Sjukdomstid och läkekonst

Det är inte många som känner sig på topp i februari. Ute är det rena polarvädret, solen syns sällan till och virusen far runt som flipperkulor mellan sina offer. Blekt ansikte med dålig hy och akut trötthet som inte tycks gå över hör till den årliga vinterdvalan. Halva bekantskapskretsen ligger nere i influensa, förkylningar och hälsobesvär som gör sig påminda när årstiden tagit ut sin rätt.

Samtidigt handlar den här tiden för mig om en nästan magiskt laddad förväntan som överträffar julen. Ännu är det kyligt och dött ute. Träd och jord slumrar tillsammans med oss, men det är fortfarande något i luften som har förändrats. Jag brukar jämföra det med ett stycke ur den klassiska barnboken Häxan och Lejonet, när de fyra barnen kommer till Narnia och först får höra talas om Aslan. Narnia ligger fortfarande under den Vita Häxans förtrollning och den eviga vintern råder. Men det ryktas nu i landet att Aslan ska komma med våren och ge livet åter till allt som slumrat i dödsdvala.
Visst är Narnia till stor del en kristen allegori, men för mig fungerar den alldeles utmärkt för att beskriva min väntan på våren. Man har börjat känna och se de första små tecknena. Vintergäck i rabatten. Ljuset som sakta återvänder, trots en och annan snöstorm som tränger sig emellan.

I väntans tider blir jag ofta påmind om vinterns alla sjukdomar. En del hedningar jag pratat med jämför virussjukdomar med jättarnas härjningar. Andra har en betydligt mer vetenskaplig syn på saken och oftast går vetenskap och religion hand i hand. För egen del använder jag mig friskt av båda delarna. Jag använder västerländsk medicin som en god grund och kompletterar med alternativ ur ayurvedisk och Yorubafolklig tradition. Ibland har det handlat om den fornnordiska seden att rista runor och sedan rista bort dem igen när målet har uppnåtts.

Det finns verkligen inte mycket källor att ösa ur när det gäller fornnordisk läkekonst. Ändå går det att se ett par grundläggande mönster. Sjukdomar kunde ses som orsakade av skadlig trolldom, skickade av människor eller andra väsen. För att förebygga eller bota, använde man sig troligen primärt av runristning, "läkehänder" eller galdersång. Läkekonsten hade också en egen gudinna. Hon hette Eir och var en av Frejas jungfrur på Lyfjaberget ("det läkande berget"). Hon kallades den bäste av läkare och hennes namn kan översättas till "nåd" eller "hjälp".

Mitt eget möte med Eir var väldigt stillsamt. En del väsen närmar sig människor aktivt. Andra står där och väntar tills man själv vänder blicken mot dem. Eir bara stod där i det ögonblicket jag började fundera på henne. För mig som av och till pysslat med läkekonst genom ayurvedisk och Yorubafolklig tradition i mer än tjugo år, var mötet väldigt förvånande. Inte ens all involvering med runorna som Freja och Loke så vänligt bistått mig med hade fört mig närmare den fornnordiska läkekonsten. Mitt möte med Nordens gudavärld sker främst genom Freja, Tyr och Loke, som alla förvisso kommer med sina egna former av läkande.

Men under en schamanresa i januari mötte jag henne, gudinnan Eir. Hon sjöng ett par galdrar för mig som jag skulle komma ihåg ifall någon fick feber. Hon tog upp en orm som slingrade sig kring hennes fötter och ormen förvandlades till en flöjt. Hon spelade en melodi som på något sätt motsvarade orden hon sjungit. Medan hon spelade formades runor på flöjten. Därefter kastade hon flöjten i en mörk liten skogssjö. Jag fick en känsla av att hon överförde sjukdomen till flöjten och kastade den i heligt vatten för att rena den och oskadliggöra det sjuka.

Givetvis kunde jag inte låta bli att leta upp gamla studieanteckningar om Norrön sed. De saker jag hittat kring Nordisk läkekonst var verkligen inte många.

Botandeformler var nästan alltid gestaltade som ett möte mellan botaren och patienten, samt en konfrontation mellan helaren och de destruktiva krafter som orsakade sjukdomen. Det stämde väldigt väl med hur Eir hade utformat galdrarna.

Därefter läste jag om den s k Hemdrupstaven hittats i en mosse på Jylland. Den är en halvmeter lång, gjord av idegran, i form av en flöjt och ristad med runor och figurer. Runorna lyder: "Den fygende (feberdjävulen?) fick aldrig gjort kål på dig, Åse, auaaubi."
Figurerna på staven avbildar en människa, flera djur, några abstrakta figurer, samt lönnrunor. Det finns också ormmönster på staven.

Det fanns flera andra referenser till Norrön läkekonst, men dessa ovanstående gjorde inte helt överraskande störst intryck på mig. Jag vet inte vart det leder, men jag kommer definitivt att använda den närmaste tiden till att utveckla mina kunskaper och söka upp Eir igen när det verkar vara tid för det.
Trots allt är vi mitt i den årstiden nu när fokus på läkande för min del känns som viktigast.

Andra som vill dela med sig av möten med Eir? Skriv gärna en rad! Jag är väldigt nyfiken på att höra fler berättelser om henne!

Hälsa och kärlek!

/ Alexander Bågenholm, Ledamot