Ett tempelbesök
"Det spelar inte så stor roll var man bor, bara man är hemma inuti."
Så stod det på ett vykort jag hade på väggen i mitt rum på folkhögskolans elevhem, dit jag flyttade från föräldrahemmet. På den tiden var det i bästa fall en positiv affirmation, snarare än ett konstaterande. Det är sjutton år sedan, och många och stora saker har hänt sedan dess, både utom mig och inom mig. En av de största, vid sidan av att ha träffat min make och fått barn, är att jag har gått från frikyrkokristen till samfundsorganiserad hedning.
För en stund sedan kom vi (maken, stora sonen, lilla sonen, stora sonens Tor-docka och jag) hem från en kortare exkursion ut i den dalsländska naturen. I Åmål där vi bor behöver man inte gå så långt för att komma ut i den. Vädret var egentligen inget vidare idag, Sunna låg gömd bakom tjocka grå duntäcken, det var lite disigt över sjön och snön var kladdig av lenvädret. Stora sonen hade dock blivit lovad fika i skogen, och vi behövde hitta en lämplig blotplats för nästa högtid, så ut skulle vi.
Jag har egentligen aldrig gillat skogen något vidare. Tvärt om har jag varit lite rädd för den, precis som jag är rädd för kalfjället och för havet (och för rymden, fast det är ett mindre problem i min vardag och sedutövning). Storskogen, kalfjället, havet - alla kändes de lite för stora, för vilda, för oberoende av mig. De var inte till för mig, jag kände mig en gäst, välkommen om jag visste att bete mig och hade ett försvarbart ärende, men för övrigt lämnad åt mina egna förmågor och kunskaper.
När jag var kristen var jag den kristne gudens barn. Jag följde (och avvek stundom ifrån) gränser, vägar och riktningsvisare som var anpassade för människor. Berättelsen om universum och allting var för mig frälsningshistorien om människans relation till den kristne guden. Allt som fanns var på något sätt gott eller ont, i förhållande till mig, utifrån de gränser jag hade fått mig givna av den kristna tron. Resan från detta tillstånd till det hedniska liv jag nu för har bland annat inneburit att jag idag sätter mina egna gränser. Och makterna lär mig, lite i taget att skogen inte är god eller ond, den bara är, precis som allting annat. Det är sant som jag tänkte förr; jag är välkommen, om jag vet hur jag skall göra. Skillnaden är idag tror jag mig själv om att veta det, eller kunna lära mig. Jag är inte längre ett barn i förhållande till en allsmäktig gud, jag är en växande mognande människa, med mera gemensamt med ett träd än med en konstruerad frälsningshistoria.
Insikten som makterna gav mig idag är att skogen, havet och kalfjället är de samma som de alltid har varit, oberoende av mig. Det är min egen förändring som tagit bort min rädsla och min känsla av hemlöshet i tillvaron. En plätt i skogen, där vi sätter oss hela familjen och dricker varm choklad, är inte en tillfällig inmutning för mänskligt liv. Den är ett heligt tempel som vi är välkomna att besöka, om vi beter oss höviskt mot de makter som råder där, lämnar minmala spår och andas djupa andetag i tacksamhet. Och det gör vi, ty sådan är vår sed.
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
jonas » "I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut..." : ”jag drömde att jag var i en gudstjänst och att jag gick fram till altaret och sk..”
-
Lotta Hedström » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Så sant. Resonemanget går även att kläs i termer av "manligt"/"kvinnligt": För m..”
-
Anna Högman » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik för dina fina och kloka ord. Jag kommer också att släcka ljuset i k..”
-
Sandra Lindblom » Earth Hour - miljömanifestation i mörka tider: ”Tack Henrik. Det här var precis vad jag behövde för att orka gå emot de fina men..”
-
Linda Stiernberg » Hur ser gud ut: ”Raven - tack :) Nej, jag har inte skrivit om det i någon annanstans (inte ännu i..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
kurs tomhet bifrost heliga platser myter, vetenskap, ymer värderingar familj konferens tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa gydja monogami vetenskap gudamakter mimameid symbol alva jolner val mat utbildning förnimmelse odr uppfostran fördomar liberal ägg landskap vårfrudagen hlodyn sedvandrare folkräkning tolerans berättelse helig plats tiden eugene gendlin kommunikation arbete påsk verdandi gud vanadis utiséta förstörelse ordning och kaos ursprungsfolk inkluderande skuld älvor nutid tranafton naturens rättigheter tradition blotlag kvinnlighet bildning mytologi tjänstgörande beklagande morsdag tid, årstider, vår, personliga reflektioner asynja kläder tankesmedja ekologistisk moder earth hour midgård storm dröm osynlig ödet ogrundand misstänksamhet industrialism tyr fulltrogen november trana bronsålder källor torshammare blota samhälle vinternätterna solvända äring traditioner vårblot monoteism modern hedendom midsommar interreligiöst förmödrar bröllop helighet faq etik sommarsolstånd urd oden tankar gamla uppsala trossamfund nornor tempel politik höstdagjämningen vår disablot årstider carl lundbäck andlig erfarenhet död känslor gudar gemenskap freja samfundet forn sed sverige jul yggdrasil liv per lundberg forn sed andra religioner religion livsåskådning blot personlig berättelse natur barn polyteism ritual alvablot gerd vinter mångfald höst jord sed frigg skalleper frey demokrati förnyelse sång mörker ceremoni gudsbild hemmet högtider disa döden asatro förfäder lusse ragnarök hedningar kultur historisk sed lek årsting medlemmar alver emma hernejärvi myter kyla bön lucia stockholm rune forssén hiero gamos vårdagjämning sejd häfte ví siv ledstjärnor äktenskap skola skörd internet utbrändhet media vana personlig sed grunna vardag jämstäldhet video monokultur gåva vintersolståndet religionsfrihet konst väv rådet filosofi tor frej vårdande sekulär hälsa skade föda ukraina odla det implicita sociala medier makter diser standing rock studier edsring tacksamhet jättar registrerat göteborg vlogg kristendom feja väven kura skymning toreblot nationalistisk bok sigurd fafnesbane frågor nyckelord identitet dakota access skålgropsten insida årsväntan organisation djur metoo ginnungagap vanatro polygami julafton eir påvestenen jötnar emma hernejärvi' moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr hallar begravning ting kropp feminism växa in i seden mångkultur
Har aldrig varit kristen. Jo formellt, eftersom jag blev döpt. Men aldrig kristen av mig själv. Har alltid tyckt om skogen. Redan när jag var mycket liten, några få år gammal, smög jag ut tidigt på morgonen, gick långt, mycket långt för en treåring. Men var snäll och välanpassad så jag var tillbaka innan mina föräldrar vaknade vid 8-9 tiden, fyra timmar senare. När jag kom upp i tidiga tonåren gick jag miltals, med ett fåtal vänner. Skogen var som ett andra hem. Jag tänkte aldrig i termer av gott eller ont, jag ansåg helt naturligt att skogen var för mig och jag var en del av den. Långt senare har jag förstått hur udda detta var. Jag är tacksam för det jag fått, utan att egentligen göra något speciellt.