Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

industrialism mytologi djur bildning verdandi värderingar toreblot landskap vetenskap vintersolståndet det implicita identitet ví vlogg källor fördomar kura skymning feminism kvinnlighet trana november bifrost vårfrudagen ginnungagap monogami ordning och kaos gåva ursprungsfolk studier tankesmedja heliga platser utbildning fulltrogen vårdande väven julafton förnimmelse skålgropsten kommunikation tradition video hälsa mat earth hour jämstäldhet emma hernejärvi' ogrundand misstänksamhet ödet symbol tranafton jötnar siv tjänstgörande makter hiero gamos media nyckelord myter, vetenskap, ymer uppfostran väv förstörelse inkluderande jolner eugene gendlin nationalistisk helig plats konferens skörd ledstjärnor utiséta tor frågor vårdagjämning metoo diser religionsfrihet vanadis storm polygami feja personlig sed internet sommarsolstånd bröllop kyla etik faq bön midsommar solvända traditioner historisk sed vårblot äring förfäder ragnarök hedningar emma hernejärvi rune forssén årsting förnyelse döden vår ceremoni tankar demokrati politik högtider gamla uppsala disablot årstider sed gudar känslor frigg andlig erfarenhet liv mångfald vinter yggdrasil freja ritual per lundberg barn religion livsåskådning blot personlig berättelse natur andra religioner polyteism forn sed alvablot jul samfundet forn sed sverige gerd gemenskap död jord skalleper höst sång carl lundbäck gudsbild disa asatro frey mörker tempel hemmet trossamfund nornor höstdagjämningen myter samhälle interreligiöst lusse modern hedendom lek vinternätterna urd helighet lucia monoteism förmödrar kultur oden alver medlemmar stockholm gudamakter hlodyn jättar påvestenen sejd alva påsk vardag edsring kristendom registrerat tacksamhet begravning blota föda vana moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr dröm ting älvor ekologistisk kropp skade eir mångkultur skuld kurs dakota access mimameid sigurd fafnesbane äktenskap grunna tyr ukraina göteborg ägg konst skola utbrändhet sedvandrare tid, årstider, vår, personliga reflektioner bok filosofi berättelse folkräkning liberal bronsålder sociala medier midgård rådet moder monokultur val frej kläder blotlag tomhet tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa morsdag hallar tolerans torshammare gydja beklagande organisation arbete vanatro odla häfte växa in i seden årsväntan odr naturens rättigheter sekulär insida familj tiden osynlig asynja standing rock gud nutid