Hur myten räddar mitt liv

För andra gången i sitt inte fullt treåriga liv ligger min yngste son på intensivvårdsavdelning* för en åkomma så ovanlig att jag aldrig hade hört talas om den innan han föddes. Första gången, direkt efter födseln, låg han inne i nästan två månader och den här gången har läkarna förvarnat att det att det kan ta tre månader eller mer innan han är frisk nog att få komma hem. I skrivande stund har han redan legat inne i över en månad.

Jag tror att de flesta reagerar starkt på bara att höra om små barn på sjukhus, och som förälder till ett svårt sjukt barn slår hela kroppens larmsystem på. Den första tiden går man omkring i ett adrenalinrus, sover tungt och vaknar på under en sekund – inte utsövd, men inte heller trött i vanlig mening. Man livnär sig på skräpmat som säljs på så kort avstånd från barnets sjuksäng som möjligt och kaffe som hela tiden magiskt dyker upp i föräldraköket på intensivvårdsavdelningen för barn (BIVA).

Efter det börjar man gå över i nästa fas, där undantagstillståndet blir vardag. Det är mindre av gråt i halsen och väntan, mer av anpassning och omställning; mindre kaffe och mer hemlagad mat. Det är då man börjar planera för att kunna blota och hålla Torshelgd på sjukhuset.

Hur länge det varar beror säkert på person, på hur sjukt ens barn är och andra omständigheter.Jag minns dock när jag gick över i den andra fasen då för snart tre år sedan. Det var när jag insåg att min son inte fick lov att äta eller dricka något, och i hans sida hade han ett sår där dränet som tömde honom på vätska satt som ett spjut.

Veit ek at ek hekk...
Jag vet att jag hängde…

Orden kom till mig och myten fick liv framför mina ögon. Jag minns att jag tittade över det sovande spädbarnet, som jag ännu aldrig hade fått hålla i famnen, och såg att min fru tittade på mig. Jag såg att hon tänkte som jag. Plötsligt fick det hemska mening. Det var Oden som visade att barnet var hans. Eller om barnet visade att han hörde samman med Oden. Plötsligt var smärtan hanterbar och jag kunde se det som hände framför mig utan att slitas i stycken. 

Det handlar inte om ifall det var “rätt” av att Oden ta mig son till sin, eller ifall det var av ondo eller gott. Det handlar om att det finns en mening i det som sker, en mening som jag kan ta till mig och förhålla mig till. Ett sätt att förstå det vi går igenom. Hur hemskt det än blir finns det en mening, en avsikt, det är inte bara tomhet och kaos, det finns en väg att gå. Det är svårt att beskriva hur avgörande det varit för mig att ha denna mening mitt i det svåra, jag skulle i alla fall haft svårt att förstå det innan jag själv var med om det.

Av de många sätt som myterna kan hjälpa oss i livet har detta, att hantera kriser, varit en av de viktigaste för mig. Idag när jag jag sitter bredvid sonens sjuksäng än en gång minns jag att Oden genomgår många prövningar i myterna. Och att en dag kommer det inte längre att vara upp till mig att tolka det min son går igenom, mytologiskt eller på annat sätt.


Räv Skogsberg, gode

* För den som följt mina uppdateringar om min son är han inte sämre igen, stora delar av texten började jag skriva när han låg kvar på BIVA, och jag har valt att behålla dem.

Etiketter: barn myter

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Linda Stiernberg » Hur ser gud ut:  ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”

  • Irving Norqvist » Nyskapad myt om disa:  ”Ett härligt filosofisk poem med djupa rötter till verkligheten. Tack. Mvh Irving..”

  • Johan Settersjö » Glad Lusse!:  ”En artikel i Oskarshamnstidningen 2021-12-11 tog upp dessa äldre lussefiranden, ..”

  • Louise Wessel » Glad Lusse!:  ”Alltid trevligt att få förklaringar till saker”

  • Raven » Hur ser gud ut:  ”Fin beskrivning av gudarna och Frej. Nyfiken på din väg till att bli fulltrogen...”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln