Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

video hälsa mat utbrändhet skola ogrundand misstänksamhet jämstäldhet symbol ödet grunna äktenskap tyr makter hiero gamos kurs nyckelord dakota access uppfostran väv förstörelse inkluderande jolner kropp lusse helig plats ting vana föda interreligiöst begravning tacksamhet frågor metoo vardag påsk alva polygami vanadis personlig sed internet feja mytologi djur bildning verdandi värderingar toreblot landskap vetenskap vintersolståndet insida årsväntan det implicita vlogg källor växa in i seden vanatro organisation trana november tolerans gydja ginnungagap monogami bön tomhet blotlag studier tankesmedja ursprungsfolk utbildning fulltrogen vårdande väven julafton midgård lucia förnimmelse tradition kommunikation äring modern hedendom förfäder samhälle emma hernejärvi årsting stockholm medlemmar alver oden kultur förmödrar solvända helighet urd frey asatro disa gudsbild årstider höstdagjämningen nornor trossamfund hemmet tempel mörker mångfald frigg freja gemenskap höst skalleper samfundet forn sed sverige jul alvablot gerd per lundberg ritual andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse barn natur forn sed polyteism liv yggdrasil vinter känslor gudar sed andlig erfarenhet död jord demokrati tankar ceremoni vår döden förnyelse sång carl lundbäck gamla uppsala högtider politik vårblot historisk sed traditioner monoteism midsommar faq etik kyla bröllop sommarsolstånd myter rune forssén hedningar ragnarök lek vinternätterna folkräkning berättelse skålgropsten liberal bronsålder sociala medier heliga platser rådet moder monokultur val frej kläder gåva ordning och kaos tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa morsdag hallar vårfrudagen torshammare feminism beklagande arbete fördomar odla häfte odr ví identitet naturens rättigheter sekulär osynlig familj tiden standing rock asynja industrialism gud nutid gudamakter hlodyn jättar påvestenen storm kristendom religionsfrihet edsring registrerat ledstjärnor tor blota moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr skörd konferens eugene gendlin dröm nationalistisk älvor ekologistisk myter, vetenskap, ymer skade eir mångkultur skuld disablot media mimameid sigurd fafnesbane tjänstgörande siv jötnar tranafton göteborg ägg konst tid, årstider, vår, personliga reflektioner sedvandrare filosofi bok