Samfundet Forn Sed Sverige

 

Alvatid

30 oktober 2016 « Tillbaka
Hösten är en underbar årstid! De mörka kvällarna med gnistrande stjärnor, den klara luften och lövens sprakande färger – det är en årstid som lockar till långa promenader lika mycket som till att sitta inomhus och kura skymning. Nu har dagarna blivit påtagligt korta och i mörkret framträder det som doldes i det starka solskenet under sommaren. Det är en tid då vi kan vända oss inåt och njuta av att begrunda de stora mysterierna kring liv och död; det är tiden då vi firar Alvablot.

Den gamla nordiska kalendern som styrde när högtider firades i förkristen tid var en mån- och solkalender, inte olika de judiska och kinesiska kalendrarna. Liksom dem hade året 12 månmånader, räknade från nymåne till nymåne, med en skottmånad inskjuten med jämna mellanrum för att se till att månader och årstider stämde överens någorlunda. I Snorres Edda berättas att ett annat namn på månen är ártali – "årtäljaren".  Det innebär att det inte finns ett specifikt datum i vår moderna gregorianska kalender som motsvarar då Alvablot firades. Firandet sammanföll troligen med "vinternätterna", och i senare tradition har datum som 14 oktober, 1 november och till och med så sent som 23 november i södra sverige, ansetts inleda vintern. 

Det finns på nordiskt område tre olika namn på det blot som firades vid den här tiden – Höstblot, Disablot och Alvablot – men från det som idag är Sverige är det Alvablot som nämns. Den kristne skalden Sigvatr Þórðarson berättar i sin dikt "Austrfararvísur" om sin resa från Norge till Svitjod på hösten och hur han aningslöst söker husly i flera gårdar i Västergötland, men blir bortvisad med hänvisning till att de boende är hedningar och firar Alvablot. 
 

Hur firandet av Alvablot i förkristen tid gick till vet vi lite eller inget om. Vi kan dra vissa slutsatser utifrån beskrivningen i Kormaks saga av ett annat blot till alverna, och utifrån vad vi i övrigt vet om dem. I Kormaks saga föreskrivs till exempel ett offer av ett nötkreatur vid en hög som bot mot skador uppkomna i en strid. Eftersom inledningen av vintern bör ha varit då man i förkristen tid slaktade precis som senare tid är det inte orimligt att anta att Alvablotet haft med slakten att göra, och att kött och blod spelat en viktig roll. Kopplingen mellan slakt, å ena sidan, och död – men även liv, eftersom slakten ger mat – å den andra, är tydlig, och alverna har många kopplingar till döden. I Havamals vers 143 gjorde eller ristade Oden runor för asarnas räkning, och Dáinn gjorde detsamma för alverna. Namnet "Dáinn" betyder "död" och är ett av ytterst få namn vi får på en enskild alv (namnet förekommer även på en dvärg och en hjort). 

För vårt moderna Alvablot är dock kanske Olaf Gudrödsson minst lika viktig, eftersom han är mer känd som Olaf Geirstadsalven. Olaf var en småkung av ynglingaätten som efter sin död kom att motta offer för fruktbarhet, och fick tillnamnet "alv". Om man tar det här exemplet på förfäderskult i beaktande verkar kopplingen mellan alverna och de döda stark, och det faktum att människor begravdes i högar och alver anses bo i högar är ännu ett indicium på att de hör ihop. 
 

Även om det finns en koppling mellan de döda och alverna, så innebär det inte det bara är vad de är. På många håll beskrivs alverna på samma sätt som asar och vaner, som ett gudasläkte jämbördiga med de andra. Vissa religionshistoriker, bland annat Britt-Mari Näsström, har till och med velat sätta likhetstecken mellan vaner och alver. Det i poetiska Eddan återkommande uttrycket "ása ok álfa", använt i betydelsen "alla gudar", skulle kunna antyda det, precis som att vanaguden Frey är herre av Alvhem. 

Alvablotet är idag en påminnelse om hur döden och livet hänger ihop, och en tid att knyta an till dem som gått före oss in i livshjulets mörka del. Hedendomens syn på världen och tiden är cyklisk; döden följer på livet, och livet på döden, som sommar blir vinter och sommar igen. Morgonen föds ur nattens mörker, och dagen går till vila i den mörknande skymningen. Det är också en tid som påminner oss om att vi är produkten av oräkneliga liv – våra förmödrar och förfäder som levt, fött barn och dött före oss. När vi ser oss själva i det sammanhanget ger det oss en förståelse för var vi kommer ifrån och hur vi kom dit vi är idag. Vi är inte en del av en enskild tråd från forntid till framtid, utan en väv eller ett nät. Genom våra förmödrar och förfäder är vi sammankopplade med alla människor som lever, och som har levt. Vi samlas för att minnas de som format oss och för att bära fram blot till de bland dem som inte längre finns bland oss i fysiskt bemärkelse.

/Räv Skogsberg, gode i godeord Väst

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

ekologistisk monokultur video grunna moder dröm personlig sed vana media utbrändhet industrialism skörd skola äktenskap häfte november trana blota källor torshammare bifrost heliga platser mångkultur växa in i seden familj kropp ting emma hernejärvi' konferens tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa gudamakter monogami vetenskap ginnungagap mimameid symbol djur metoo förnimmelse mat utbildning dakota access identitet skålgropsten frågor nyckelord bok landskap vårfrudagen nationalistisk toreblot feja kura skymning väven göteborg tiden arbete registrerat gud påsk verdandi vanadis förstörelse utiséta inkluderande ordning och kaos ursprungsfolk odla ukraina hälsa skade blotlag naturens rättigheter tradition bildning kvinnlighet beklagande rådet väv gåva morsdag tid, årstider, vår, personliga reflektioner ragnarök förfäder urd samhälle vinternätterna solvända äring traditioner vårblot emma hernejärvi alver midsommar medlemmar årsting lek helighet hedningar etik disablot demokrati carl lundbäck asatro döden disa trossamfund hemmet tempel ceremoni mörker gudar jord andlig erfarenhet död känslor alvablot freja samfundet forn sed sverige gerd yggdrasil forn sed per lundberg natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner ritual polyteism jul vinter mångfald liv sed frigg skalleper höst gemenskap vår höstdagjämningen politik gudsbild nornor högtider gamla uppsala tankar frey årstider förnyelse sång kultur faq historisk sed bröllop förmödrar interreligiöst modern hedendom monoteism myter kyla bön lucia stockholm rune forssén oden lusse sommarsolstånd vintersolståndet religionsfrihet konst asynja tjänstgörande mytologi tor filosofi vårdande sekulär frej tranafton nutid älvor skuld föda sociala medier makter det implicita standing rock diser studier tacksamhet jättar edsring kommunikation vlogg kristendom eugene gendlin tolerans helig plats berättelse sedvandrare folkräkning sigurd fafnesbane hlodyn ägg liberal uppfostran odr fördomar årsväntan organisation insida val jolner vanatro polygami julafton alva påvestenen jötnar eir moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr gydja värderingar myter, vetenskap, ymer hallar begravning tomhet kurs feminism vårdagjämning sejd hiero gamos ví siv ledstjärnor bronsålder tyr fulltrogen ogrundand misstänksamhet ödet osynlig internet storm midgård vardag jämstäldhet earth hour tankesmedja kläder