Urds väv- tankar om forn sed

2019 > 12

Vintersolståndet ägde i år rum söndagen den 22:e december. Söndag – solens dag, riktigt passande. Olika solsymboler går att finna på hällristningar och bildstenar runt om i Norden från årtusenden tillbaka, långt innan asar och vaner dyrkades. Längtan efter solen under den mörka hösten och vintern har inte försvunnit utan bearbetats in i myter och seder. I Völvans spådom nämns solen några gånger, två av de verserna handlar om solen under Ragnarök, den första om hur solen går under och den andra ger nytt hopp om att solens dotter kommer fortsätta moderns väg över himlen när alla strider är slut. Under julen är det väldigt tydligt att seden har en grund i soldyrkan.
 
Hur vi sedvandrare firar jul är såklart olika, överlag skiljer det sig inte mycket åt hur övriga Sverige firar. Vi tänder ljus för att vänta in julen, vi firar Lusse, vi tror på tomten, ibland kommer bocken på julafton istället för jultomten. Men det är Sunna, Freja och Oden som står i centrum för vårt firande. Guden Jolner är troligen den som gett namn till högtiden jul. Jolner är ett av alla Odens binamn.  
 
Detta inlägg tar upp några hedniska traditioner som förekommer runt jul. Som hedning bestämmer du själv vad som är viktigt för dig att fira och vilka traditioner, nya eller gamla, som du vill följa.

Solväntan
Många av oss börjar så smått vårt julfirande några veckor efter Alva med den moderna tradition som kallas Solväntan (eller bara Vänt). Den traditionen startades av fornsedare som bor i Västsverige. Allt fler hedningar, både i Sverige och utomlands, följer nu traditionen med Väntljusstaken som låter oss tända levande ljus som ett uttryck av vår längtan efter solens ljusets återkomst under vinterns mörker. Väntljusstaken har sex ljus och tänds under torshelgden på torsdagar, och räknar ned till vintersolståndet. 
 
Kalenderbyte
Julen börjar för de flesta hedningar i Sverige vid Lusse den 13 december. Lussenatten anses enligt folktraditionen vara årets längsta natt. Att just denna natt anses vara årets längsta kan uppfattas som lite konstigt eftersom den verkliga längsta natten infaller vid vintersolståndet (runt 21-22 december). Förklaring är att före år 1753 användes den julianska kalendern i Sverige, en kalender som inte följde solåret lika noggrant som idag och medförde en förskjutning av dagar under årens lopp. Denna förskjutning innebar att i mitten av 1700-talet inföll vintersolståndet runt den 13 december, och då var alltså årets mörkaste natt just runt Lusse. När sedan kalenderbytet skedde från den julianska till den nuvarande gregorianska kalendern, justerades datumen med flera dagar och vintersolståndet hamnade runt den 21 december. Men vi fortsatte fira den 13:e i alla fall. 
 
Lucia
Lusse har firats på många olika sätt under årens lopp. Hur firandet började kan vi inte vara säker – kanske var det Sunna som stod i centrum för firandet. Från 1700- och 1800-talet finns det nedskrivna berättelser om hur lussefirandet gick till, ungdomar som gick från gård till gård och tiggde mat och dryck, hur man klädde ut sig och utsåg en lussebrud. Traditionerna var olika i olika landskap och ändrades över tiden. Det katolska helgonet Lucia har också sin dag den 13:e december, på 1920-talet startades traditionen med att utse en Lucia som kröntes i en ceremoni och ytterligare några årtionden senare utvecklades traditionen med luciatåg med tomtar, pepparkaksgubbar, stjärngossar och tärnor. Fornsedare idag ser Lussebruden som en av Frejas gestalter, hon som kommer med ljuset när det är som mörkast. Lussebullarna med sina solsymboler och gyllene saffran passar bra både för att ära Sunna och att ära Freja, många av lussebröden har dessutom former och namn som kan kopplas till seden.  Och fortfarande, år efter år, sjunger lussetåg över hela Sverige att det är hon som kommer med ljus och julefrid, hon som betvingar trollsejd och mörkermakt. 
 
Vintersolståndet
Några veckor efter lussefirandet, runt vintersolståndet, hålls själva julblotet som ibland kallas midvinterblot. Det är ju detta som är själva kärnan i firandet av julen - att solen och ljuset besegrar mörkret. De flesta blotlagen planerar in bloten när det fungerar praktiskt för deltagarna, därför är det vanligt att blot hålls på den helg som ligger närmast högtiden, medan andra blotlag ser till att fira det exakta datumet. Gudar som hyllas under julblotet brukar vara Sunna, Oden, Freja, Frej och Skade. 
 
Julafton
Julafton den 24 december firar nog hedningar på samma sätt som de flesta svenskar vill, med släkt och vänner, mat och klappar. Vi tolkar gärna in hedniska symboler i julsederna: Julkärven sätts ut till Odens häst Sleipner när Odens vilda jakt går genom luften i juletid. När julskinkan sätt fram på bordet tänker vi på det fantastiska svinet Särimner och på Frejs galt Gyllenborst, när granen bärs in i stugan så ser vi det evigt grönskande trädet Yggdrasil framför oss och i julbocken under granen ser vi Tors bockar framför oss. Julgröten är nornornas gröt. Gröt sätt såklart ut till tomten, gärna tillsammans med annan julmat. Inte till jultomten så klart, utan till gårdstomten som hjälper oss året om. Det är viktigt, särskilt om det inte redan gjordes under julblot eller vintersolståndet. 

Toreblot
Det hedniska julfirandet tar slut runt den 12:e januari med Toreblotet, ett sista firande nu när julmaten är slut och ljusen är nedbrunna. Nu kan det vara gott med vanlig, enklare, mat igen. 

Det finns också ett firande som kallas för midvinter. Då verkar ett blot ha hållits under mitten av februari, då det faktiskt känns som mitt i vintern och det kan vara kallare och mer snö än under december. Det är inte vanligt att asatroende idag ser det som en del av julfirande, om vi alls firar det. Vi har ju redan börjar fira Disablot då – och glädjes att det nu märks att vi går mot ljusare tider och löftet om våren och nytt liv. 

Vad som var det ursprungliga julfirandet kan vi inte veta. Vår sed, den forna seden, har ingen början och ingen har skapat den. Den har uppstått av många generationers längtan och behov i de landskapet de levde i och i den tid de levde i.

För oss fornsedare är vår sed det som förenar oss. Och vår sed, är jul. 
 
Från oss alla, till er alla, en riktigt god jul!

Läs hela inlägget »

”Den forna seden är arvet från våra förfäder och förmödrar. Den har vuxit fram genom årtusenden i samspel med naturen och i öppen kontakt med andra kulturer.”
 
Så står det i våra stadgar och att leva med seden handlar i grunden om att upprätthålla goda relationer mellan människor, natur och makter. Redan för 1000 år sedan användes begreppet ”den forna seden” som en benämning på den hedniska traditionen.

Sed
Men vad är sed i allmänhet? Sedvänja eller sedvana är gammalt vedertaget handlingsmönster som blivit en oskriven regel, ett praxis eller kutym. Ett exempel för oss som bor i städerna är att vi står till höger i rulltrappan och går till vänster. Föralldel så springer de flesta till vänster. Men det finns ingen regel hur du ska stå eller gå i rulltrappan, det har med tiden utvecklats till en oskriven regel, en praxis, en vardagens sed helt enkelt. Förty, nåde den som står fel.
 
Vana
Vana till skillnad från sed är en återkommande handling som vanligtvis utförs omedvetet och som triggas igång av utomstående händelser. Som tex att gå upp ur sängen när du vaknat och sätta på espressomaskinen och därefter sitta och sippa kaffe och läsa morgontidningen. En typisk vana som er ordförande ägnar allt för stor del av sin morgon på.
 
Tradition
Tradition kommer från latinska verbet tradera som betyder överlämna, att föra vidare det kulturella och sociala arvet så som värderingar, språk, arbetsformer, seder och sagor. Vi som lever med seden för över den organiskt till nästkommande generation och därmed skapar vi tillsammans traditioner. Vi utövar seden här och nu och den växer och utvecklas med oss och nya seder läggs till gamla vilket gör att den forna seden aldrig har en början eller ett slut, den lever med och i oss alla hela tiden.

Årsväntan
Årsväntan är bland annat en sådan ny sed som en del hedningar utövar där ett ljus tänds i en väntljusstake varje torsdag sex veckor fram till vintersolståndet. Den har redan efter 10 år gått från en generation till nästa och därmed blivit en tradition. Den har till och med spridit sig ut i Europa och ända bort till Amerika.

Idag är det sjätte vänt och på söndag är det vintersolståndet, då årshjulet påbörjar ännu ett varv och Sunna kommer åter med ljuset.
 
God jul och til árs ok friðar
Önskar ordförande Bruse LF Persson

Foto: Stina Jarenskog/Pantheonskulptur/Väntljusstaken

Läs hela inlägget »
Etiketter: sed, vana, tradition, årsväntan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv