnesbane mimameid siv jötnar tjänstgörande symbol ödet konst skola ägg sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation liberal skålgropsten sociala medier midgård rådet moder monokultur vårdande studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag morsdag hallar bifrost november vårfrudagen kvinnlighet feminism beklagande fördomar källor vlogg odla identitet det implicita naturens rättigheter sekulär insida toreblot värderingar landskap bildning verdandi gud nutid