Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

standing rock diser inkluderande ordning och kaos ursprungsfolk odla ukraina föda nutid tranafton sekulär vårdande frej tor filosofi rådet väv gåva morsdag tid, årstider, vår, personliga reflektioner asynja monokultur video jämstäldhet vardag grunna personlig sed vana internet osynlig ödet ogrundand misstänksamhet skola äktenskap häfte november trana bronsålder källor torshammare blota kurs tomhet bifrost hallar myter, vetenskap, ymer värderingar familj konferens tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa gudamakter monogami vetenskap julafton polygami vanatro ginnungagap metoo djur mat utbildning förnimmelse odr uppfostran fördomar nyckelord frågor landskap vårfrudagen nationalistisk toreblot helig plats tolerans berättelse göteborg tiden eugene gendlin registrerat jättar tacksamhet edsring studier interreligiöst årsting lek historisk sed hedningar faq ragnarök lusse förfäder samhälle vinternätterna solvända äring traditioner vårblot monoteism modern hedendom midsommar ceremoni vår disablot årstider carl lundbäck asatro döden disa trossamfund hemmet tempel frigg sed jord höst skalleper yggdrasil liv mångfald vinter gerd polyteism ritual natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner forn sed per lundberg jul samfundet forn sed sverige freja alvablot död andlig erfarenhet gemenskap gudar känslor politik gudsbild nornor högtider gamla uppsala tankar frey demokrati förnyelse sång mörker höstdagjämningen alver emma hernejärvi myter kyla bön lucia stockholm rune forssén oden urd sommarsolstånd etik kultur helighet bröllop förmödrar medlemmar vanadis gud verdandi påsk arbete kommunikation vlogg kristendom feja väven kura skymning folkräkning sedvandrare bok sigurd fafnesbane hlodyn ägg liberal dakota access skålgropsten identitet årsväntan organisation insida val jolner alva symbol mimameid eir påvestenen jötnar emma hernejärvi' moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr gydja begravning ting kropp feminism växa in i seden mångkultur heliga platser vårdagjämning sejd hiero gamos ví siv ledstjärnor fulltrogen tyr skörd industrialism utbrändhet media dröm storm midgård earth hour moder ekologistisk tankesmedja kläder vintersolståndet religionsfrihet konst beklagande tjänstgörande mytologi bildning kvinnlighet blotlag tradition naturens rättigheter skade hälsa älvor skuld det implicita sociala medier makter förstörelse utiséta