Urds väv- tankar om forn sed

2021 > 12

Natten mellan den 12:e och den 13:e december är viktig runt om i Norden, det är nu Lussenatten äger rum och julmånaden börjar. Enligt muntlig tradition är det den mörkaste natten och allsköns väsen rör sig fritt runt gårdarna. Många fornsedare idag ser Lusse som en av Frejas gestalter, hon som kommer med ljuset när det är som mörkast. Lussebullarna med sina solsymboler och gyllene saffran passar bra både för att ära Sunna och att ära Freja, flera av lussebullarna har dessutom former och namn som kan kopplas till seden. 

Traditionerna kring Lusse var olika i olika landskap och som alla levande traditioner ändras de över tiden.  Hur firandet började kan vi inte vara säkra på – kanske var det Sunna som stod i centrum då, en rest från hyllandet av solen som har varit så viktig i Norden åtminstone från bronsåldern.

Varför Sunna och den längsta natten firas den 13:e december och inte runt den 21:a december vid vintersolståndet skulle kunna bero på ett kalenderbyte. Före 1753 följde Sverige den julianska kalendern som innehöll ett känt ”fel” vilket innebar att datumen sakta men säkert försköts. På 1700-talet inföll vintersolståndet runt den 13:e december och inte den 21:a som det var när kalendern skapades. För att rätta till detta byttes kalendersystem till den gregorianska kalendern vilket även innebar att man justerades datumen med flera dagar och vintersolståndet hamnade igen runt den 21 december. I så fall skulle Lusse alltid ha firats vid vintersolståndet, men vid kalenderbytet så valde man att behålla själva datumet, och inte följa solen längre. 

I seden idag fungerar det riktigt bra att fira Lusse den 13:e, det blir en start på vårt julfirande som varar minst en månad. Lusse blir också en påminnelse om att vänta lite längre, snart kommer Sunna tillbaka med ljuset. 
Från 1700- och 1800-talet finns det nedskrivna berättelser om hur lussefirandet gick till då. Ungdomar gick från gård till gård och tiggde mat och dryck, man klädde ut sig och utsåg en lussebrud. Det var inte så fint att bli utsedd till Lussebrud under den här tiden, då hon ansågs vara lättfotad vilket gav ett dåligt rykte då. Lussetågen var i alla fall roliga, deltagarna spexade och klädde sig gärna i kläder som ansågs tillhöra ett annat kön än de själva tillhörde. I Lussetågen gick inte pepparkaksgubbar och jultomtar som idag, utan sotare, bagare och helgonet Staffan. Några såg Lusse som en skrämmande varelse, som kontrollerade att allt var förberett och iordning inför jul. En populär tradition har också varit att Lussevaka, alltså stanna uppe hela natten och äta flera frukostar ända fram till gryningen. 

Det katolska helgonet Lucia har också sin dag den 13:e december, vilket gav svenskare en chans att lägga kristendomens mantel på Lussefirandet. Detta infördes först i rikare familjer och på 1920-talet startades traditionen med att utse en Lucia för hela landet, som kröntes i en ceremoni. Det var egentligen ett sätt att öka handeln i Stockholm inför julen, men blev väldigt populärt. Och nu ansågs det vara fint att bli utsedd till Lussebrud, helgonet Lucia är ju kysk intill döden, vilket ansågs vara en fin dygd inom kristendomen. Ytterligare några årtionden senare utvecklades traditionen med luciatåg att inkludera tomtar, pepparkaksgubbar, stjärngossar och tärnor. 

Lussetraditionen har alltså omtolkats många gånger, den är både gammal och ny, både traditionell och modern såväl hednisk som kristen – och även sekulär. Hur du väljer att fira är det du som bestämmer över, precis som du bestämmer över alla dina traditioner. Vare sig du ser ett katolskt helgon framför dig eller gudinnan Freja eller endast förskolebarnen som fortsätter skapa Lussetraditionen med tomtar som tippar och tappar. Men i firandet av Lusse ingår fortfarande att sjunga sånger om att det är Hon som kommer med ljus och julefrid, Hon som betvingar trollsejd och mörkermakt. 


Hell Freja! Hell Sunna! Och glad Lusse
önskar Linda Stiernberg, riksgydja

Boktips: ”Lucia det svenskaste av alla traditioner” av Håkan Strömberg.

Luciasolnedgång
Luciasolnedgång
Läs hela inlägget »
Etiketter: lucia, lusse, freja

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Arkiv