Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

djur nutid gud standing rock asynja landskap värderingar toreblot insida sekulär ví odr årsväntan odla vlogg arbete vanatro trana organisation vårfrudagen november morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa ginnungagap ordning och kaos gåva val kläder frej rådet heliga platser utbildning bronsålder väven julafton förnimmelse folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat konst ägg skola tranafton göteborg siv tjänstgörande jötnar mimameid sigurd fafnesbane nyckelord dakota access kurs skade myter, vetenskap, ymer uppfostran älvor inkluderande jolner helig plats ting skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vana tor ledstjärnor blota registrerat religionsfrihet kristendom edsring polygami vanadis storm gudamakter jättar hlodyn bröllop stockholm alver oden faq midsommar monoteism traditioner lucia urd vinternätterna lek förfäder disablot hedningar rune forssén myter höstdagjämningen nornor trossamfund hemmet tempel mörker frey högtider disa gudsbild årstider sed gudar känslor jord död gemenskap gerd vinter yggdrasil freja ritual per lundberg barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner polyteism forn sed alvablot jul samfundet forn sed sverige liv andlig erfarenhet frigg mångfald skalleper höst sång carl lundbäck gamla uppsala asatro politik demokrati tankar ceremoni vår döden förnyelse årsting emma hernejärvi samhälle lusse modern hedendom ragnarök äring vårblot historisk sed helighet solvända förmödrar bön kultur etik kyla medlemmar sommarsolstånd personlig sed feja internet alva påvestenen sejd metoo påsk vardag frågor interreligiöst tacksamhet begravning konferens föda nationalistisk eugene gendlin dröm ekologistisk kropp eir mångkultur förstörelse väv media skuld makter hiero gamos grunna tyr äktenskap symbol ödet ukraina jämstäldhet ogrundand misstänksamhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi tradition kommunikation liberal skålgropsten sociala medier midgård moder monokultur vårdande fulltrogen studier ursprungsfolk tankesmedja tomhet blotlag hallar monogami torshammare gydja tolerans feminism beklagande fördomar häfte växa in i seden källor identitet det implicita vintersolståndet vetenskap naturens rättigheter tiden osynlig familj bildning verdandi mytologi industrialism