Samfundet Forn Sed Sverige

 

Alvatid

30 oktober 2016 « Tillbaka
Hösten är en underbar årstid! De mörka kvällarna med gnistrande stjärnor, den klara luften och lövens sprakande färger – det är en årstid som lockar till långa promenader lika mycket som till att sitta inomhus och kura skymning. Nu har dagarna blivit påtagligt korta och i mörkret framträder det som doldes i det starka solskenet under sommaren. Det är en tid då vi kan vända oss inåt och njuta av att begrunda de stora mysterierna kring liv och död; det är tiden då vi firar Alvablot.

Den gamla nordiska kalendern som styrde när högtider firades i förkristen tid var en mån- och solkalender, inte olika de judiska och kinesiska kalendrarna. Liksom dem hade året 12 månmånader, räknade från nymåne till nymåne, med en skottmånad inskjuten med jämna mellanrum för att se till att månader och årstider stämde överens någorlunda. I Snorres Edda berättas att ett annat namn på månen är ártali – "årtäljaren".  Det innebär att det inte finns ett specifikt datum i vår moderna gregorianska kalender som motsvarar då Alvablot firades. Firandet sammanföll troligen med "vinternätterna", och i senare tradition har datum som 14 oktober, 1 november och till och med så sent som 23 november i södra sverige, ansetts inleda vintern. 

Det finns på nordiskt område tre olika namn på det blot som firades vid den här tiden – Höstblot, Disablot och Alvablot – men från det som idag är Sverige är det Alvablot som nämns. Den kristne skalden Sigvatr Þórðarson berättar i sin dikt "Austrfararvísur" om sin resa från Norge till Svitjod på hösten och hur han aningslöst söker husly i flera gårdar i Västergötland, men blir bortvisad med hänvisning till att de boende är hedningar och firar Alvablot. 
 

Hur firandet av Alvablot i förkristen tid gick till vet vi lite eller inget om. Vi kan dra vissa slutsatser utifrån beskrivningen i Kormaks saga av ett annat blot till alverna, och utifrån vad vi i övrigt vet om dem. I Kormaks saga föreskrivs till exempel ett offer av ett nötkreatur vid en hög som bot mot skador uppkomna i en strid. Eftersom inledningen av vintern bör ha varit då man i förkristen tid slaktade precis som senare tid är det inte orimligt att anta att Alvablotet haft med slakten att göra, och att kött och blod spelat en viktig roll. Kopplingen mellan slakt, å ena sidan, och död – men även liv, eftersom slakten ger mat – å den andra, är tydlig, och alverna har många kopplingar till döden. I Havamals vers 143 gjorde eller ristade Oden runor för asarnas räkning, och Dáinn gjorde detsamma för alverna. Namnet "Dáinn" betyder "död" och är ett av ytterst få namn vi får på en enskild alv (namnet förekommer även på en dvärg och en hjort). 

För vårt moderna Alvablot är dock kanske Olaf Gudrödsson minst lika viktig, eftersom han är mer känd som Olaf Geirstadsalven. Olaf var en småkung av ynglingaätten som efter sin död kom att motta offer för fruktbarhet, och fick tillnamnet "alv". Om man tar det här exemplet på förfäderskult i beaktande verkar kopplingen mellan alverna och de döda stark, och det faktum att människor begravdes i högar och alver anses bo i högar är ännu ett indicium på att de hör ihop. 
 

Även om det finns en koppling mellan de döda och alverna, så innebär det inte det bara är vad de är. På många håll beskrivs alverna på samma sätt som asar och vaner, som ett gudasläkte jämbördiga med de andra. Vissa religionshistoriker, bland annat Britt-Mari Näsström, har till och med velat sätta likhetstecken mellan vaner och alver. Det i poetiska Eddan återkommande uttrycket "ása ok álfa", använt i betydelsen "alla gudar", skulle kunna antyda det, precis som att vanaguden Frey är herre av Alvhem. 

Alvablotet är idag en påminnelse om hur döden och livet hänger ihop, och en tid att knyta an till dem som gått före oss in i livshjulets mörka del. Hedendomens syn på världen och tiden är cyklisk; döden följer på livet, och livet på döden, som sommar blir vinter och sommar igen. Morgonen föds ur nattens mörker, och dagen går till vila i den mörknande skymningen. Det är också en tid som påminner oss om att vi är produkten av oräkneliga liv – våra förmödrar och förfäder som levt, fött barn och dött före oss. När vi ser oss själva i det sammanhanget ger det oss en förståelse för var vi kommer ifrån och hur vi kom dit vi är idag. Vi är inte en del av en enskild tråd från forntid till framtid, utan en väv eller ett nät. Genom våra förmödrar och förfäder är vi sammankopplade med alla människor som lever, och som har levt. Vi samlas för att minnas de som format oss och för att bära fram blot till de bland dem som inte längre finns bland oss i fysiskt bemärkelse.

/Räv Skogsberg, gode i godeord Väst

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

tankesmedja ekologistisk monokultur earth hour jämstäldhet personlig sed vana midgård utbrändhet internet ogrundand misstänksamhet industrialism tyr fulltrogen trana bronsålder ledstjärnor sejd vårdagjämning hiero gamos tomhet bifrost heliga platser mångkultur värderingar familj kropp tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa gydja moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vetenskap gudamakter monogami symbol alva julafton val jolner organisation årsväntan insida odr uppfostran fördomar ägg liberal sigurd fafnesbane bok landskap toreblot nationalistisk väven feja kura skymning vlogg göteborg registrerat kommunikation tacksamhet edsring jättar vanadis utiséta förstörelse sociala medier det implicita makter skuld älvor skade hälsa sekulär vårdande frej tor filosofi rådet väv mytologi tid, årstider, vår, personliga reflektioner asynja konst ragnarök urd lusse samhälle vinternätterna solvända lucia traditioner kyla emma hernejärvi alver midsommar medlemmar förmödrar lek helighet hedningar etik disablot årstider carl lundbäck asatro döden disa högtider hemmet gudsbild ceremoni vår gudar jord andlig erfarenhet död känslor alvablot freja mångfald gerd yggdrasil forn sed per lundberg natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner ritual polyteism jul vinter samfundet forn sed sverige liv sed frigg skalleper höst gemenskap mörker höstdagjämningen politik tempel nornor trossamfund gamla uppsala tankar frey demokrati förnyelse sång kultur faq historisk sed bröllop årsting interreligiöst modern hedendom monoteism myter vårblot bön äring stockholm rune forssén oden förfäder sommarsolstånd morsdag gåva vintersolståndet religionsfrihet beklagande tjänstgörande kvinnlighet bildning naturens rättigheter blotlag tradition nutid tranafton föda ukraina odla inkluderande ursprungsfolk ordning och kaos diser standing rock studier gud verdandi påsk arbete kristendom eugene gendlin tiden helig plats berättelse tolerans folkräkning sedvandrare hlodyn vårfrudagen nyckelord frågor identitet dakota access skålgropsten mat förnimmelse utbildning metoo djur mimameid ginnungagap vanatro polygami jötnar eir påvestenen konferens emma hernejärvi' myter, vetenskap, ymer hallar begravning ting kurs feminism växa in i seden källor blota torshammare november häfte ví siv äktenskap skola skörd media ödet osynlig dröm storm moder grunna vardag kläder video