Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

diser standing rock det implicita makter sociala medier föda skuld älvor nutid tranafton frej sekulär vårdande filosofi tor mytologi tjänstgörande asynja konst religionsfrihet vintersolståndet kläder tankesmedja earth hour jämstäldhet vardag midgård storm internet osynlig ödet ogrundand misstänksamhet fulltrogen tyr bronsålder ledstjärnor siv ví hiero gamos sejd vårdagjämning feminism kurs tomhet begravning hallar myter, vetenskap, ymer värderingar gydja moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr eir jötnar påvestenen alva julafton polygami vanatro jolner val insida organisation årsväntan fördomar odr uppfostran liberal ägg hlodyn sigurd fafnesbane folkräkning sedvandrare berättelse helig plats tolerans eugene gendlin kristendom vlogg kommunikation edsring jättar tacksamhet studier interreligiöst förmödrar bröllop historisk sed faq kultur ragnarök förfäder urd samhälle vinternätterna solvända äring traditioner vårblot emma hernejärvi alver midsommar höstdagjämningen vår disablot demokrati carl lundbäck asatro döden disa trossamfund hemmet tempel frigg sed gemenskap höst skalleper yggdrasil liv mångfald vinter jul polyteism ritual natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner forn sed per lundberg gerd samfundet forn sed sverige freja alvablot död andlig erfarenhet jord gudar känslor politik gudsbild nornor högtider gamla uppsala tankar frey årstider förnyelse sång mörker ceremoni modern hedendom monoteism myter kyla bön lucia stockholm rune forssén oden lusse sommarsolstånd etik hedningar helighet lek årsting medlemmar vanadis verdandi påsk gud registrerat arbete tiden göteborg väven kura skymning feja toreblot nationalistisk vårfrudagen landskap bok nyckelord frågor skålgropsten identitet dakota access utbildning mat förnimmelse metoo djur symbol mimameid ginnungagap vetenskap monogami gudamakter tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa konferens emma hernejärvi' ting kropp familj växa in i seden mångkultur heliga platser bifrost torshammare källor blota trana november häfte äktenskap skola skörd industrialism utbrändhet media vana personlig sed dröm moder grunna video monokultur ekologistisk tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag gåva väv rådet beklagande kvinnlighet bildning tradition naturens rättigheter blotlag skade hälsa ukraina odla ursprungsfolk ordning och kaos inkluderande utiséta förstörelse