Samfundet Forn Sed Sverige

 

Alvatid

30 oktober 2016 « Tillbaka
Hösten är en underbar årstid! De mörka kvällarna med gnistrande stjärnor, den klara luften och lövens sprakande färger – det är en årstid som lockar till långa promenader lika mycket som till att sitta inomhus och kura skymning. Nu har dagarna blivit påtagligt korta och i mörkret framträder det som doldes i det starka solskenet under sommaren. Det är en tid då vi kan vända oss inåt och njuta av att begrunda de stora mysterierna kring liv och död; det är tiden då vi firar Alvablot.

Den gamla nordiska kalendern som styrde när högtider firades i förkristen tid var en mån- och solkalender, inte olika de judiska och kinesiska kalendrarna. Liksom dem hade året 12 månmånader, räknade från nymåne till nymåne, med en skottmånad inskjuten med jämna mellanrum för att se till att månader och årstider stämde överens någorlunda. I Snorres Edda berättas att ett annat namn på månen är ártali – "årtäljaren".  Det innebär att det inte finns ett specifikt datum i vår moderna gregorianska kalender som motsvarar då Alvablot firades. Firandet sammanföll troligen med "vinternätterna", och i senare tradition har datum som 14 oktober, 1 november och till och med så sent som 23 november i södra sverige, ansetts inleda vintern. 

Det finns på nordiskt område tre olika namn på det blot som firades vid den här tiden – Höstblot, Disablot och Alvablot – men från det som idag är Sverige är det Alvablot som nämns. Den kristne skalden Sigvatr Þórðarson berättar i sin dikt "Austrfararvísur" om sin resa från Norge till Svitjod på hösten och hur han aningslöst söker husly i flera gårdar i Västergötland, men blir bortvisad med hänvisning till att de boende är hedningar och firar Alvablot. 
 

Hur firandet av Alvablot i förkristen tid gick till vet vi lite eller inget om. Vi kan dra vissa slutsatser utifrån beskrivningen i Kormaks saga av ett annat blot till alverna, och utifrån vad vi i övrigt vet om dem. I Kormaks saga föreskrivs till exempel ett offer av ett nötkreatur vid en hög som bot mot skador uppkomna i en strid. Eftersom inledningen av vintern bör ha varit då man i förkristen tid slaktade precis som senare tid är det inte orimligt att anta att Alvablotet haft med slakten att göra, och att kött och blod spelat en viktig roll. Kopplingen mellan slakt, å ena sidan, och död – men även liv, eftersom slakten ger mat – å den andra, är tydlig, och alverna har många kopplingar till döden. I Havamals vers 143 gjorde eller ristade Oden runor för asarnas räkning, och Dáinn gjorde detsamma för alverna. Namnet "Dáinn" betyder "död" och är ett av ytterst få namn vi får på en enskild alv (namnet förekommer även på en dvärg och en hjort). 

För vårt moderna Alvablot är dock kanske Olaf Gudrödsson minst lika viktig, eftersom han är mer känd som Olaf Geirstadsalven. Olaf var en småkung av ynglingaätten som efter sin död kom att motta offer för fruktbarhet, och fick tillnamnet "alv". Om man tar det här exemplet på förfäderskult i beaktande verkar kopplingen mellan alverna och de döda stark, och det faktum att människor begravdes i högar och alver anses bo i högar är ännu ett indicium på att de hör ihop. 
 

Även om det finns en koppling mellan de döda och alverna, så innebär det inte det bara är vad de är. På många håll beskrivs alverna på samma sätt som asar och vaner, som ett gudasläkte jämbördiga med de andra. Vissa religionshistoriker, bland annat Britt-Mari Näsström, har till och med velat sätta likhetstecken mellan vaner och alver. Det i poetiska Eddan återkommande uttrycket "ása ok álfa", använt i betydelsen "alla gudar", skulle kunna antyda det, precis som att vanaguden Frey är herre av Alvhem. 

Alvablotet är idag en påminnelse om hur döden och livet hänger ihop, och en tid att knyta an till dem som gått före oss in i livshjulets mörka del. Hedendomens syn på världen och tiden är cyklisk; döden följer på livet, och livet på döden, som sommar blir vinter och sommar igen. Morgonen föds ur nattens mörker, och dagen går till vila i den mörknande skymningen. Det är också en tid som påminner oss om att vi är produkten av oräkneliga liv – våra förmödrar och förfäder som levt, fött barn och dött före oss. När vi ser oss själva i det sammanhanget ger det oss en förståelse för var vi kommer ifrån och hur vi kom dit vi är idag. Vi är inte en del av en enskild tråd från forntid till framtid, utan en väv eller ett nät. Genom våra förmödrar och förfäder är vi sammankopplade med alla människor som lever, och som har levt. Vi samlas för att minnas de som format oss och för att bära fram blot till de bland dem som inte längre finns bland oss i fysiskt bemärkelse.

/Räv Skogsberg, gode i godeord Väst

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

feminism kurs tomhet bifrost kropp ting begravning gydja moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr emma hernejärvi' jötnar påvestenen eir julafton polygami vanatro jolner val förnimmelse mat utbildning fördomar odr uppfostran frågor nyckelord hlodyn sigurd fafnesbane bok nationalistisk toreblot kura skymning väven feja kristendom vlogg kommunikation arbete jättar tacksamhet edsring vanadis standing rock diser makter sociala medier det implicita odla ukraina hälsa skade frej sekulär vårdande filosofi tor mytologi tjänstgörande beklagande konst religionsfrihet vintersolståndet kläder tankesmedja ekologistisk jämstäldhet vardag midgård storm dröm media utbrändhet industrialism skörd skola äktenskap ledstjärnor siv ví hiero gamos sejd vårdagjämning samhälle vinternätterna solvända äring traditioner vårblot monoteism modern hedendom midsommar medlemmar årsting bröllop helighet kultur etik sommarsolstånd lusse oden tankar gamla uppsala högtider nornor gudsbild politik ceremoni vår förnyelse årstider carl lundbäck andlig erfarenhet död känslor gudar jord freja samfundet forn sed sverige gerd yggdrasil liv per lundberg forn sed andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse natur barn polyteism ritual alvablot jul vinter mångfald höst gemenskap sed frigg skalleper frey demokrati disablot sång mörker höstdagjämningen tempel hemmet trossamfund disa döden asatro urd förfäder ragnarök faq hedningar historisk sed lek förmödrar interreligiöst alver emma hernejärvi myter kyla bön lucia stockholm rune forssén blota torshammare källor bronsålder trana november häfte tyr fulltrogen ogrundand misstänksamhet ödet osynlig internet vana personlig sed earth hour moder grunna video monokultur asynja tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag gåva väv rådet bildning kvinnlighet blotlag tradition naturens rättigheter tranafton nutid älvor skuld föda ursprungsfolk ordning och kaos inkluderande utiséta förstörelse studier verdandi påsk gud registrerat eugene gendlin tiden göteborg berättelse tolerans helig plats sedvandrare folkräkning vårfrudagen landskap ägg liberal dakota access skålgropsten identitet årsväntan organisation insida djur metoo alva symbol mimameid ginnungagap vetenskap monogami gudamakter tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa konferens familj värderingar myter, vetenskap, ymer hallar växa in i seden mångkultur heliga platser