Samfundet Forn Sed Sverige

 

Sången och det forna

4 november 2013 « Tillbaka

I tidernas början låg Ymer i det väldiga gapet, i det trolska djupet. Ymer kallas också för Aurgelmer som kan översättas ungefär: ”Bölaren i djupet”.

Ymer bölade, larmade, vrålade, skrek.

I tidens mytiska början hördes detta strupens urljud - skriket. Den ursprungligaste av sånger.

Gudarna däremot bär ordens makt. Genom yppandet/framsägandet förvandlade Burs gudasöner Ymer till den värld vi kan se och uppleva, med uppdelningar som ny och nedan, morgon och afton, himmelskupa och jord, hav, klippor och träd. Liksom skrik och ljud kan formas till ord, så förvandlades Ymers kropp till den värld vi idag känner. Ymer var gudarnas råmaterial, liksom ljudet/bölandet är ordens och sångens råmaterial.

Kanske var det så att gudarna sjöng fram vår värld ur Ymers kropp? Jag förstår det gärna på det sättet.

Hos Aboriginerna, ursprungsfolket i Australien, följer man – i den mån traditionerna överlevt kolonialismen - ”sånglinjer” eller ”drömspår” på sina heliga vandringar genom landskapet. När de följer dessa sånglinjer så innebär det att de vandrar i sina förfäders och förmödrars fotspår. På de heliga platserna stannar de upp och sjunger de sånger som är förknippade med platsen och med den förfader eller förmoder som i drömtiden utfört sina aktiviteter där. Genom sången förenas de med förföräldrarna. Genom sången blir drömtiden och dess kraft åter närvarande och denna kraft ser aboriginerna som nödvändig för att fruktbarheten skall upprätthållas eller återvända till landet.

I helgen höll samfundet sitt årliga höstmöte. Denna gång i Stockholm. Vi firade alvablot och vi gjorde det i sångens tecken. Det var en hel helg av sjungande. Manande blotsånger, extatiska galdrar, mjuka och stillsamma sånger till jorden och alverna, ordlösa omslutande toner såväl som uppsluppna sånger vid gillet.

Vid alvablotet sjöng vi fram mötet med alverna, med förfäder och förmödrar. Vi dansade oss in i förbindelse med de som levat tidigare. Vi var flera som vittnade om att just när sången och dansen fått hålla på tillräckligt länge – det var då som stämningen tätnade och platsen fylldes av Närvaro. Det var då makterna kom oss till mötes.

Vi talar om att vi utövar ”forn sed”. Jag kan se ”forn” som liknande aboriginernas drömtid: En tid för länge sedan i den mytiska urtiden, men inte något passerat, ”dött” eller för alltid borta. Det forna är den dimension som ligger under nuets tunna hinna och som vi kommer i kontakt med i våra blot och seder. Jag ser sången som en av de allra kraftfullaste sederna vi har för att komma i kontakt med drömmandet, med det forna.  

Henrik Hallgren, Rådsgode

Etiketter: sång alvablot forn sed

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

kurs tomhet bifrost heliga platser myter, vetenskap, ymer värderingar familj konferens tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa gydja monogami vetenskap gudamakter mimameid symbol alva jolner val insida organisation årsväntan identitet skålgropsten dakota access liberal ägg landskap vårfrudagen hlodyn sedvandrare folkräkning tolerans berättelse helig plats tiden eugene gendlin kommunikation arbete påsk verdandi gud vanadis utiséta förstörelse makter sociala medier det implicita skuld älvor nutid tranafton naturens rättigheter tradition blotlag kvinnlighet bildning mytologi tjänstgörande beklagande morsdag tid, årstider, vår, personliga reflektioner asynja kläder tankesmedja ekologistisk moder earth hour midgård storm dröm media utbrändhet industrialism skörd tyr fulltrogen november trana bronsålder källor torshammare blota samhälle vinternätterna solvända äring traditioner vårblot monoteism modern hedendom midsommar medlemmar förmödrar bröllop helighet faq etik sommarsolstånd urd oden tankar gamla uppsala trossamfund nornor tempel politik ceremoni vår disablot årstider carl lundbäck andlig erfarenhet död känslor gudar gemenskap freja samfundet forn sed sverige jul yggdrasil liv per lundberg forn sed andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse natur barn polyteism ritual alvablot gerd vinter mångfald höst jord sed frigg skalleper frey demokrati förnyelse sång mörker höstdagjämningen gudsbild hemmet högtider disa döden asatro förfäder lusse ragnarök hedningar kultur historisk sed lek årsting interreligiöst alver emma hernejärvi myter kyla bön lucia stockholm rune forssén hiero gamos vårdagjämning sejd häfte ví siv ledstjärnor äktenskap skola ogrundand misstänksamhet ödet osynlig internet vana personlig sed grunna vardag jämstäldhet video monokultur gåva vintersolståndet religionsfrihet konst väv rådet filosofi tor frej vårdande sekulär hälsa skade föda ukraina odla ursprungsfolk ordning och kaos inkluderande diser standing rock studier edsring tacksamhet jättar registrerat göteborg vlogg kristendom feja väven kura skymning toreblot nationalistisk bok sigurd fafnesbane frågor nyckelord fördomar uppfostran odr förnimmelse utbildning mat djur metoo ginnungagap vanatro polygami julafton eir påvestenen jötnar emma hernejärvi' moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr hallar begravning ting kropp feminism växa in i seden mångkultur