Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

eugene gendlin kristendom rådet kommunikation religionsfrihet väv gud monokultur moder video förstörelse midgård studier det implicita media standing rock föda ogrundand misstänksamhet utbildning skuld blotlag ledstjärnor skade älvor filosofi sekulär begravning tor gåva myter, vetenskap, ymer växa in i seden moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr värderingar eir jämstäldhet påvestenen mimameid vetenskap internet storm industrialism organisation fulltrogen odr ursprungsfolk bronsålder liberal skola blota landskap trana berättelse heliga platser sedvandrare ví hallar tomhet gydja ting gudamakter registrerat vlogg ginnungagap påsk jolner verdandi insida dakota access identitet ordning och kaos bön odla årsväntan hlodyn folkräkning sigurd fafnesbane beklagande helig plats toreblot asynja förmödrar oden historisk sed faq kultur etik vinternätterna sommarsolstånd vårblot alver monoteism midsommar stockholm urd äring vår tempel ceremoni asatro förnyelse carl lundbäck årstider tankar politik högtider hemmet frigg gudar gemenskap höst freja känslor alvablot jul yggdrasil vinter forn sed per lundberg natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner ritual polyteism samfundet forn sed sverige liv gerd sed skalleper mångfald jord död andlig erfarenhet mörker trossamfund disa gamla uppsala nornor frey demokrati sång höstdagjämningen döden gudsbild traditioner lek solvända medlemmar modern hedendom emma hernejärvi myter kyla förfäder rune forssén samhälle hedningar helighet årsting bröllop ragnarök vårfrudagen kurs feja ägg naturens rättigheter nutid bok skålgropsten frågor utbrändhet makter fördomar vanadis förnimmelse symbol dröm julafton edsring tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa jötnar väven konferens arbete kropp familj torshammare nationalistisk feminism äktenskap siv hiero gamos tyr nyckelord häfte ödet skörd lucia val mat vanatro metoo disablot polygami tankesmedja monogami grunna alva tid, årstider, vår, personliga reflektioner kläder tjänstgörande konst vårdande mångkultur tradition källor bildning tranafton november frej uppfostran hälsa sociala medier lusse vana osynlig inkluderande vardag personlig sed interreligiöst djur tacksamhet vintersolståndet jättar ekologistisk tiden morsdag tolerans mytologi göteborg