Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

kläder tankesmedja ekologistisk jämstäldhet vardag midgård storm dröm media utbrändhet industrialism skörd skola äktenskap ledstjärnor siv ví hiero gamos sejd vårdagjämning heliga platser mångkultur växa in i seden feminism kropp ting begravning gydja moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr emma hernejärvi' jötnar påvestenen eir julafton polygami vanatro jolner val förnimmelse mat utbildning fördomar odr uppfostran liberal ägg hlodyn sigurd fafnesbane bok sedvandrare folkräkning kura skymning väven feja kristendom vlogg kommunikation arbete jättar tacksamhet edsring vanadis standing rock diser makter sociala medier det implicita odla ukraina hälsa skade naturens rättigheter tradition blotlag kvinnlighet bildning mytologi tjänstgörande beklagande konst religionsfrihet vintersolståndet ragnarök förfäder urd samhälle vinternätterna solvända äring traditioner vårblot monoteism modern hedendom midsommar medlemmar årsting bröllop helighet kultur etik förnyelse årstider carl lundbäck asatro döden disa trossamfund hemmet tempel höstdagjämningen mörker gudar jord andlig erfarenhet död känslor alvablot freja samfundet forn sed sverige gerd yggdrasil forn sed per lundberg natur religion livsåskådning blot personlig berättelse barn andra religioner ritual polyteism jul vinter mångfald liv sed frigg skalleper höst gemenskap vår ceremoni politik gudsbild nornor högtider gamla uppsala tankar frey demokrati disablot sång faq hedningar historisk sed lek förmödrar interreligiöst alver emma hernejärvi myter kyla bön lucia stockholm rune forssén oden lusse sommarsolstånd asynja tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag gåva väv rådet filosofi tor frej vårdande sekulär tranafton nutid älvor skuld föda ursprungsfolk ordning och kaos inkluderande utiséta förstörelse studier verdandi påsk gud registrerat eugene gendlin tiden göteborg berättelse tolerans helig plats toreblot nationalistisk vårfrudagen landskap frågor nyckelord dakota access skålgropsten identitet årsväntan organisation insida djur metoo alva symbol mimameid ginnungagap vetenskap monogami gudamakter tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa konferens familj värderingar myter, vetenskap, ymer hallar bifrost tomhet kurs blota torshammare källor bronsålder trana november häfte tyr fulltrogen ogrundand misstänksamhet ödet osynlig internet vana personlig sed earth hour moder grunna video monokultur