Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

mytologi djur nutid asynja standing rock toreblot landskap värderingar vintersolståndet insida årsväntan det implicita identitet källor växa in i seden vanatro fördomar beklagande feminism bifrost vårfrudagen november morsdag tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande monokultur julafton midgård skålgropsten liberal folkräkning berättelse hälsa video utbrändhet mat ogrundand misstänksamhet jämstäldhet symbol tranafton göteborg siv tjänstgörande jötnar makter hiero gamos nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse mångkultur jolner kropp dröm eugene gendlin nationalistisk skörd moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr blota tor ledstjärnor frågor vardag påsk metoo sejd påvestenen alva hlodyn gudamakter jättar bröllop stockholm alver oden faq midsommar monoteism lucia helighet urd vinternätterna lek förfäder disablot hedningar samhälle emma hernejärvi årsting förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala carl lundbäck sång höst skalleper jord död gemenskap gerd samfundet forn sed sverige jul alvablot forn sed polyteism andra religioner natur personlig berättelse blot livsåskådning religion barn per lundberg ritual freja yggdrasil vinter mångfald liv andlig erfarenhet frigg känslor gudar sed årstider gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen myter rune forssén interreligiöst lusse modern hedendom ragnarök äring vårblot historisk sed traditioner solvända förmödrar bön kultur etik kyla medlemmar sommarsolstånd feja internet personlig sed vanadis polygami storm kristendom religionsfrihet edsring registrerat tacksamhet begravning konferens föda vana ting helig plats inkluderande älvor ekologistisk myter, vetenskap, ymer skade eir media skuld kurs mimameid sigurd fafnesbane tyr äktenskap grunna ödet ukraina skola ägg konst tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare filosofi bok kommunikation tradition förnimmelse väven bronsålder sociala medier heliga platser rådet moder kläder val frej ordning och kaos gåva hallar monogami ginnungagap gydja tolerans torshammare trana organisation arbete vlogg odla häfte odr ví vetenskap naturens rättigheter sekulär osynlig familj tiden verdandi bildning industrialism gud