Ett tempelbesök
"Det spelar inte så stor roll var man bor, bara man är hemma inuti."
Så stod det på ett vykort jag hade på väggen i mitt rum på folkhögskolans elevhem, dit jag flyttade från föräldrahemmet. På den tiden var det i bästa fall en positiv affirmation, snarare än ett konstaterande. Det är sjutton år sedan, och många och stora saker har hänt sedan dess, både utom mig och inom mig. En av de största, vid sidan av att ha träffat min make och fått barn, är att jag har gått från frikyrkokristen till samfundsorganiserad hedning.
För en stund sedan kom vi (maken, stora sonen, lilla sonen, stora sonens Tor-docka och jag) hem från en kortare exkursion ut i den dalsländska naturen. I Åmål där vi bor behöver man inte gå så långt för att komma ut i den. Vädret var egentligen inget vidare idag, Sunna låg gömd bakom tjocka grå duntäcken, det var lite disigt över sjön och snön var kladdig av lenvädret. Stora sonen hade dock blivit lovad fika i skogen, och vi behövde hitta en lämplig blotplats för nästa högtid, så ut skulle vi.
Jag har egentligen aldrig gillat skogen något vidare. Tvärt om har jag varit lite rädd för den, precis som jag är rädd för kalfjället och för havet (och för rymden, fast det är ett mindre problem i min vardag och sedutövning). Storskogen, kalfjället, havet - alla kändes de lite för stora, för vilda, för oberoende av mig. De var inte till för mig, jag kände mig en gäst, välkommen om jag visste att bete mig och hade ett försvarbart ärende, men för övrigt lämnad åt mina egna förmågor och kunskaper.
När jag var kristen var jag den kristne gudens barn. Jag följde (och avvek stundom ifrån) gränser, vägar och riktningsvisare som var anpassade för människor. Berättelsen om universum och allting var för mig frälsningshistorien om människans relation till den kristne guden. Allt som fanns var på något sätt gott eller ont, i förhållande till mig, utifrån de gränser jag hade fått mig givna av den kristna tron. Resan från detta tillstånd till det hedniska liv jag nu för har bland annat inneburit att jag idag sätter mina egna gränser. Och makterna lär mig, lite i taget att skogen inte är god eller ond, den bara är, precis som allting annat. Det är sant som jag tänkte förr; jag är välkommen, om jag vet hur jag skall göra. Skillnaden är idag tror jag mig själv om att veta det, eller kunna lära mig. Jag är inte längre ett barn i förhållande till en allsmäktig gud, jag är en växande mognande människa, med mera gemensamt med ett träd än med en konstruerad frälsningshistoria.
Insikten som makterna gav mig idag är att skogen, havet och kalfjället är de samma som de alltid har varit, oberoende av mig. Det är min egen förändring som tagit bort min rädsla och min känsla av hemlöshet i tillvaron. En plätt i skogen, där vi sätter oss hela familjen och dricker varm choklad, är inte en tillfällig inmutning för mänskligt liv. Den är ett heligt tempel som vi är välkomna att besöka, om vi beter oss höviskt mot de makter som råder där, lämnar minmala spår och andas djupa andetag i tacksamhet. Och det gör vi, ty sådan är vår sed.
Birka Skogsberg, rådsgydja
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Daniel » Att se på väven: ”Vi sitter här och pratar om nordisk mytologi hit och dit, och det blir en del go..”
-
Ida H » Nybörjare? Detta händer på blotet!: ”Vart är nästa midsommarblot?”
-
Henrik » I trygghet tillsammans växer seden: ”Fint skrivet! ”
-
Karin Beronius » Hell Eir: ”Ibland finner man oväntade guldkorn på vägen. Jag letar egentligen efter ordet "..”
-
Kalle Karlson » Medan Alvatid nalkas...: ”vi vill veta mer , kan ni förklara bättre el vill ni att vi ska förstå det som s..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
djur verdandi förstörelse personlig sed vanadis media utbrändhet ogrundand misstänksamhet årsväntan hälsa tyr frej november trana beklagande källor torshammare asynja tomhet konst ting eir moral och etik, per lundberg, heder, nätheim, nätr vintersolståndet jämstäldhet påvestenen mimameid symbol internet vana mat utbildning fulltrogen skålgropsten blota liberal älvor hiero gamos sigurd fafnesbane feminism nationalistisk toreblot familj kropp växa in i seden konferens värderingar edsring jötnar dröm julafton tacksamhet jolner vanatro förnimmelse standing rock fördomar makter sociala medier ödet frågor skuld hlodyn skade äktenskap folkräkning sekulär ví helig plats tor eugene gendlin kristendom rådet väven kommunikation religionsfrihet vlogg jättar tankesmedja förmödrar bröllop urd äring helighet hedningar samhälle rune forssén stockholm solvända årsting kyla myter vinternätterna midsommar bön vårblot ragnarök ceremoni vår demokrati carl lundbäck trossamfund asatro disa politik årstider mörker döden gudar gemenskap höst andlig erfarenhet sed jul alvablot mångfald freja polyteism ritual natur barn personlig berättelse blot livsåskådning religion andra religioner per lundberg forn sed vinter samfundet forn sed sverige yggdrasil liv gerd känslor skalleper jord död frigg gudsbild hemmet högtider gamla uppsala tempel nornor frey förnyelse tankar höstdagjämningen sång alver lek medlemmar modern hedendom monoteism emma hernejärvi traditioner lucia förfäder disablot etik kultur faq historisk sed oden lusse sommarsolstånd interreligiöst monokultur gud tid, årstider, vår, personliga reflektioner morsdag ekologistisk tjänstgörande mytologi göteborg arbete kurs feja tradition naturens rättigheter berättelse tranafton nutid ukraina odla bok ursprungsfolk ordning och kaos identitet val insida dakota access studier vetenskap påsk ginnungagap registrerat gudamakter alva tiden gydja tolerans hallar vårdande sedvandrare heliga platser begravning landskap bifrost nyckelord häfte uppfostran odr bronsålder organisation industrialism metoo vardag polygami video monogami grunna tempel, blot, ceremoni, andra samfund, gamla uppsa kläder väv myter, vetenskap, ymer gåva mångkultur vårfrudagen sejd filosofi ägg siv ledstjärnor bildning skola blotlag skörd föda osynlig inkluderande storm midgård det implicita moder
Har aldrig varit kristen. Jo formellt, eftersom jag blev döpt. Men aldrig kristen av mig själv. Har alltid tyckt om skogen. Redan när jag var mycket liten, några få år gammal, smög jag ut tidigt på morgonen, gick långt, mycket långt för en treåring. Men var snäll och välanpassad så jag var tillbaka innan mina föräldrar vaknade vid 8-9 tiden, fyra timmar senare. När jag kom upp i tidiga tonåren gick jag miltals, med ett fåtal vänner. Skogen var som ett andra hem. Jag tänkte aldrig i termer av gott eller ont, jag ansåg helt naturligt att skogen var för mig och jag var en del av den. Långt senare har jag förstått hur udda detta var. Jag är tacksam för det jag fått, utan att egentligen göra något speciellt.